Att få ta del av Göteborgs Filmfestival 2018 var något jag sett fram emot. Men hur är det egentligen att åta sig ackreditering när man lider av psykisk ohälsa?
Jag trodde att det skulle vara en enkel match att ta del av årets filmfestival. Jag har alltid velat gå, äntligen skulle jag få gå! När förfrågan om någon ville deltaga kom upp, räckte jag ivrigt upp handen och blev lovad ackreditering. När kvittot låg där i väskan, tog det ändå lång tid för mig att utnyttja det. En vän var tvungen att följa med mig och hämta ut det färdiga beviset för att: ja, du skriver faktiskt för en tidning och har rätt till ackreditering. Ändå gick jag med darrande ben och stämma fram till bordet där de utfärdade det, och visade upp kvittot.
Det är jobbigt med officiella saker. Även om jag varit i kontakt med vården under lång tid, kan jag inte råda bot på den ångest som officiella instanser ger mig. Speciellt när man ska låtsas vara något man känner att man inte är. I detta fall känner jag mig inte som någon som skriver och publicerar texter – jag råkar bara dyka upp på redaktionen och skriver för att det är roligt. Nog för att jag tar det på allvar, men ändå sitter det en oro och gnager där i huvudet varje gång jag ska hämta ut ackrediteringar eller liknande ting. Den där oron som gör mig rädd för att bli påkommen att jag inte alls hör hemma här. Att jag ”lajvar en professionell”. Det kallas Bluffsyndromet.
”Bluffsyndromet (översatt från engelskans ”impostor syndrome”) är en informell psykologisk term som myntades på 1970-talet för att beskriva hur vissa personer har svårt att internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är ”bluffar” och inte förtjänar den framgång de har nått.” /Wikipedia
De vid ackrediteringsbordet var trevliga, om än rätt blasé. De kanske är vana vid självsäkra journalister, men det är inte jag. Hela mitt jag nästan skrek att nu kommer de säga att: ”Du kan inte få någon ackreditering, för du tillhör ju inte den yrkesgruppen”. Jag är ju bara en liten tjej som tycker om att skriva och andas de kulturella ting som Göteborg har att erbjuda. Min väns närvaro kändes betryggande. Speciellt när jag skulle beställa biobiljetter och hastigt ögnade igenom alternativen, för jag ville inte vara jobbig och ta upp för mycket av de arbetandes tid. De är ju där för dem som verkligen jobbar med det här på riktigt. Min vän puttade till slut fram mig för tredje gången och manade mig att ta för mig. Jag beställde två biljetter. Med adrenalinrus och skam tog jag emot biljetterna, och försökte sedan gå därifrån med en fasad av självsäkerhet. Om min vän inte följt med, hade jag nog inte gått dit över huvud taget. Sorglig, men sann, fakta.
På nätterna drömde jag att jag gick på fler filmer än vad jag gjorde i verkligheten. Vaknade upp med en känsla av otillräcklighet, besviken över att jag fortfarande inte lyckats se mer än en film. Det var en vecka av grämande och jag fördömde mitt dumma, blyga jag som stod redo i hallen för att gå på nästa film – men som till slut bara stod kvar, fastlimmad vid marken, tills filmen hade börjat där på andra sidan stan. Tänkte trött för mig själv att nästa dag är en ny chans. Då jävlar.
Men dagarna gick, och i skrivandets stund är det bara en dag kvar. För att få nya biljetter måste jag fysiskt ta mig till biljettbordet vid Scandic Rubinen, tredje våningen, för att be om biljetter till dagens filmer. Kanske är de slut. Kanske att de kommer ”komma på” mig den här gången, att jag inte hör hemma här. Idag har jag inte med mig min vän som kan putta fram mig när jag själv tvekar. Och jag klarar inte av att återigen låtsas vara någon jag inte är. Hellre lever jag med skammen, att inte utnyttja ackrediteringen fullt ut. Fast det sliter sig där inne. Jag borde vågat mer. Men jag kan inte tillbringa mitt liv med en vän bakom mig som puttar fram mig när det behövs. Jag får helt enkelt se till att ta mig dit på lunchrasten och göra ett sista försök. Nu går jag.
