”Är du familjens lilla söta minsting, det självständiga ensambarnet eller kanske det duktiga storasyskonet?” frågar tidningen Amelia. Jaha, men mellanbarnet då? Glömt som vanligt.
Obs! Denna text kan innehålla spår av sarkasm.
Det var djävligt synd om mig när jag växte upp. Klämd mellan två äldre systrar (tvillingar dessutom) och en lillebror (enda sonen) var jag Mellanbarnet, med versal. Systrarna gaddade ihop sig och lillebror var yngst och fick ofta mamma på sin sida. Sa jag att det var synd om mig? För det var det. Ack och ve.
Klassisk syskonroll
Storasyskon är mer ansvarstagande, naturliga ledare, en ”miniversion av sina föräldrar”, ambitiösa, plikttrogna, tar lätt på sig skuld och tar inte gärna risker. De är ofta duktiga i skolan, men har även prestationsångest. De är självsäkra och har god organisationsförmåga. Som förstfödda får de föräldrarnas uppmärksamhet helt själva och allt de gör hyllas. De når med stor sannolikhet framgång i sin karriär.
Småsyskon är äventyrliga, retsamma, frisinnade, charmiga, offensiva, revolterar gärna mot auktoriteten och tar risker. De har god självkänsla och känner sig älskade för den de är, men sämre på att ta ansvar och ger lätt upp. De är sociala och till viss del även egocentriska. Eftersom de är sist ut i barnaskaran har deras föräldrar släppt något på sin uppfostran och de har ibland haft det lätt för sig. Samtidigt har de aldrig haft några problem med att umgås med äldre människor tack vare sina äldre syskon.
Mellanbarn är ofta sociala, har många vänner och är duktiga på att förhandla. De har mer gemensamma drag med de yngsta än de äldsta syskonen. Mellanbarn är duktiga på att se saker ur olika perspektiv, ogillar konflikter och är ofta de som medlar fred mellan sina äldre och yngre syskon. Samtidigt gillar de äventyr och till viss del att trotsa när de är på det humöret. Dåliga sidor är att de ofta inte har några bestämda åsikter, och att de lätt smiter undan uppgifter. Med tre barn i familjen får ofta mellanbarnet en utsatt position och riskerar att bli osynligt.
Skillnader i syskonskaran
I tidningen Mama nämns en studie som visar att äldsta syskonet i syskonskaran är lite (”men väldigt lite”) smartare än de yngre syskonen. Och enligt en YouGov-undersökning anser sig de yngsta syskonen vara lite roligare än de äldre syskonen. Mellanbarnen då? Nej, om dem sägs ingenting. Men i Veckorevyn däremot! Där står det att mellanbarn är trognare i långa förhållanden och mer öppensinnade när det kommer till sex. Och som några forskare lär ha sagt: ”Mellanbarnen är som blodtyp O; de passar ihop med alla.”
Aftonbladet skriver att om något av syskonen har någon speciell talang kan hen ofta få lite extra uppmärksamhet och inte sällan särbehandlas. Det gör att barnets stereotypa syskondrag kan försvinna – och om detta händer i en syskonskara förändras även de andra syskonens roller. Det sista vet jag inte så mycket om, men det första. Vojne. Mina storasystrar kan rita, måla, skulptera och designa. De har alltid haft talangen och sedan övat varje dag tills de blivit riktigt duktiga. Jag, med min uppmärksamhetsproblematik, hade inte tålamodet att sitta i två dagar med samma alster. Men jag krävde samma sorts beröm från våra föräldrar. Vilket jag inte fick. Av förståeliga skäl. Fan, vad orättvist det var!
Alla mina tre syskon presterade också mycket bättre i skolan än vad jag gjorde. (Kanske för att de pluggade och var uppmärksamma på lektionerna.) Och lillebrors engelska, fantasi, popularitet bland kamrater och stora hjärta gjorde också honom speciell i familjen. Jag var mest jobbig. Spelade apa, levde rövare och tjurade.
Jag var verkligen den bråkiga i familjen; den som gjorde revolt och som gjorde all skit alldeles för tidigt. Den som började dricka först, festa och bryta mot reglerna. Min storasyster fick tatuera sig när hon var 16 år, men det krävdes bra mycket övertalning för att jag skulle få samma möjlighet efter min 16 årsdag. För jag var inte lika ansvarsfull, hade inte gjort mig förtjänt av det privilegiet. Men fick hon så fick jag – det gick inte att förneka mig samma ”rättighet” utan att skapa orättvisa. Det hade nämligen gett signalen att vi inte var lika mycket värda som syskon. Även om värdet i det här fallet var en svanktatuering.
[Sedan hade jag odiagnostiserad adhd och skiljde mig därför en del från mina syskon på helt andra sätt, men just detta framkom inte förrän i vuxen ålder. Kanske har det påverkat min roll i syskonskaran, kanske är jag ändå ett klassiskt mellanbarn.]
