Efter att ha legat och dammat på redaktionen i över ett år har någon äntligen haft förbarmande över Charlie Christensens Arne Anka – Mentala selfies.
Titel: Arne Anka – Mentala Selfies
Tecknare: Charlie Christensen
Förlag: Kartago
ISBN: 9789175151397
Utgivningsdatum: 2016–10-13
Jag vet inte när jag först började läsa Arne Anka. Antagligen hade bokbussen eller Laholms bibliotek något album. Jag har i alla fall läst serien. Mycket. Även när den gick i serietidningarna Larson! och Nemi. Hösten 2016 kom det senaste Arne Anka-albumet, Mentala selfies, ut och en medarbetare här på redaktionen beställde ett recensionsexemplar. Men sedan slutade hen och albumet blev liggande. Och liggande. Och liggande. Tills jag inte hade något bättre för mig och tänkte: ”Ptja, varför inte?”.
Charlie Christensen började rita Arne redan 1983. Eller tidigare egentligen. Det var i alla fall mellan -83 och -95 som serien publicerades bland annat i tidningarna TreNioNio, Metallarbetaren och Galago. Sedan hade den en paus fram till 2004, då Charlie började rita serien igen. Tolv seriealbum, två böcker och en teaterpjäs har knåpats ihop genom åren.
Var det senaste albumet något att ha då? Tja, jag tröttnade redan i första rutan, skummade en del när det blev för mycket snack och tog sedan en paus efter 42 sidor. Mot mitten, efter två veckors vila, blev serieboken faktiskt intressant ett tag; och fortsatte att vara intressant ända till slutet. Men det krävdes viljestyrka att ta sig igenom albumet, vilket drastiskt sänker betyget.
Jag minns inte vad jag såg i Arne Anka när jag var yngre, men inte kan det ha varit humorn. För den hittar jag inte – i varje fall inte i det här albumet. Det är mest bara prat och dravel. Jag vet att den före detta medarbetaren faktiskt försökte läsa Mentala selfies, men inte kom igenom serieboken. Det var för mycket prat. För min del känns det nästan paradoxalt att tycka så, eftersom jag läser och älskar serien Rocky – som består av snack och dravel – men Rocky är i alla fall rolig! Den bryter av de monotont gapande munnarna med varierande ansiktsuttryck. Dessutom händer det mer i Rocky än att de: 1. sitter i en bar eller 2. går till eller från baren. Jag vet att serien Arne Anka går ut på att huvudpersonen super och är cynisk, och en gång i tiden gillade jag det. Men kanske var det för att det bara var några få sidor med strippar i en tidning fylld med andra serier, och inte en hel seriebok. Men vad vet jag – nu kanske det är jag som är cynisk och behöver en öl på Zeke’s. I vilket fall som helst klarar jag mig utan ett helt Arne Anka-album som sällskap.
