Hur långt kan en gå innan en slutar vara mänsklig? Och är den nya Ghost in the Shell, baserad på kultklassikern från 1995, verkligen något att ha?
Ghost in the Shell är en japansk animerad science fiction-film från 1995, baserad på mangaserien från 1989. En kultklassiker, som bland annat inspirerat filmer som The Matrix. Filmen utspelar sig år 2029 och en stor del av mänskligheten har förbättrat sina kroppar med cybernetiska delar. Vissa har till och med gått så långt att de bytt ut sina kroppar mot så kallade ”shells” (”skal”), som innehåller deras medvetande. Gränsen mellan maskin och människa suddas allt mer ut och filmen tar upp stora frågor, som hur mycket kan en förändra innan en förlorar sig själv – hur långt kan en gå innan en slutar vara mänsklig? Hur mycket kan en alternera innan ens själ (”ghost”) försvinner?
Filmen börjar med att kravallpolisen Motoko Kusanagi får i uppdrag att fånga in hackern ”Puppet Master” (”dockspelaren”), som gjort olaga intrång i flera elektroniska nätverk. Men detta visar sig vara både svårt och bara början på något mycket större. Låter det en smula banalt? Det kan vara för att det är en svår film att beskriva utan att spoila, plus att när den kom var den banbrytande. Nu har allt redan gjorts.
Efter två decennium av idogt tjatande såg jag i somras animen Ghost in the Shell. Jag såg den och tyckte att den var… helt okej. Den var inte så obegriplig eller fantastisk som alla sagt, hade cool stil och sceneri, men varför var de kvinnliga cyborgerna tvungna att vara nakna för? Onödig detalj.
Under våren 2017 kom den amerikanska spelfilmen med samma namn och ungefär samma handling. Att det var Scarlett Johansson i huvudrollen och inte en japan har upprört många, men imho kan den tecknade major Motoko Kusanagis runda och gråblå ögon tolkas som om hon är västerländsk. Men jag tycker ändå det är ett rätt skumt skådespelarval. Speciellt efter förklaringen som ges i den nya filmen.
Hur var då 2017 års version av Ghost in the Shell? Responsen har varit sval; på IMDB har den fått 6.5/10 och endast 44 % på Rotten Tomatos. Där tycker kritikerna att den är visuellt cool, men saknar den magi som originalet besitter. Personligen tycker jag att den var… helt okej. Jag håller med om det visuella, men eftersom jag inte märkte av så mycket magi i -95an är den lite svår att ha som måttstock i just det avseendet.
Hade jag tyckt att den nya varit bättre om jag inte sett den animerade först? Det har jag inte den blekaste aning om. I och med att jag såg originalet först kunde jag uppskatta vilken hommage den nya faktiskt är. Hur vissa scener är tagna nästan bild för bild från den gamla. Och musiken sedan – det är väldigt bra musik i båda filmerna. Men hade jag tyckt att den nya var en bra film, fristående, utan den gamla? Tveksamt. Snygga actionscener och kanske bättre förklarad handling, men med ett slut som inte ger samma avtryck. Dock gillade jag verkligen relationen mellan Major och karaktären doktor Ouelet, som kändes väldigt genuin. Deras dialoger gjorde dessutom att filmen klarade Bechdeltestet med bravur. Och det var kul att se Michael Pitt, som till exempel är med i en av mina favoritfilmer Hedwig and the Angry Inch, som antagonisten Kuze.
Allt som allt är nya Ghost in the Shell en ganska medioker film, som egentligen borde sållas till högen av Modern Action™. Nu kommer den i alla fall att bli ihågkommen, även om det bara råkar vara som en kopia av en kultfilm.
Alltid något.
