Det har varit mycket prat om boken Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf den senaste tiden. Hon förmedlar i dagboksform hur livet såg ut för arbetarklassen under 60-talet.
Som ensamstående trebarnsmor jobbar hon som städerska (”Fil. städ.”, som hon säger själv) samtidigt som hon reflekterar över världsnyheter, ekonomi, samhället, hennes favoritförfattare och varför det beslutats att inte längre dela ut posten två gånger om dagen. Från hennes hemvist i Karlskoga spred sig boken runtom Värmland och Närkes landskap, för att till slut diskuteras i media och av gemene man.
Nu, 40 år senare, börjar folk prata om den igen. I artiklar och krönikor framhävs den viktiga roll hon spelat i diskussioner om klassfraktioner. För inte så länge sen sa en vän åt mig att sätta på P1, där Radioteatern läste ur boken. Det pratas om att ge ut en nyutgåva av Rapport från en skurhink. Detta gör mig väldigt glad.
”En av de viktigaste böckerna i mitt liv har jag aldrig läst”, skriver Sam Sundberg i en krönika i SvD och fortsätter: ”[…] Jag var väl nio år, och läste vid tillfället uteslutande äventyrsromaner av Alistair McLean, så när jag hittade Rapport från en skurhink i mina föräldrars bokhylla öppnades en svindlande avgrund inom mig. Varför skulle någon människa vilja läsa något så obegripligt tråkigt? Hatade mina föräldrar livet? Hade de någon fruktansvärd kognitiv defekt?”
Jag som annars skyr svensk och politiskt inriktad litteratur, men framför allt böcker i dagbok- eller brevform (Bram Stokers Dracula, I’m looking at you), har emotionella band till detta verk. En dag i min väns föräldrars sommarstuga låg det två böcker på hyllan ovanför sängen. Det var Majas Skurhink och Kerstin Thorvalls Det allra mest förbjudna. På grund av min förkärlek till vackra hårdomslag med snirkligt guld på, samt handskurna böcker, så valde jag Skurhinken. Sidorna var ojämna, vällästa och gulnade av tidens rand. Jag sträckläste den i sommarsolen, och när min vän frågade mig vad jag önskade mig i födelsedagspresent, så visste jag direkt vad jag ville ha. Jag ville ha Maja. Fina Maja som för första gången gick till Socialen för att kunna köpa vinterkläder till sina barn.
”Jag vet inte… Den är min mammas. Det är en av hennes favoritböcker. Hon läser den en gång om året.” Jag förstod såklart, förstod verkligen – bokens yttre skvallrade om hur älskad den var. På min födelsedag sa min vän att han pratat med sin mor. Att hon funderat väl och länge, och att hon till slut beslutat sig för att jag kunde få den. Han räckte mig boken.
Sedan dess har den stått på hedersplatsen i min bokhylla.
