En munter chockupplevelse (eller Den gången jag var klantig och fick bestående skador)

Hur människor reagerar i krissituationer skiljer sig mycket åt. Vad vi minns och hur det faktiskt gick till skiljer sig också ofta åt. I den här artikeln jämför jag mina minnen av när jag ramlade och skadade mig i mitt hem, med vad som faktiskt sades i min konversation med SOS Alarm.

Jag känner något mjukt vid foten, något som tar emot. Hör glas som splittras, ser hur golvet kommer närmare mitt ansikte, som en för snabb inzoomning. Jag hinner inte ens blinka. Den kronologiska ordningen delas upp i små etapper – chocken fyller i med svarta mellanrum. Jag häver mig upp och ser en blodpöl som växer sig större. Går sansat till badrummet, förstår direkt att jag måste fokusera, reagera, agera. För en gångs skull behöver jag inte ringa sjukvårdsupplysningen för att höra vad de tycker att jag ska göra, inte få dåligt samvete över att ringa efter en ambulans.
”Jag har ramlat på mitt vattenglas och blöder från halsen”, säger jag och skvätter bort något vått från handen då det förhindrar mitt grepp om telefonen.

E: Jag har precis ramlat i mitt hem och jag hade ett glas som jag ramlade på, och hela min underkäke är… blöder fritt och min hand blöder väldigt, väldigt mycket.

”Blöder du mycket?” frågar telefonisten.
”Kopiöst”, svarar jag roat och tänker förstrött att det är ett annorlunda ordval att slänga sig med, medan jag ser hur handfatet fylls av ovan nämnda flöde.

SOS: Går det att stoppa blödningen på något sätt?
E: Just nu håller jag papper under min kind. Det är väldigt öppet sår.
SOS: Jaha, kan du se benet, eller?
E: Nej, men det…

”Vad heter du?”
”Emelina.”
”Emelina, har du en handduk i närheten?”
”Jag har papper. Korsordspapper.”
”Ta en handduk och försök stoppa blodet med den istället.”
”Nej, det går bra, jag har korsordspapper.”

Hon upprepar sin uppmaning, och jag mitt svar. Hon säger att jag borde stanna kvar i lägenheten medan ambulansen är på väg. Även här insisterar jag flera gånger med att jag gärna går ned och väntar.

E: Jag kan gå ned själv. Det är bara det att (skrattar lite) det är väldigt mycket blod. Men det brukar det väl vara.
SOS: Jag förstår. Du kanske inte ska gå… Hur kommer man in genom porten? Måste man ringa, eller?
E: Nej, jag kan gå ned. Det är lugnt.
SOS: Okej.
E: Jag har papper nog (skrattar lite). Alltså, det är precis under käken, så det är inte vid pulsådern eller någonting, liksom. Det är..?.. (SOS talar samtidigt)

I sakta mak packar jag min väska som är i form av en uggla. Lägger i mitt korsord, säkerställer att blyertspen­nan är med och fyller på min vattenflaska. Min plånbok glömmer jag. Känner hur greppet om väskhandtagen glider ur min hand, torkar frustrerat av den på min finaste jacka, som jag precis satt på mig. Ser min favoritkeps ligga där på golvet och funderar på om jag skall ta med mig den eller ej. Den är det högst skattade materiella ting jag äger. Med tanke på situationen jag är i, så inser jag att jag inte bryr mig ifall den blir nedblodad. Det är en surrealistisk känsla.
Fyra våningar senare sitter jag utanför min lägenhet på en klippa. Drar bort ännu en sida ur korsordstidningen och försöker stoppa blodet som rinner längs min hals. Jag uppskattar att jag har tid att röka innan ambulansen kommer.
Vid detta skede börjar jag skratta. Jag kan inte hjälpa det, hela situationen är bara så komisk och absurd. Det är ju faktiskt rätt roligt att jag ramlat och gjort mig illa igen. För bara några månader sedan hade jag ramlat i bibliotekets trappa. Vår kärleksrelation är fortfarande intakt, trots detta förräderi.
Jag funderar på att ringa mamma, men avfärdar snabbt tanken då hon säkert sover. Istället fnissar jag över att jag blodat ned mina grannars trappuppgång och berg. Skakar bort den infernaliska vätska som aldrig försvinner.
”Men kan du sluta?” säger jag högt och tittar på den, för just då är det inget konstigt med att prata högt med sin hand.
Telefonisten ringer upp mig igen, ambulansen kommer ta litet tid. Hur mår jag? Tog jag med mig en handduk? Jag envisas fortfarande om det sabla korsordspappret. Det är som att det är det enda jag kan tänka på.

SOS: Nej. Nej. Men då tycker jag att du ska vänta på ambulansen. Hur mycket blöder du då?
E: Mitt… Det pappret jag tog med mig ut… ut… är genomblött. Jag använder mitt korsords… Min korsordsbok i väskan just nu…
[…]
E: … ja, liksom i halsen, men…
SOS: … jobbigt… Ja, precis. Men det är ändå jobbigt när det blöder sådär. Men du har inget bättre att hålla tryck med då än… korsordspapper är rätt så… hårt, om man säger.
E: Ja, det suger inte upp så mycket (skrattar litet)

Hennes röst är varm och förstående, och jag känner av den första aningen av panik. Om hon är snäll mot mig så kommer jag börja gråta.

