Har du nyligen varit på bio och sett uppföljaren till nittiotalsklassikern Trainspotting? Då är det god tid att ta steget in i den ofiltrerade verkligheten av ett riktigt opiodmissbruk. Här finns ingen förskönande ljussättning eller sminkade skådespelare, bara drypande svett, blodstänk och en ständig kamp för att överleva.
Dokumentären Reindeerspotting: Escape from Santaland tar sin början en mörk vinternatt på en parkeringsplats i Rovaniemi. Bakom den handhållna kameran står Joonas Neuvonen, som följer sin vän Jani Raappana i jakten på en lättstulen bilradio. Både Joonas och Jani är beroende av heroinsubstitutet Subutex, och deras vardag består till mesta del av att skrapa ihop tillräckligt med stålar för att få sin dagliga fix.
Men livet är inte bara skit på fel sida av staketet. Efter ett antal missöden lyckas Jani under ett inbrott i en butik komma över femtusen euro, och de unga männen tar snabbt chansen att lämna Finland med förhoppningen att hitta en gnutta lycka. Eller i alla fall bättre tillgång till Subutex någon annanstans i världen.
Krock med normer
Reindeerspotting spelades in 2003 och tar upp ett tidslöst problem av utanförskap och hopplöshet. Det är sällan en slump att människor fastnar i vallmons känslodämpande rus. I dokumentären blir det tydligt hur ett samhälles normer kan bygga upp en individ men också vara totalt knäckande. Joonas och Janis konstanta jakt på Subutex handlar inte bara om längtan efter ett rus, de båda drömmer stort och brett på det vis som förväntas av två unga män mitt i den västerländska välfärden. När dessa drömmar visar sig krocka med de finska samhällsnormerna, som i många fall är väldigt strikta, blir det svårt att stänga ute omgivningens dömande blickar.
Joonas och Janis historia ger inte några svar på vad som orsakar ett missbruk, men den ger en ganska klar bild av vad som kan hända när det inte går att visa framfötterna eller ställa sig rakryggad i ledet. Det är inte någon drogromantisering. Istället är det en verklighetsskildring av något som hela tiden utspelar sig runt om i världen, oftast utan någon kamera närvarande. Joonas Neuvonen är inte skolad i hollywooddramaturgi, filmen har inte heller någon förbestämd riktning. Hans förmåga är istället att låta berättelsen flöda på egen hand. Detta gör Reindeerspotting unik och svår att placera in bland andra dokumentärfilmer.
Verket är av högsta värde trots sin halvkassa bildkvalité och något klumpiga klippning. Och skulle ämnet vara för tungt är det ändå möjligt att blunda, luta sig tillbaka och bara njuta av det finska språket och dess stenhårda svordomar.
