Den 28:e Mars var det 13 år sedan hörde jag en låt med Gackt för första gången. När denna japanska artists röst kröp ur högtalarna och in i mitt liv, skulle det komma att förändras för evigt.
Vid sexton års ålder började min resa inom japansk populärkultur. Jag läste manga, tittade på anime och lyssnade på japansk musik. Jag visste inte då att detta till en början oskyldiga intresse skulle ta mig till ett års boende i Japan, och att jag skulle resa runt i Europa för att se konserter. Jag skulle lära känna vänner runtom hela världen genom internet – en del som jag till och med skulle komma att träffa i verkligheten.
På grund av avsaknaden av folk att dela detta intresse med, så sökte jag mig till just internet. Den förut aktiva plattformen LiveJournal skulle komma att bli samlingspunkten där man kunde diskutera dessa till synes trånga intressen. När jag sedan hörde min favoritartists musik för första gången, så var det spiken i kistan för de kommande 13 åren av mitt liv.
Allting handlade om musiken. Vart jag än gick, vad jag än gjorde, så var musiken det allra viktigaste. Jag lade alla mina pengar på skivor, planscher, merchandise och gjorde mitt allra bästa för att efterlikna den japanska subkulturens mode med de få ekonomiska medel jag hade. Och även om internet öppnade upp en social kontakt med folk, så var det fortfarande svårt att få tag på alla dessa saker och ting som kändes livsnödvändigt att äga.
När jag låg på golvet och grät bittra fangirl-tårar över att min favoritartist sjöng så vackert på en live-DVD, så började min familj ana oråd. Något som innan varit lättsamma skämt från min bror, ersattes till en bekymrat rynkad panna.
”Jag vill inte höra mer om Gackt. Han är inte bra för dig.”
Jag förstod inte då. Förstod inte när jag våndades över vad jag skulle ha på mig; antingen feminina kläder som han sagt att han uppskattade, eller min önskan att bli en kopia av honom och klä mig i hans rockstil. Jag hörde inte varningsklockorna när jag funderade på att göra slut med min dåvarande pojkvän så att jag skulle kunna dedikera allt mitt jag, min essens, till denna japanska artist.
Men det var såklart inte bara destruktiva saker. Euforin när jag hörde hans röst. Mitt envisa mål att jag skulle lära mig alla hans texter utantill – trots att jag inte kunde ett ord japanska – något som skulle göda min nyfikenhet för att lära mig ett nytt språk. Den kämparglöd han gav mig när jag inte orkade mer.
För under denna period så var min mentala ohälsa något som höll på att förgöra mig. En kall vinterkväll satt jag i en bil och väntade på att min pojkvän skulle tanka färdigt. Då insåg jag att det inte gick längre. Jag ville inte. Medan jag satt där och kontemplerade min egen bortgång, dök han upp där i bakhuvudet. För det var det enda jag hade kvar – Gackts musik. Jag gjorde en överenskommelse med mig själv. Antingen tar allt slut nu, eller så gör jag allt som står i min makt för att uppfylla den enda önskan jag hade kvar i livet. Jag vill se Gackt live. När min pojkvän steg in i bilen igen, så log jag mot honom och sa att jag skulle flytta till Japan.
De tre sista månaderna av gymnasiet spenderade jag med att vansinnesplugga ikapp de ämnen som jag annars skulle fått IG i. Jag var tvungen att få ett slutbetyg så att jag skulle kunna ta lån från CSN. I slutet på juni satt jag på flyget till Narita Airport. Tokyo skulle komma att bli mitt hem det kommande året.
Livets ironi tedde sig som så att Gackt inte hade några konserter det året. Det allra närmsta jag kom till honom var att jag fick komma backstage och träffa hans gamla bandmedlemmar. Jag fick även utskrivna oretuscherade bilder av en vän till mig som var fotograf; hon hade nämligen jobbat med honom. Men resultatet bestod. Jag hade överlevt.
Väl hemkommen till Sverige fortsatte livet. Trots allt runtflängande till olika städer, så var han kvar. Åren tickade på, men hans närvaro hade etsat sig fast i min ryggmärg. Mitt liv florerade ut och Gackts inflytande späddes ut. Men han återkom alltid i perioder, och varje gång jag hörde hans röst så kändes det som att jag återvänt till mina hemtrakter.
Vissa oresonliga tendenser är dock bestående även i 
vuxen ålder. Instinkten gnager när folk kritiserar honom – för det får ingen förutom jag göra. Jag blir dessutom attackerad av en överväldigande känsla när jag får reda på att han ska ha en ny turné. Jag måste släppa allt jag har för att kunna spara ihop nog med pengar för att åka och se honom. Och jag blir arg som ett litet barn över att han är så lättillgänglig nu för tiden. Han finns på alla sociala medier, har lärt sig engelska och kommer till Europa på turné. Det är orättvist, varför hade mitt tonåriga och mest besatta jag inte tillgång till detta flöde av interaktion?
Andra tendenser är mer resonabla. Att fnysa till när han beter sig som smältande ost, på sätt som är plastiga. Hans uppenbara fåfänga. När han hakar upp sig och bara lägger upp videor på när han tränar – då vill jag slå huvudet i bordet av frustration. En man som tidigare varit upphöjd till skyarna, En Gudars Like, har plötsligt blivit en människa av kött och blod. Lättnaden jag känner när jag inser att jag burit med mig den enda viktiga del som han kan erbjuda in i vuxenlivet – hans musik och röst. Mina permanenta känslor av att jag har kommit hem, en plats där jag känner mig trygg och älskad. Och 2017 är det 13 år sedan jag fick ta del av denna resa genom mitt liv tillsammans med honom.
Grattis till oss, Gackt. Skål för 13 år till.