SOS: Ja, och väntetiderna kan ju vara allt ifrån fem, trettio minuter och ännu värre, upp till en timme. Alltså, det är det där, vi kan aldrig säga. Utan…
E: Nej (gråtfärdig).
SOS: … första lediga är till dig.
E: (Drar efter andan) Okej.

Även om några tårar lyckas tränga sig fram, så sitter jag snart lugn igen. Sparkar med benen som ett barn, för klippan jag sitter på är tillräckligt hög för det, och jag blir glad av denna relik från barndomen. Ser hur ambulansen kommer, hur de försöker navigera sig fram till min adress. Min trappuppgång är svår att hitta, så jag hoppar ned och går förstrött fram till dem. Säger ”Hej!” och vinkar med handen. Skakar irriterat bort vätskan.
”Är det Emelina? Jag trodde det bara var någon som satt utomhus. Du är så lugn”, säger ambulansmannen.
Jag ler men tänker irriterat att vem sitter ute mitt i natten med blodigt korsordspapper tryckt mot halsen? De börjar skölja av min hand medan jag fnissar. Min nyfikna granne går förbi, och jag vinkar glatt och säger att allt är okej. Smått förvirrad ser jag hur de inriktar sig på min hand.
”Varför fokuserar ni bara på min hand?” undrar jag fundersamt. ”Det är halsen jag blöder ifrån.”
”Du har stoppat blodflödet själv, det finns inget mer vi kan göra just nu. Vi måste få rent din hand och se hur pass skadad den är.”
Det är första gången jag lägger märke till den.
”Blöder det från den?” frågar jag fåraktigt.

SOS: Men är det armen också?
E: Nej, det är handen.
SOS: Det är handen?
E: Hela handen blöder väldigt, väldigt mycket.

Resterande tid i ambulansen, på akuten, när de syr mig, fnissar jag förnöjt för mig själv. Frågar sköterskan som går förbi om jag bör säga till henne att jag inte kan känna ett av mina fingrar. Skämtar med läkaren som syr ihop mina krigsskador.
Jag frågar, medan han håller på att trä på ny tråd, om jag kan leva som vanligt?
”Ja, alltså, jag skulle inte rekommendera att du gapar eller tuggar i onödan. Du kanske inte ska gå ut och festa loss eller något de närmaste dagarna. Fast det kanske du inte vill ändå, med tanke på hur du ser ut.”
”Äh, vad då?” säger jag sarkastiskt medan han sätter nålen i mig igen. Genom sammanbitna tänder lyfter jag upp min blodiga högra hand i en sarkastisk gest av festande: ”Wohooooo…”

När jag tio timmar senare står vid klippan utanför min lägenhet, ser jag en liten patetisk blodig cigarettfimp som ligger nedanför berget. Jag plockar upp den, och följer sedan blodspåret i trappuppgången som leder upp till min dörr. Det är rött överallt, och jag tänker ”Stackars lilla hand som blödde så mycket”.
I vardagsrummet möts jag av något som kan liknas vid en mordscen. En stor blodpöl pryder mitt vardags­rumsgolv, men jag betraktar det med ro. Utmattad slänger jag mig i sängen med blodstänkta lakan och somnar direkt.

Fyra timmar senare anländer min bror med soppa och börjar städa upp kvarlevorna av min olycka. Jag hör honom skratta från badrummet och han frågar hur jag lyckats få blodstänk i taket. På min fråga om han tycker att det är mycket blod, svarar han roat att, ja, det är rätt så mycket blod. I utebbningen av min skakande upp­levelse så börjar jag gråta av tacksamhet. Även om jag skämtar med min bror om upplevelsen, så ligger det och gnager där i bakhuvudet att jag fått en nervskada i mitt finger. De kommande dagarna märker jag att jag inte kan använda min högra hand. Insikten av att jag inte kan göra något så simpelt som att skriva på datorn eller för hand skakar mig. Men i andan av att ta hela händelsen med en klackspark, att jag skämtade mig i igenom hela upplevelsen, så fortsätter jag på det spåret de kommande månaderna. Det är inte förrän jag får SOS-samtalsutskriften hemskickad till mig som jag inser att jag inte var så opåverkad som jag trodde. Inte förrän då gråter jag över min kanske bestående nervskada, över mitt ärr under hakan som alltid kommer vara där. Jag tänker att ibland måste man få vara ledsen och inte modig.

SOS: Ja. Och så håller vi kontakt. Du ringer om du blir sämre, och jag ringer upp om det drar ut på tiden.
E: Okej. (Viskar) Tack så jättemycket.
SOS: Ja. Okej. Hej så länge.
E: Hej.
SOS: Hej.
(Samtalet avslutas)