Göteborgs Internationella Filmfestival är slut för det här året. Andreas Hallén har varit och sett fem av festivalens filmer.
Thread
Den visuellt hänförande filmen Thread utspelar sig under militärdiktaturen i 70-talets Grekland, där vi genom ett extraordinärt berättarspråk får följa aktivisten Niki, som är en av de ledande inom motståndsrörelsen. Hon föder sonen Lefteris, som hon dock tvingas skiljas ifrån under dramatiska omständigheter när hon hamnar i militärens tortyrkammare. 
De lever sedan åtskilda under många år. Niki lyckas så småningom att bli borgmästare, Lefteris växer upp till en poetisk tonåring. De lever helt olika liv, dock finns tankarna på varandra alltid närvarande hos de båda. Kanske ska deras vägar korsas igen? Den här filmen är verkligen något utöver det vanliga. Lika delikat som brutalt flyter scenerna in i varandra och skapar något som ofta ter sig som en enda lång feberdröm, ibland som ett smått psykotiskt tillstånd. Men här finns också ett realistiskt händelseförlopp i ett antal konkreta men ändå betydelsefulla scener. Filmen bjuder även på ett storartat skådespeleri där Sofia Kokkali med smärtsam nerv spelar både den traumatiserade Niki, och sonen Lefteris. Thread är stundtals våldsam och bisarr och är inget för den magkänslige. Men gillar en ett abstrakt och surrealistiskt bildspråk är det bara att luta sig tillbaka och bli förförd av den här högst visuella och tillika musikaliska filmen. Soundtracket är skrivet av regissören själv, som under namnet The Boy är en erkänd musiker hemma i Grekland.
The Student
I Kirill Serebrennikovs psykologiska thriller och tillika mörka satir The Student gör vi ett nedslag i Putins Ryssland, där de konservativa vindarna blåser starka. Vi följer den excentriske tonåringen Veniamin som blir allt mer fanatisk i sin religiösa övertygelse. Vid ett tillfälle vägrar han att följa med sin klass till badhuset i protest mot att tjejerna är klädda i bikini. Detta blir inledningen på en väg mot religiös extremism. Veniamin börjar deklamera bibeltexter på daglig basis och tar varje tillfälle att inleda diskussioner, som inte sällan blir konflikter, med såväl sin bekymrade mamma som med sina frustrerade lärare. Iförd apdräkt debatterar han Darwin, han klär av sig naken under sexualundervisningen och uttrycker sig föraktfullt om feminism och homosexualitet. Så småningom lyckas han även införa förbud mot tvådelade baddräkter under simundervisningen och gör sig ovän med resten av klassen. Veniamin allierar sig med Grigony, en annan utstött kille som ser upp till honom, och tillsammans planerar de en revolt mot vad de ser som ett genomruttet och dekadent samhälle. The Student är en ytterst välagerad och tankeväckande film som lyckas med konststycket att behandla ett ämne som religiös fanatism både med humor och största allvar. För även om temat i grunden är allvarligt vilar det en absurd stämning hela filmen igenom. Till exempel blir det smått farsartat när en splittrad lärarkår visar sig oförmögen att ta itu med Veniamin och istället plockar fram spriten. The Student visar högst trovärdigt och effektivt på en oroande utveckling där Putin framgångsrikt har lyckats dra tillbaka tiden i det ryska samhället.
Playground
Nu till Polen och den lika drabbande som skrämmande filmen Playground. Genom olika kapitel introducerar regissören sina tre huvudkaraktärer; den blyga och skötsamma överklasstjejen Gabrysia; Szymek, som ensam får ta hand om sin handikappade pappa; och till sist Czarek som bor med sin mamma och bror i ett socialt utsatt område. Det är examensdag och Gabrysia som är kär i Szymek vill få ett tillfälle att förklara sina känslor och bestämmer träff med honom efter skolan. 
