För tionde gången besöker jag Killarney, ett av mina favoritställen på jorden. Den här gången blir det en spännande strapats i form av en ridtur och jag njuter även av vackra vyer längs Ring of Kerry. Jag upptäcker också att mitt favoritvandrarhem har blivit sålt, men även blivit granne med en mycket speciell pub…
Välkommen
Killarney är en liten stad med cirka 14 000 invånare, belägen i County Kerry i sydvästra Irland. Med Killarney National Park, Ring of Kerry och flertalet andra sevärdheter är staden ett av Irlands mest besökta turistmål. Med tåg är det cirka fyra timmars resväg från Dublin men det går också att flyga till närliggande Kerry Airport.
Efter att ha varit här tio gånger känner jag mig hemma så snart jag kliver av tåget. Det är fullt med folk i staden. De flesta är turister som trängs utanför pubarna som lockar med livemusik och traditionell irländsk mat. Jag kryssar målmedvetet mellan dem på vägen mot min destination: The Sugán Hostel. Det är ett litet vandrarhem med många vinklar och vrår – nästan som en labyrint. Det är sneda tak, lite halvskitigt och väldigt spartanskt, men inget vandrarhem jag har varit på, och det är rätt många, kan slå dess charm.
Den tidigare managern Martin var vandrarhemmets själ och en viktig faktor till varför jag återkom så många gånger. Självklart är det även själva staden, nationalparken och de vackra omgivningarna som drar mig tillbaka. Nu har Martin slutat och vandrarhemmet blivit uppköpt av ägaren till puben The Shire som ligger vägg i vägg. Mitt favoritvandrarhem har blivit granne med en hobbithåla!
Var det någon som sa Tolkien?
Den tidigare traditionella irländska puben förvandlades till Midgårds centrum 2014. Jag besökte puben, som då hette Kelly’s Corner, ett flertal gånger men det här är mitt första besök efter omvandlingen. Hobbit-temat är tydligt men ändå inte “in your face”. Turister och Tolkienfans i all ära, men personalen berättar att det viktigaste är att det är en pub dit lokalbefolkningen vill gå. Som Tolkien-nörd vet jag inte riktigt vad jag ska tycka: är det fånigt eller helt enkelt jättecoolt? Jag lutar mot det sistnämnda. Citat och dikter pryder väggarna, skyltar visar vägen till Mordor och Rohan och stora kartor över Midgård finns uppsatta.
I baren kan man beställa Frodo’s Lager, Gandalf’s Ale och Bilbo’s Beer, specialbryggda för The Shire. Det finns shots och drinkar med spännande namn: mina favoriter blir Ginli och Mordorita. Självklart finns det även Guinness och alla andra drycker en irländsk pub bör ha. Personalen är trevlig men verkar till min stora besvikelse inte så värst intresserad av Tolkien. Tydligen är det ägaren, som jag tyvärr aldrig träffar, som är nörd! Lite senare får jag dock kontakt med en fellow Tolkienfantast: en annan gäst tar spontant fram en flöjt (!) och spelar Concerning Hobbits på trappan utanför puben. Då hoppar mitt bultande Tolkien-hjärta över några slag.
Cowboy eller trasdocka
Jag gick på ridskola när jag var yngre. Senast jag red var för två år sedan, också i Killarney. Nu står jag här, iklädd alldeles för stora stövlar och med obekväm hjälm. Med darriga kliv närmar jag mig min häst Pascal. Hur ska jag komma upp? Jag är säker på att hästarna inte var så här stora senast jag red. När jag väl har tagit mig upp undrar jag vart marken tog vägen. Men när vi skrittar iväg i samlad tropp släpper nervositeten och kroppen börjar vant gunga med i hästens rörelser. Efter en stund är jag såpass bekväm att jag sitter med tyglarna i en hand och den andra nonchalant hängandes vid sidan – lite som en cowboy. Känner mig stencool.
Min cowboyakt störs snart av att vi ska trava. Jag tappar ena stigbygeln och påminns om hur skumpigt det är att rida. Efter några panikartade sekunder får jag rätt på stigbygeln och resten av traven fortlöper utan bekymmer – det känns bara roligt! Jag njuter av Killarney National Park och dess vackra omgivningar. Allt är frid och fröjd tills vi ska galoppera.
Pascal är pigg och faller in i galoppen utan större problem. För mig är det inte lika lätt. Det är ett under att jag ens lyckas sitta kvar på hästen. Jag tappar en stigbygel igen. Så här var det inte när jag red på ridskola men till slut kommer jag in i tempot. Efteråt pärlar svetten i pannan på mig, men alla andra ser oberörda ut. Supermänniskor. Jag återgår till min lediga cowboy-enhandsstil – i skritt är det ju inga problem.
Vi skämtar med varandra om huruvida vi ska hoppa över ett träd som har fallit över stigen (NEJ) och jag river upp mig på en törnbuske när vi rider runt. Det här är verkligen inte min dag. Hästarna väntar otåligt och med ytterst lite förståelse när jag trycker toapapper mot såret så att det slutar blöda. Hela ridturen har kännetecknats av den tvära vändningen mellan stencool cowboy och livrädd trasdocka. Trots detta känner jag mig nöjd och tar in det sista av de vackra vyerna. En ridtur är trots allt ett underbart sätt att uppleva nationalparken på och det finns turer även för nybörjare.
