Alla gör vi det. Vissa av oss så mycket som femtio procent av vår vakna tid. Ändå anses det vara lite fult att dagdrömma. Det passar inte in i bilden av den ansvarstagande mindfullness-praktiserande nutidsmänniskans rutiner och åtaganden. Så vad har dagdrömmeriet egentligen för funktion, och finns det något positivt med att ägna sig åt en stunds kontemplation uppe i det blå?
Du sitter på spårvagnen och ska resa från en hållplats till en annan i det för dagen regnvåta och grådimmiga Göteborg. Du har en dryg halvtimmes resväg framför dig, eller kanske bara fem minuter. Det spelar egentligen ingen roll. Det händer i vilket fall som helst – dina tankar börjar vandra iväg.
Kanske du börjar fundera på vad du ska äta till middag, vad du ska göra i helgen, vad du ska göra nästa år, hur det känns att meditera som en avancerad buddistmunk eller hur många spikar som egentligen håller samman järnbalkarna i Eiffeltornet. Eller något helt annat. Det finns inga hinder för vilka snirkliga sidospår medvetandet kan ta på vägen till dagdrömmarnas skymningsland.
Men trots att dagdrömmeriet är en så pass integrerad del av vår vardag anses det sällan vara någonting vi bör ägna oss åt, utan någonting som tyder på en disträ och oansvarig personlighet. Istället bör vi lära oss att praktisera sådant som mindfullness, vilket har beskrivits som en nästintill spirituell upplevelse i olika hälsosammanhang och sociala medier. Mindfullness innebär i stort att vara medvetet närvarande i det man gör och känner. En passiv om än alert och öppensinnad nyfikenhet inför det upplevda ögonblicket. Det vill säga, i princip ett motsatsförhållande till dagdrömmande – då ett vandrande sinne enkelt kan navigera över oceaner av tid och rum och gör allt annat än att existera i nuet.
Den kritik som riktas mot dagdrömmeri står att finna både i populärvetenskapliga tidskrifter som forskningsartiklar. Det som framgår av dessa är att dagdrömmandet bidrar till att vi blir både olyckliga och deprimerade, eftersom vi inte lever i nuet och uppskattar världen omkring oss. Och har inte ordet i sig en något negativ klang? Att drömma är inte bara motsatsen till att vara närvarande i nuet. Det är också en antites till den mest attraktiva formen av kapacitet; att förverkliga.
Men är det så att drömmar enbart förverkligas om man håller sig närvarande i nuet? Hur skulle i så fall drömmar skapas från första början? Kan det inte till och med vara så att det är nödvändigt för oss att dagdrömma för att vi ska finna vår inre strävan, känna oss uppfyllda av viljan att ta oss till ett mål, vara ambitiösa och längtande?
Att tillåta sig själv att försvinna in i fantasivärldar och uppleva sådant som ligger långt utanför nuets ofta beigea vardagsmurar är inte bara en form av eskapism eller förstrött tidsfördriv. Tvärtom kan den forskning som talar till dagdrömmeriets fördel påvisa resultat som hävdar att vår hjärna har ett stort behov av att låta medvetandet vandra iväg. Detta hjälper oss med återhämtning, att känna engagemang, få nytt fokus och dessutom bli mer lösningsfokuserade och kreativa! Stress och oro går också till viss del att hantera med hjälp av dagdrömmar, eftersom vi på detta sätt kan skapa målbilder och visioner som hjälper oss vidare i livet. Dagdrömmandet kan därför ses som ett kreativt träningspass för hjärnan, ett träningspass som ger oss möjlighet till problemlösning, och inte bara som en motsats till mindfulness-hysterin.
Att tillåta mig själv att dagdrömma om morgondagens planer gör att den aktuella dagen känns mer okej. Det hjälper mig att bygga upp hopp och framtidstro. Även när jag bygger luftslott eller fantiserar om sådant som inte ryms inom de allra snävaste logiska ramarna, hjälper ett kreativt och frisläppt sinnelag mig att hålla depression och gråhet borta.
Nuet ska inte vara ett fängelse uppbyggt av obestridlig fakta och exakta närvaroskildringar. Därför ser jag fram emot många framtida stunder då jag sitter, står eller går med blicken fäst på någonting som inte finns, djupt försjunken i en behaglig icke-existerande sinnesbild. Landskap med rosa himlar och uppånervända hav ska få svepa in mig i Picasso-målningar, oavsett om jag sitter på en spårvagn på väg någonstans i ett för dagen ganska oinspirerande Göteborg, eller ligger hemma i soffan och tittar på någonting inte särskilt engagerande på TV. Eller när jag gör någonting helt annat. Och det är precis som det ska vara.