Det blir dock inte ett möte som Gabrysia tänkt sig. Szymek tar med sig Czarek och de båda pojkarna roar sig istället med att systematiskt förnedra henne. Uppfyllda av pennalistens överlägsenhet rör sig de två sedan in mot staden, och inne på ett köpcenter träffar de på en liten oövervakad pojke som de tar med på en promenad. Trion vandrar runt en stund tills de slutligen hittar en lämplig spelplats. Leken kan börja. Bartosz M. Kowalskis Playground är med lätthet en av de tyngsta debuter jag sett. Lugnt och metodiskt bygger han upp en historia där våldet och hatet, även i de mest vardagliga situationer, ständigt bubblar under ytan för att närsomhelst kunna brisera. Filmen är löst baserad på det uppmärksammade rättsfallet i Liverpool 1993 där två tioåriga killar mördade en treårig pojke. Regissören undviker dock djupdykande förklaringar till varför gärningsmännen agerar som de gör. Istället presenterar han sin skådeplats för oss rakt och upp och ner, fullständigt kompromisslöst. Playground är en film om ett väldigt kontroversiellt ämne som garanterat inte lämnar någon oberörd.
All of a sudden
I All of a sudden vänder vi blicken mot Tyskland och en lika cynisk som hycklande borgarklass. Karsten lever i en till synes trygg tillvaro med ett välavlönat arbete och ett stabilt förhållande. Nu är flickvännen bortrest och på sin fest hemma i lägenheten träffar han den mystiska Anna. Tillslut är de ensamma kvar och det känns plötsligt allt mer lockande att gå över alla förbjudna gränser. 
Några ögonblick senare ligger Anna medvetslös, och Karsten rusar i panik genom den lilla staden. Vad är det egentligen som har hänt? En utredning inleds och plötsligt befinner sig Karsten i ett limbo fjärran från sitt välordnade liv. Flickvännen lämnar honom, och han förlorar sin privilegierade tjänst på jobbet. Det visar sig även att ingen i Karstens närhet egentligen kände Anna eller ens vet hur hon hamnade på festen från första början. Desperat inleder Karsten sin kamp för upprättelse, men det som till en början är en jakt på rättvisa blir successivt en slags tvångsmässig strävan efter självförverkligande, där Karsten inte bara vill ta tillbaka vad han förlorat utan få ännu mer där till. Med lika vardagsnära som effektiv symbolik skildras Karstens fall ner i en mörk spiral, en resa som kommer att förändra huvudpersonen och ta fram hans mest cyniska och egoistiska sidor. Sebastian Hülk, bland annat från Det vita bandet och Inglourious Basterds, förkroppsligar det växande kaoset hos Karsten, som till slut inte skyr några medel för att få det han vill ha.
Heartstone
Vi får ta del av ännu en stilsäker debut i Gudmundur Arnar Gudmundssons vackra drama Heartstone. Mot en fond av bildsköna isländska landskap berättas en historia om såväl öm och trevande som brutal kärlek. I den lilla avlägsna fiskebyn går livet sin gilla gång, och för de bästa vännerna Thor och Kristján finns det inte mycket att göra om dagarna. Thor bor med sin hårt arbetande och frustrerade mamma och två äldre systrar som älskar att retas, Kristján med sin alkoholiserade pappa och en deprimerad mamma. De upplever nu sin första tonårssommar tillsammans och det är mycket som händer i kroppen. Tjejer blir plötsligt mer intressanta, särskilt för Thor som har känslor för jämnåriga Beta. Kristján hyser också känslor, dock i hemlighet då det i själva verket är Thor som har börjat väcka hans åtrå. Detta komplicerar givetvis tillvaron för dem båda, och det blir inte bättre av att vuxenvärlden har fullt upp med sitt eget och ständigt fallerar i sina roller som försörjare och omhändertagare. När sommaren är över kommer allt att vara förändrat. Heartstone är ett bländande vackert drama om tonårens första vacklande steg bort från barndomen och in en betydligt mer komplicerad tillvaro av ansvar och identitetssökande. Isländska filmer har för mig blivit något av en kvalitetsgarant på senare år, och rent stilistiskt och tematisk påminner Heartstone om en av förra årets personliga favoriter, Sparrows. Ett måste för alla som gillar isländskt vemod kombinerat med episka bilder av storslagen natur.
