Den 27 juli 2016 kom den omtalade rebooten på kultfilmen Ghostbusters. Redan långt innan premiären var filmen hatad och efteråt tycktes du som biobesökare bara få välja mellan att antingen hata Ghostbusters 2016 eller älska den. Med andra ord vara ett troget fan till originalet eller en svikare. I vilken kategori hamnar Aspekts reporter, som både är ett fan av originalet och pepp på rebooten?
Titel: Ghostbusters
Regi: Paul Frieg
Premiär: 27 juli 2016
Genre: Action, komedi, fantasy, sci-fi
Handling: Fyra spökjägare jagar spöken, en massa människor tror att allt är på låtsas, fler spöken dyker upp och kaos uppstår.
Näthat flera år innan filmen ens haft premiär. Nedröstning av trailern. Dåliga betyg på IMDB, även innan filmen ens kommit upp på biograferna. Allt för att Ghostbusters (2016) är en reboot på ett kultförklarat original (Ghostbusters 1984). Och den lilla detaljen att de fyra manliga huvudrollerna nu är utbytta mot fyra kvinnliga. Skam på torra land! Det måste helt klart vara en otroligt tråkig och trist film. Så ni kan tro min förvåning när jag och hela biosalongen garvar oss igenom filmen. Snubben bakom, som först gnällt om ”vafan, är det bara brudar?!” (troligtvis ditdragen av vänner och helt i avsaknad av internet samt missat alla filmaffischer), för att trots det mumla något uppskattande efter filmens slut.
För vad är det vi får se? En film som klarar Bechdel testet inom en fiskvart. Som handlar om kvinnor och inte kärlek eller om kvinnornas konflikter med deras mammor eller bästis eller systrar, som inte går ut på giftermål eller att prata om män eller shopping. Det är en film om spöken. Och de som fångar dem och räddar dagen råkar vara kvinnor. Och de har för i helvete kvinnliga militärer och poliser i slutet. Dessa har inga repliker, men de är där. Precis som i verkligheten. Ghostbusters (2016) påstås vara feministisk och politiskt korrekt och överdriven, men den innehåller faktiskt inte fler kvinnor än män. Fast alla andra filmer alltid innehåller fler män än kvinnor.
Ingen blir ihop med någon. Ingen är lesbisk. Eller så är alla det. Vi vet inte, för det är inte väsentligt. Vet ni hur många såna filmer jag har sett i mitt liv? Noll. Eller kanske nån. Vet inte. (Googlade ”movies with strong female lead” och har tyvärr inte sett hälften.) Vet ni hur många gånger jag har sett originalfilmerna? Hundratals gånger. Jag älskar dem, till och med tvåan. Främst älskar jag Dana och Egon, för de är mest mänskliga – varken creeps eller stalkers eller osympatiska.
Var det lite för många referenser till de gamla filmerna? Japp. Var den nya sämre än originalet? Nej, jag tror nästan den var bättre. För Bill Murrey var inte med så mycket. Ha, jag sa det. Ända sedan jag var liten har jag stört mig på Dr Venkman. För det första vi får se – av huvudkaraktären – är att han stöter på den kvinnliga eleven och ger elstötar till killen som faktiskt kanske är lite synsk. Det första vi får se. Och det här var även min åsikt som liten – jag blev inte övertygad om att Venkman var en putslustig antihjälte när filmen fortsatte eller när jag blev äldre.
Jag gillar Ray och Egons relation och energi, vilken blir ännu tydligare i Ghostbusters II. I den nya Ghostbusters ser vi originalets fyra karaktärer; den missförstådda professorn, den mer positiva kollegan, den galne vetenskapspersonen och den äkta New York-bon. Men i GB 2016 är de inte lika endimensionella karikatyrer, utan de har lite mer djup. Inte överdrivet, men lite mer än förr. Och de är riktigt jävla roliga. När jag försöker välja vem av Erin, Abby, Patty och Holtz som jag gillar bäst kan jag inte. Visst, Erin försöker flirta med receptionisten, men i den här filmen tar de upp hur problematiskt det beteendet kan vara.