Att födas som flicka mellan två systrar kan medföra en otydlig roll i familjen. Mellanbarnet är då varken den ”stora duktiga” eller den ”lilla söta”. En flicka mellan två bröder hamnar däremot i en mycket gynnsam position och blir väldigt uppmärksammad. En pojke mellan två bröder kan också få det väldigt tufft – han måste slåss åt alla håll och för att hävda sig blir han vanligtvis väldigt macho. En pojke mellan två systrar kan däremot bli en drömpartner, då han blir en ”mjukis” och lär sig att tolka kvinnors språk och signaler. Detta enligt tidningen Amelia.
The Secret Power of Middle Children
Mellanbarnen har varken det äldsta barnets rättigheter eller den yngstas privilegier, menar psykologen Catherine Salmon, som med journalisten Katrin Schumann skrivit boken The Secret Power of Middle Children. Därför blir de mästare på att kompromissa, förhandla och skaffar ofta en nära vänskapskrets, eftersom föräldrarnas uppmärk-samhet oftast riktas mot de äldsta och yngsta syskonen. Mellanbarn erhåller dessutom mindre ekonomiskt och emotionellt stöd från föräldrarna. Men det är mindre troligt att de som vuxna behöver gå i terapi och att deras förhållande kraschar. [Hah, i min familj är jag den med flest terapitimmar bakom mig… Yay?]
En nyligen gjord studie visar det att bara 10 procent av mellanbarnen känner sig nära sina föräldrar. Som tonåringar är mellanbarn ofta envist självständiga och verkar tillbakadragna. Men de blir ändå bra chefer och ”lagspelare” som vuxna.
”Vi känner alla till stereotypen: mellanbarn är panelhönor, överskuggade av sina syskon och försummade av sina föräldrar – och de växer upp och blir harmsna och bittra vuxna. Men om detta är sant, varför är så många mellanbarn genom historien – från Abraham Lincoln till Madonna – mycket framgångsrika?” – The Secret Power of Middle Children
I sin bok skriver Salmon och Schumann att överlag är myten om mellanbarnet negativ, och att denna inte stämmer med verkligheten. Men för mig har det fanimig inte varit någon dans på rosor. Kanske är det en överdriven bild som media och filmer ger av mellanbarn, men jag hade inte den där gyllene positionen mellan två bröder, som ska vara så himla gynnsam. Gnäll, gnäll, gnäll.
I vilket fall är mellanbarn en utdöende art. Det finns omkring 70 miljoner mellanbarn i USA, men de blir allt färre; trenden att bara skaffa två barn verkar hålla i sig. Jag vet inte om jag ska känna lättnad eller sorg inför denna nyhet.
Avslutning
Var då allt dåligt med att växa upp som mellanbarn? Nej. Absolut inte. Vi syskon kanske bråkade hela tiden, men i jämförelse med många av mina barndomskamraters syskonrelationer höll vi också sams rätt mycket. (Fast i jämförelse med våra yngre kusiner bråkade vi ta mig fan jämt.) Jag har många fina minnen med mina syskon och jag hade alltid någon att leka med – även när jag/de inte ville. Dessutom infann sig en magnifik morgon när vi alla kommit ut ur puberteten och slutat gräla så jävligt med varandra. Sedan dess har vi varit vänner, alla fyra. Med våra ups and downs, som i alla relationer.
Men jag kan vara säker på att de andra tre i syskonskaran har en egen text att skriva om orättvisorna med att vara äldst, vara tvilling, enda pojken, yngst och fan, vad orättvist de hade det. Och de hade säkert gjort texten både smartare och roligare. De jävlarna.
Hittade din text via googlingar på syskonskarans betydelse eftersom jag är intresserad utav det och då min egen är lite speciell Jag är precis som du, tredje systern med en lillebror av en syskonskara på 4 barn. Vad klassas man som då egentligen, storasyster, lillasyster eller mellanbarn? Förvirrande då man är alla tre. Föräldrarna ville såå gärna ha en pojke så dom försökte tills minstingen kom, tre år efter mig. Såklart blev min lillebror familjens A-barn med högst betyg i alla ämnen och en tennis karriär bakom sig. Själv vart man svarta fåret sen dag ett haha. Gav mig ut i blåsväder i tidig ålder och tämjde på alla gränser som fanns, rektorsamtal hit och dit under hela skolgången. Förmodligen för att jag förmodligen ville åt mina föräldrars uppmärksamhet och inte visste något bättre sätt! Vart också det enda barnet i familjen som diagnosticerades med adhd.
Tror absolut att syskonskarans betydelse spelat stor roll på mitt liv och kul att jag hittade en som har samma placering som jag, har aldrig varit med om det tidigare! Kram