Under våren 2015 sattes teateruppsättningen Främlingen, baserad på den franske författaren Albert Camus roman med samma namn, upp på Stadsteatern. Med extrainsatta föreställningar under september gav de besökare ytterligare en chans att få ta del av denna nyskapande uppsättning.
Det första jag lägger märke till när jag tar min plats i teatersalongen är en till synes bortvillad scenarbetare på scenen. Han ställer i ordning stolar, bär fram några fyllda sopsäckar, och jag tänker att pjäsens tidsschema nog har hamnat på efterkälken. Vilken tråkig början för den sista föreställningen av Albert Camus Främlingen. När mannen slår sig ned framför den precis utdragna spegeln och börjar sminka sig, så förstår jag. Jag lutar mig mot min vän och viskar ”Jag tror att det är en del av föreställningen”. Och visst är det så. Framför oss på scen står Mattias Nordkvist, kvällens skådespelare, som även agerat regissör. Med scenljusen i ögonen inleder han med den välkända repliken från Camus 40-talsklassiker: ”Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte.”
I Främlingen får vi följa hur en man, vars känslokalla beteende och syn på livet, uppfattas i ett samhälle där empati är i fokus. Huvudkaraktären, Mersault, lever ett vardagligt liv där han varken känner sorg eller glädje. Hans apatiska yttranden och handlingar leder honom slutligen till en avgörande punkt när han utför en brutal gärning. Händelsen sätter igång en process där människor börjar ifrågasätta och fördöma honom.
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Jag visste att pjäsen skulle vara en monolog, och undrade hur Nordkvist skulle lyckas med detta. Det visar sig snart att han valt att använda sig av olika sorters media för att porträttera de andra essentiella karaktärerna, främst genom videoklipp. I början blir jag förtjust över denna nyskapande berättarteknik, men emellanåt känns det en aning fånigt och krystat. I textform hyser man som läsare rent ut sagt agg mot huvudkaraktären. I teaterform får jag dock en annan uppfattning, eftersom Mersaults reflektioner inte får samma tyngd; det känns nästan omöjligt att ta replikerna i talform seriöst.
”På kvällen kom Marie och hämtade mig, och hon frågade om jag ville gifta mig med henne. Jag svarade att mig gjorde det detsamma, och att vi ju kunde göra det om hon ville det. Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade, som jag redan hade gjort en gång förut, att det hade ingen betydelse, men att jag var säker på att jag inte älskade henne.”
Citatet ovan är så pass absurt att det är omöjligt att inte bli road. Detta fenomen återkommer under hela pjäsens gång. Repliker som redan från början är bisarra men allvarliga, gör att Nordkvists användning av media, periodvis i underhållande syfte, till slut känns överflödig.
Mattias Nordkvists val av hur han porträtterar en av de viktigaste scenerna balanserar mellan briljans och barnslighet. Försöker han medvetet bagatellisera en annars tung handling för den stora massan? Återigen kommer jag fram till att det här inte alls är vad jag hade förväntat mig med tanke på Albert Camus filosofiska och ibland tunga inriktning i boken, då föreställningen i kontrast leder till kollektivt fnissande.
Jag lämnar salongen med en känsla av ambivalens. Verket var i teaterform definitivt en upplevelse som jag kan rekommendera – även om den var avsevärt annorlunda än boken.