När vi återvänder till stallet råder det ett smärre kaos. Femton ryttare sitter av samtidigt som en ny grupp ska iväg. Jag och Pascal blir lite bortglömda och jag sköter mig själv med att sitta av. Inte så smidigt, hoppas ingen såg mig. Mina ben är darriga och jag är varm som en bastu. Ridturen var mer krävande än vad jag trodde: jag är helt enkelt för otränad.
Tillbaka på vandrarhemmet slänger jag mig ner i första bästa fåtölj. Benen säger nej nej nej men adrenalinkicken säger mera mera mera! Efter att jag har duschat av mig hästlukten går jag över till The Shire och beställer en Mordorita.
Alright guys!
Dagen efter ridturen befinner sig mina ben i katastroftillstånd och jag går, helt ärligt, som en hjulbent gammal gubbe. Det är något jag anade redan innan jag reste iväg, och har därför i förväg planerat en aktivitet som inte kräver fysisk ansträngning: en busstur längs Ring of Kerry. För mig som reser ensam är detta ett perfekt sätt att se omgivningarna. Vi är bara sju personer på den här turen, vilket gör att det känns familjärt och rymligt i minibussen. Vår guide, tillika chaufför, är pratsam och lyckas få in frasen “alright guys” i varenda mening, något jag finner charmigt men stundtals lite tjatigt.
Vi passerar små sovande byar, gamla ruiner, kyrkor, stenmurar och bjuds på magnifika vyer ut mot havet. Här möter Atlanten de irländska gröna kullarna och det är så vackert att jag blir sentimental. Det enda som stör är mängden turister. Även om jag själv är turist och vet att det här är en populär rundtur, blir jag lite chockad över hur mycket folk det är. Bussarna trängs på vägarna och stoppen för fotografering, souvernirshopping och lunch är överfyllda. Det handlar mer om att hoppa av bussen, ta foton och hoppa på igen, än att uppleva omgivningarna. Jag lyckas dock avskärma mig lite från de andra, går iväg en bit bort när jag kan och försöker andas in frisk havsluft i stället för turistbussarnas avgaser.
Nästa stopp är Waterville, där det är Charlie Chaplin-festival. Tydligen gillade han att semestra här. Det lilla samhället ligger i en vacker bukt med en långsträckt strandpromenad. Cirkustält, karuseller och clowner trängs med varandra. Här äter jag lunch med två amerikaner ur mitt resesällskap och våra samtal landar oftast i jämförelser mellan USA och Sverige. Vi diskuterar vapenlagar, sjukvård och utbildning. När jag sätter mig på bussen igen är det med den självsäkra känslan att Sverige nog är världens bästa land.
Chauffören frågar om vi vill göra ett stopp vid en “sheep and dog-show”. Det kostar 5 euro per person och han lovar att betala tillbaka pengarna ur egen ficka om vi inte tycker showen är rolig. Perfekt säljsnack inser jag men vi går med på det. Det ångrar vi inte! Vi möts av en trevlig irländsk fåraherde. Han visar upp ett femtontal fårraser, genom att kalla på fåren en efter en, och berättar om deras olika egenskaper. Vi får därefter se hur hans border collies jobbar med att valla fåren. Med visselpipa 
och röstkommando instruerar fåraherden hundarna vad de ska göra. Det var definitivt värt 5 euro. Undrar hur mycket provision chauffören får?
Resan tillbaka mot Killarney går via Snake Road, en lång serpentinväg med smala passager. Chauffören kör, på sedvanligt irländskt vis, i hög fart utan att bry sig om att bussen kränger och skakar. Jag tvingas hålla ögonen på vägen för att hålla mitt balanssinne i schack, vilket gör att jag inte har fokus nog att uppleva den sista halvtimman av bussturen. Som tur är har jag redan sett det vi åker förbi under mina tidigare resor hit.
Hemma igen
Jag säger hejdå till vår lilla grupp. Katastroftillståndet i mina ben har mildrats till vanlig träningsvärk. Snake Road väckte dock min åksjuka, därför överväger jag att bosätta mig i sängen resten av kvällen. Mina kanadensiska rumskompisar lyckas dock övertala mig att hänga med till The Shire för en öl (eller två). Det visar sig vara ett förträffligt beslut och jag testar Gandalf’s Ale, som slinker ner utan problem.
Dagen efter lämnar jag Killarney för att avsluta min Irlandsresa i huvudstaden. Ridturen i vackra Killarney National Park var en av mina bästa upplevelser den här sommaren. Jag planerar redan nu att komma tillbaka nästa år, lite mer vältränad och kanske våga mig på en längre tur. Även Ring of Kerry gav mig mersmak och tankarna dras till att vandra en bit längs Kerry Way – för att verkligen uppleva naturen. Det är en vandringsled på 214 km, med start och slut i Killarney. The Sugán är fortfarande mitt favoritvandrarhem, även om jag saknar Martins skämtsamma “är du här nu igen?!” när jag klev innanför dörren. Att The Shire har öppnat bredvid drar upp betyget – jag har bestämt mig för att jag älskar denna hobbithåla!
Bild: Martina Liljeqvist
Nyttiga länkar
Kerry Way – med vandringstips!
Häftig reseberättelse, får mig att vilja åka dit igen. Har själv åkt motorcykel runt Irland, men för länge sedan. Hamnade utan att veta om det på Puck-festival i Killorglin – häftig upplevelse!