När man allt för tidigt en måndagsmorgon går upp, slår på kaffebryggaren och andas in de ljuva ångorna av det svarta guldet är det inte svårt att inse att vår kropp kan reagera positivt på stimulantia. Sedan mitten av 1960-talet har idrotten testat för otillåtna prestationshöjande preparat. Idag, 50 år senare, har metoderna för att upptäcka och för att undgå upptäckt raffinerats. Att vinna har blivit Big business och framför allt har det blivit politik.
I mitten av 80-talet gjorde doktor Robert Goldman en enkätundersökning bland elitidrottare där de bland annat fick frågan: “Om det fanns en drog som gjorde dig oövervinnlig i din idrott, men med nackdelen att du dör om 5 år, skulle du ta den?” Hälften av de tillfrågade svarade jakande, vilket kan jämföras med ungefär en procent i den allmänna populationen. Enkäten upprepades med jämna mellanrum och 2009 hade inställningen blivit mer samstämmig med “vanliga människor”. Jag vill tro att det beror på en förändring i attityd hos idrottare. Hela självbilden ligger inte i att vara “idrottare”. Därmed blir det inte lika viktigt att vara oövervinnlig.
Den välmående cynikern i mig kan dock inte undgå att fråga: “Om jag nu är en person som skulle kunna tänka mig att fuska, varför då ta en drog som dödar mig om fem år? När jag lika gärna kan ta moderna substanser som tagits fram av pålitliga forskare, som är nästan ospårbara?” För sanningen är att väldigt få fällande domar för doping handlar om något annat än inkompetens hos idrottaren eller den handhavande tränaren. Alla skandaler inom idrotten där det avslöjats fusk har sin upprinnelse i andra omständigheter än faktiska labbtester:
– BALCO-skandalen (Marion Jones och andra amerikanska friidrottare) uppdagades först sedan en individ inblandad i skandalen inte fått betalt som avtalat och gått till polisen.
– Hemohes-skandalen (finska längdlandslaget) startade med att någon glömde en väska full med doping-utrustning på en bensinmack.
– Lance Armstrong var så orimligt självgod att hans lagkamrater skvallrade.
– RUSADA-skandalen (OS i Sotji) rullades upp när avhoppade idrottarna Vitalij Stepanov och Julija Stepanova avslöjade den utbredda dopingen till den tyska TV-kanalen ARD.
Det kommer alltid finnas idrottare som slarvar, eller som tror de är ostoppbara. Det är de som fastnar i dopingkontroller. Det stora systematiska fusket kommer sällan i dager. Det spelar ingen roll om straffet för doping är 40 års avstängning och veckovis tvångstittande av Big Brother-säsongen 2003-2004, ifall ingen någonsin åker fast! I dagsläget är vi utlämnade till att bara lita på att idrottare inte fuskar. Nämnde jag att hälften av de tillfrågade svarade att de skulle ta en drog som gjorde dem bäst i sin idrott? Även om de dog om fem år!
Det kanske låter som om jag avskyr och föraktar idrottare. Men nej! Jag beundrar och respekterar dem. Hängivenheten till träning, tävling och ständigt undflyende resultat. Det är det som dopingen förstör.
För mig handlar det inte så mycket om att någon vunnit en medalj som den inte förtjänar; det är den rent idrottsliga prestationen som förminskas. Om jag ser på två konstverk som till synes är exakt likadana och jag vet att den ena målats för 300 år sedan av en holländsk mästare och den andra skrivits ut med en färgskrivare kommer även den första bli mindre värd för mig. För nästa gång jag ser ett lika hänförande vackert konstverk kommer jag inte veta om det är Vermeer eller Canon som gjort det.
I vinterns upplaga av Tour de Ski vann Sergej Ustiugov fem av de ingående deltävlingarna och kom tvåa i den sjätte. En prestation som borde gå till historien på samma sätt som Bob Beamons längdhopp, Ali vs Frazier i Manila och Bolts 9,58 i Berlin, men Ustiugov är ju ryss. Det kommer alltid finnas ett visst mått av “Men visst har han dopat sig?”
Den i dagarna aktuella Johaug-affären har aktualiserat frågan: “Varför blir vi inte lika förfärade om den misstänkta är en snygg, karismatisk, blond tjej som skämtar och ler, som när det är en storvuxen, bister ryss som inte kan engelska?” Men frågan är kanske felaktigt ställd, som buddhisten skulle sagt. I den mån vi är mer benägna att förlåta Therese Johaug beror inte det på att hon ser ut och pratar som oss och att Ustiugov är en hemsk ryss. Vi förlåter henne lättare för att det norska längdlandslaget har bättre rutiner runt dopingkontroller och har en mindre befläckad historia än det ryska.
Ofta när doping kommer på tal hörs halvt skämtsamma förslag: “Vi borde ta bort alla dopingregler helt. Låt folk dopa sig om de vill och låt de som dopar sig bäst vinna.” När dopingkontrollerna ändå ligger steget efter kan det vara lätt att hålla med. Förutom den såpbubbletunna illusionen om “Ren Idrott” finns dock en god anledning att fortsätta med kontrollerna. Preparaten som idrottare tar är inte särskilt säkra om de inte förskrivs av läkare. Biverkningarna är farliga för både utövaren och omgivningen. Ponera scenariot att en tonårig världstalang får veta att hon för att nå världstoppen måste ta anabola steroider, men hennes läkare förbjuder henne på grund av andra medicinska problem. Tror ni talangen lyssnar på läkaren? Låt mig återvända till Goldmans undersökning; det finns idrottare skulle ta drogen som dödade dem om fem år.
Dopingen har berövat mig min förmåga att häpna, att kippa efter andan och att i chock utbrista “Oh, my god…” Och jag saknar den känslan.
