Fram till 25 september visar Mjellby Konstmuseum arbeten av Meret Oppenheim, som föddes 1913 i Berlin och gick bort 1985. Som konstnär är hon ett av de stora namnen inom surrealismen.
Redan i första rummet möter man Meret Oppenheims röntgenbild ”X-ray of my Skull”. I en utställning som vill gå bortom förbannelsen ”the fur cup”, kunde inledningen inte varit bättre. Självporträttet fungerar som en illustration över Oppenheims syn på genus, konstnärskap och humor, och är således en viktig nyckel för att förstå hennes mångfasetterade konstnärskap. Meret Oppenheim identifierade sig först och främst som människa – endast några få accessoarer indikerar att skallen på röntgenbilden eventuellt är en kvinna, i övrigt är den neutral, både man och kvinna. Denna inställning, hennes ”androgyny of the spirit”, var ett manifest mot könsrollerna i livet och konsten, och kan förmodligen förklara den känsla av frihet som hennes verk framkallar. Oppenheim dikterade sina egna livsvillkor, valde sin egen väg inom surrealismen och hade en uppfriskande självdistans på kuppen. På ”X-ray of my Skull”, daterad 1964, skrev hon årtalen 1913-2000. Året hon föddes – och året hon skulle dö. Hon tyckte att det var en rolig tankelek, ”how modern it would be to die in 2000!” lär hon förtjust ha skrivit i ett brev till Wayne Harrison.
Meret Oppeheim sällade sig till André Bretons surrealism mot ”the stupid nonsense of function”, vilket syns tydligt i den del av utställningen som avverkar hennes tid som modedesigner. En ring med en sockerbit istället för en ädelsten, klänningar med fastsydda assietter och bestick, en trosa som behövde sminkas med rouge för att det skulle se ut som ”skinkor som rodnar”, armband med päls på utsidan istället för insidan… Idén var viktigare än funktionen och resultatet blev fantastiskt kul och lekfullt. De flesta av dessa skapelser gick dock aldrig i produktion utan stannade vid skissbordet, vilket man kan förstå.
Till skillnad från övriga surrealister tyckte Meret Oppenheim att Carl Gustav Jungs teorier om människans psyke var mer tilltalande än Sigmund Freuds dito. I flera av verken gestaltar hon idén om arketyper och människans två motpoler, anima/manligt och animus/kvinnligt, genom oväntade möten mellan material, användning av symboler, och intution kontra reflektion i utförandet av verken. Ibland syns spår av drömmar, men själv hävdade hon att de spelade en mycket liten roll i hennes arbete (hon ansåg däremot att drömmar var extremt viktiga och fungerade som guider i hennes liv).
Den berömda pälskoppen då? Ja, ”Breakfast in Fur” har reseförbud sedan länge och därför visas istället postern med Man Rays fotografi av verket. Men mer intressant är faktiskt Oppenheims tolkning av sig själv i texilverket ”Souvenir of ’Breakfast in Fur’”. Här markerade hon med en klackspark att hon hade brutit koppens förbannelse – som hade reducerat och begränsat henne till det där enda verket – och var beredd att se det som ett gammalt kärt minne. Hon hade ju så mycket mer att erbjuda än så, vilket Mjellby Konstmuseum varmt tagit fasta på.
