Marte Vold och Jero Yun är två filmare från två olika delar av världen. De växlar brev i form av rörliga bilder från sina liv i Oslo och Seoul. Aspekt.nu:s reporter Emelina har varit och sett deras dokumentärfilm Letters.
Titel: Letters
Regissörer: Marte Vold och Jero Yun
År: 2017
Språk: Engelska, Koreanska, Norska
Text: Engelska
Jag står i lobbyn till Bio Capitol. Utanför dörrarna till salongen står en liten grupp människor och samtalar på engelska. Jag inser snart att det är självaste regissören till filmen Letters som står där – åtminstone en av dem. Jag blir litet imponerad att Göteborgs Filmfestival lyckats få hit en av skaparna till den dokumentär jag snart ska komma att ta del av. Väl inne i biosalongen förtäljer Marte Vold att hennes kumpan tyvärr inte kunde deltaga idag, eftersom han ska gifta sig. Salongen brister ut i skratt. Vi förlåter honom.
Dokumentären Letters handlar om två människor från olika delar av världen. De skickar brev till varandra i videoform från sina liv i Oslo och Seoul. Norska Marte Vold och sydkoreanske Jero Yun turas om att delge sig av sina liv. De är båda regissörer, och använder sig av sin inspiration för att ge en inblick i hur deras liv ser ut. Vare sig det är delar ur deras familjeliv eller interna dialoger, dras man snabbt in i de båda skaparnas liv. Allra mest påverkas jag av Martes funderingar på vad som gör henne lycklig eller ej. Hon funderar på hur hennes liv som konstnär påverkar framför allt hennes dotter. Sättet hon projicerar sitt liv och sina tankar drar tittaren med i en behaglig takt av ”Får man verkligen tänka så?” Det är just det som gör Martes videobrev så mänskliga.
På andra sidan jorden ägnar sydkoreanske Jeros sina videobrev åt att visa hur en vardag med hans föräldrar ser ut. Under de små snuttarna ur deras liv sitter regissören själv främst tyst, och öppnar därför en väg till att få lära känna hans föräldrar. I bakgrunden talar han om sin egen uppväxt, hur olika han och hans mor uppfattade den. Hans brev är ömsom roliga, ömsom sorgliga.
Det är en stark upplevelse som får en att tänka till. Filmens scenografi påminner mest om hemmagjorda videor – vilket det ju faktiskt är. Ett nyskapande sätt att få ta del av två människors liv. De 74 minuterna av mitt liv var väl spenderade.
