Streamingsajter såsom Netflix bombarderar alltmer våra hem, och kryper in i vardagssysslorna. Hur påverkar detta maratontittande våra liv – är det positivt eller negativt? Och hur gjorde man egentligen förr i tiden då tillgängligheten var mer begränsad?
Jag har fått ta del av ett Netflix-konto nyligen. Jag använder det inte särskilt ofta, på grund av tristessen som härjar i min kropp. Man skulle kunna tänka sig att det är just då som serietittande skulle komma till nytta, men så är icke fallet. Det är när lusten faller på, att kunna få uppleva annan värld, som inloggningsuppgifterna kommer till användning. Jag sätter på Stranger Things. Jag börjar motvilligt titta på introt, för i ärlighetens namn är jag fortfarande litet avigt inställd till hajpen. Ändå sitter jag där när klockan slår Sovdags och har plöjt igenom nästan hela första säsongen.
För det är så beteendet ser ut nuförtiden. Enligt Wikipedia innebär begreppet ”binge-watching” att titta på 2-6 avsnitt av en TV-serie. Minst två avsnitt. Vad gulligt. Enligt mig själv, och säkerligen många andra seriefantaster, är denna summa försumbar. Det är snarare vanligare att plöja igenom hela säsongen. Denna företeelse är något som kan kännas relativt modernt (i alla fall enligt Urban Dictionary, då definitionen av ordet lades upp 2014), men faktum är att den funnits länge. Det fanns bara inte samma tillgång till att kunna titta lika snabbt när det gällde andra medier än streaming. På den tiden, innan streamingsajter blev populärt, var TV-tittandet mer i fokus. Upplevelsen var begränsad till ett-avsnitt-per-vecka. Såhär i efterhand känner jag medlidande inför denna tvångströja av väntan. En klassiker på den tiden var annars att gå till videobutiken och hyra alla Star Wars-filmerna. På VHS, såklart. Men med tiden slog DVD:er igenom, och med dem förmågan att se hela säsonger mer lättillgängligt. Äntligen kunde man enklare ta del av en hel värld i den takt man själv ville!
Jag hade aldrig sett Buffy the Vampire Slayer. Med ögon stora av förvåning och förväntan insisterade min bästa vän på att vi skulle ta tag i saken och se hela serien. Sju säsonger. Med 22 avsnitt per säsong (Bortsett från första säsongen. Superviktig anm., jag vet). Förståeligt nog var det tidskrävande. Den där hösten satt vi med tända ljus, kaffe och chokladbollar och plöjde igenom denna fantastiska historia. Hon, som redan hade sett den ett otal gånger, blev till slut förbisedd, eftersom jag i min iver bara var tvungen att se fortsättningen. Direkt, genast, bums! Sju säsonger senare (med mycket storbölande och skratt, för så bra är BtVS) satt jag ensam och tom. Försakad av världen – åtminstone den värld som Buffy givit mig. Vi fortsatte att kolla på Angel, som är en spin-off med fem säsonger till att sträckkolla på. Tillsätt suck av lättnad.
När jag gick i gymnasiet skulle vi ha en fotosession under vattnet med hela klassen. Ett typiskt bonding-tillfälle, och med andra ord ett potentiellt minne för livet. Vad gjorde jag? Jag såg på animen Chrno Crusade och satt och hulkade över slutet. Nog var det en fin upplevelse, men ack vad jag ångrar det beslutet. Sträckkollande förstör!
Fördelen med streamingsajter som Netflix är att du kan kolla när du vill. Nackdelen med streamingsajter som Netflix är att du kan kolla när du vill. Tillgängligheten kan ha motsatta konsekvenser. Saker du bör uträtta kan lätt läggas som nummer två på prioriteringslistan. Att se på TV-serier innebär både prokrastinering och är fantasiförgyllande. Frågan är om denna tendens till att sluka en serie på tre dagar är nyttig. Det är svårt att besvara, speciellt om man jämför serietittande med att läsa böcker. Det ena anses vara mja-mjo-mje, medan det andra anses vara både nyttigt och lärorikt. Närande av kunskap, helt enkelt. Varför är det socialt accepterat att läsa i två timmar, och varför är inte serietittande det? Varför just bara böcker anses som finkultur och TV-tittande inte gör det, kan man undra. Båda två kan främja personlighetsutveckling. En ny studie visar att de som följer TV-serier tenderar att få en mer grundlig förståelse för komplexa koncept. Intressant information, och säkerligen en välkommen sådan från de som tenderar att maratontitta.
Sedan finns fenomenet att slökolla. Tidigare kunde vi inte på samma sätt som idag välja vad vi zombielikt skulle titta på. Nu kan vi välja att se på till exempel Supernaturals 13:e säsong! Kvalitén kan fortfarande diskuteras, men det valet är åtminstone mitt. Att slökolla kan även innebära en tröst. Kanske för de som är ensamma, eller för de som vill ha vitt brus i bakgrunden. Att se om favoritserier kan göra en glad på samma sätt som när en gammal vän är på besök, och man helt enkelt trivs i varandras sällskap. I fråga om serien är den där så länge du vill. Eller tills Netflix frågar om du fortfarande tittar. Vilket du antagligen gör. Doctor Who med tionde doktorn, go!
Jag avslutar denna text med att tilldela er ny kunskap. I Svenska Akademiens Ordlista 2017 har ordet ”serieotrohet” tillkommit:
”Det att se ett avsnitt av en tv-serie utan att ens partner, som följer samma serie, får vara med.”
I allas våra hem bör vi nu tänka till litet extra och ta på oss kyskhetsbältet. Ingen otrohet här, tack! Jag får helt enkelt be min Buffy-vän om ursäkt. Det ska inte hända igen. Kanske. Jag kan inte lova något.
