Det har sedan en tid tillbaka pågått en stor retrospektiv utställning av en av de största koloristerna och expressionisterna genom tiderna, Emil Nolde (1867-1956). Kanske har du sett affischerna om Nolde och hans Färgstormar på stan men inte tagit dig till konstmuseet. Gör det! Den pågår till den 17 januari så det är inte lång tid kvar och utställningen är väl värd ett besök.
På utställningen finns en del av Noldes produktion i form av oljemålningar, akvareller, spännande grafiska blad samt de omtalade ”omålade bilderna”. Akvareller som tillkom under nazisttiden då han var förbjuden att måla.
Det visas även ett par äldre dansfilmer som visar den för den tiden revolutionerade och banbrytande moderna dansen, vilken Nolde hyste intresse och stor beundran och för.
Precis som Noldes konst bröt dansen avsevärt mot de tidigare idealen för hur konst och kultur borde uttryckas av etablissemanget under tidigt 1900-tal.
Färgen var redan från början Noldes allra viktigaste uttrycksmedel, och han brukar kallas färgernas magiker. Euforiskt har han själv nedtecknat ”Färger, målarens material: färgerna i sin oberoende existens, gråtande och skrattande, dröm och lycka, hett och heligt, som kärleksvisor och erotik, som sånger och härliga koraler”. I Noldes expressiva konstnärskap ses framförallt skildringar av landskap, hav, blommor, människor och fantasivarelser, vilket allt finns att ta del av på utställningen; flödande, färgstarka och spännande motiv som inspirerar.
Noldes tidiga måleri influerades av Skagenmåleriet och impressionismen, men tiden efter sekelskiftet 1900 kom han mer att övergå i expressionism. Nolde var på många plan en kontroversiell människa, både i liv och konst; en egensinnig person med starka åsikter. Mest omtalad är han kanske för sitt medlemskap i det tyska nazistpartiet, ett parti han kom att sympatisera med redan under tidigt 1920-tal. 1937 kom dock saker och ting att drastiskt förändras för Nolde. Nazistregimen beslagtog då över tusen målningar av hans konst från de offentliga samlingarna runtom Tyskland, och man höll den mycket uppmärksammade utställningen Entartete Kunst (Urartad Konst) som vandrade runt till varje stor stad i Tyskland. Huvudnumret för denna utställning var målningar gjorda av Nolde.
Hans konst ansågs inte längre som genuint tysk utan degenererad och främmande då den bröt mot det nationalistiska verklighetstrogna idealet. Själv stred han hela tiden för det motsatta. Genuint tysk med en nordisk friskhet var just det som Nolde ansåg sin konst vara. Till Goebbeles skriver han 1938 att ”Min konst är tysk, stark, kärv och innerlig”. Flera inom partiet försvarade också länge Noldes konst som verkligt tysk, men under de intensiva krigsåren, närmare bestämt 1941, var det definitivt slutmålat för Nolde då han kom att beläggas med ett totalt måleriförbud av regimen. Detta gällde privat såväl som professionellt. Den här tiden beskrev han som mycket svår. ”Jag brukade måla i ett tillstånd av brusande glädje. Nu är det bara en nödvändig drift i att göra någonting. Men ändå håller jag huvudet högt, och det är bara till er, mina små pappersbitar, som jag ibland medger mitt lidande, min vånda, mitt förakt”.
Förbudet varade fram till krigsslutet 1945. Nolde var då närmare åttio år. Det var under tiden för detta förbud som han i stor hemlighet skapade de ”omålade bilderna”, vilket i konsthistorien saknar motsvarighet. Till dessa räknade Nolde ettusentrehundra små akvareller som han målade och höll gömda i ett dolt rum i sitt hus, Seebüll. Omålade kallade han dem, eftersom de egentligen inte fick målas samt att när han fick möjlighet var tanken att han skulle rekonstruera dem i större format som oljemålningar, vilket han också kom att göra med ett hundratal.
Själv tycker jag det är viktigt att framförallt se Nolde som den konstnär han var. En människa som brann för att uttrycka sig från sitt innersta. Med ett sökande efter det ursprungliga och det direkta i skapandet. Där han lät färger och känslor få flöda fritt.
Text: Anna