Fredrik Strage (recensent på DN, som jag brukar gilla) skriver att den nya filmen inte är rolig. Gubben på Expressen säger samma sak. Däremot älskar mina killkompisar den; den buttre och cyniske kompisen tyckte till och med att den var bättre än originalet – han kom ut ur biografen och log. Jag, som vägrat se trailern, men hört om näthatet och att ”ok, den sög inte, men slutet var en besvikelse”, var livrädd för att jag inte skulle gilla GB 2016. För mina förhoppningar var skyhöga. Jag säger det igen; jag hade skyhöga förhoppningar på den här filmen. Och jag, som har uppmärksamhetssvårigheter, hann se 75 % (alltså 1h och 15 min) innan jag tappade koncentrationen. Annars brukar jag inte kunna stänga ute något eller någon, men nu hade jag fullt upp med att garva. Vilket alla andra också hade. Salongen var inte endast fylld av feminazis, utan de flesta såg ut att precis som jag vara nördiga fans av originalet. Jag vet inte hur såna ser ut, men jag killgissar.
Strage skriver att flera av huvudrollerna är jätteroliga på tv-programmet Saturday Night Live, men inte i den nya Ghostbusters. För manuset är kasst och effekterna barnsliga. Jag vet inte vilken film Strage såg, men hade han sett den med mig hade han nog tyckt att den var roligare. Jag garvade högt och pep när det kom upp referenser eller cameos och jag grät nästan när Holtz drog sina dubbla spökpistoler och piskade skiten ur ett tio meter högt spöke. Musiken, gruppens dynamik, hur de pratade med varandra och alla jävla miljoner biroller som var fantastiska. Och hur intelligent den är som film.
Min roomie sa att han nog aldrig sett mig komma ut ur biosalongen så här hyper. Jag studsade. Bokstavligen studsade. Jag var så lycklig.
Och ja, jag hypar den. Och ja, du kommer säkert att bli besviken om du läser det här före du ser GB 2016. Eller. Eller så blir du lite glatt överraskad. Det här kanske blir som Fury road-hypen; bråken på internet blev så hetsiga att folk gick till salongen i tron om att de skulle få se en feministisk film, bara för att bli besvikna av att det var en enda lång biljakt. Grejen med Mad Max: Fury Road var egentligen bara att de lät en kvinna porträttera en typiskt manlig karaktär. Furiosa var skriven som om hon var en man och detta adresseras aldrig, vilket fick ”mäninisterna” att gå banan och feministerna att bli överlyckliga för denna lilla förändring.
Men är Ghostbusters en överfantastisk film? Jag vet inte. Är den felfri? Absolut inte. Doug Walker (aka Nostalgia Critic) gjorde mig uppmärksam på att GB 2016, lite för ofta, följer ett riktigt roligt skämt med ett inte alls lika roligt. De borde även ha nöjt sig med att bara ha Bill Murrey i tv-soffan och de kunde ha skippat en tredjedel av alla referenser till originalet. Men ja, fyra av fem toast. Eller fem av fem. Jag vet inte.
Men det är en rolig film, med fyra kvinnliga huvudroller som varken har barn eller kärleksproblem. Och det behöver inte betyda att den är bra, bara att den är en sensation. Något unikt och fan helt sanslöst att den kommer 2016 och ändå kan chocka mig – både som feminist och som filmnörd – så här mycket.
Andra filmvisningen
Två månader efter biobesöket släpptes DVD-filmen, extended version, och under den helgen såg jag både originalet från 1984 och den nya. Ghostbusters 2016 är fortfarande rolig, smart och jag grinar nästan på samma ställe. Den förlängda versionen var bitvis pinsamt lökig, men gjorde många saker mycket mer begripliga och gav ännu mer djup åt karaktärerna. Så se extended version.
Originalet var som det brukar; dumt och awesome.
