Litteraturen fyller många funktioner, inte minst att muntra upp läsaren. Ibland hävdar vissa att den som mår dåligt ska läsa om någon som har det sämre för att inse att inte allt är så mörkt i alla fall. Det låter ju rimligt. Just en sådan bok, en sådan som visar hur svårt livet kan vara, är ”Den engelske patienten”. Men frågan är om den utgör någon lämplig läsning för någon som mår dåligt.
Utgivningsår: 1992
Författare: Michael Ondaatje
Svenskt förlag: Bonnier Alba
Jag var tjugofyra år första gången jag läste ”Den engelske patienten”. Efter flera omvälvande förändringar i mitt liv kände jag att jag behövde något som piggade upp mig och vände mig som så många gånger förr till litteraturen. Jag ägnade en god stund åt att gå från hylla till hylla på biblioteket och läsa på bokryggarna, men längre än till O kom jag inte. Där stod nämligen Michael Ondaatjes klassiker och drog till sig min uppmärksamhet. Egentligen visste jag inte så mycket mer om den än att den hade fått fin kritik, men jag beslutade mig för att ge den en chans.
”Den engelske patienten” är en bok späckad med tydliga symboler, beskrivningar och personporträtt. Däremot är handlingen något luddig. I de flesta böcker utgör handlingen ett slags skelett. Resan från A till B är oftast det enklaste sättet att sammanfatta boken på, men så är det inte i det här fallet. Den här romanen är snarare en beskrivning av fyra personers vardag i en fallfärdig villa i norra Italien vid andra världskrigets slut. Det som står i fokus är relationerna dem emellan och de trauman som var och en av dem bär med sig.
Jag läste boken och led med huvudpersonerna. Det stämde att mina problem tedde sig som småpotatis i jämförelse med deras. De flesta som läser en roman som utspelar sig i krigstid skulle nog komma fram till samma slutsats. Personerna i boken mådde klart sämre än jag. På nyheterna rapporterades om människor som mådde sämre än jag. Jag hade också människor i min närhet som mådde sämre än jag. Hur dåligt jag än mådde var det bara att bita ihop och låtsas vara glad.
Handlingen är alltså oklar. Det är även oklart vem som egentligen är bokens huvudperson. Är det den engelske patienten? Han är den som berättar brottstycken ur sitt förflutna och därigenom ger berättelsen något slags bakgrundshistoria. Eller är det Hana, hans sköterska som inte bara vårdar honom, utan också sköter ruljansen i villan och sätter mat på bordet? Eller Caravaggio, den gamle tjuven vars närvaro står för mognad och erfarenhet? Eller kanske sappören (en militär titel för en person som bland annat har till uppgift att desarmera minor) Kirpal Singh, eller Kip som han kallas, som symboliserar det hårda jobb som krävs för att återuppbygga en söndertrasad verklighet? Kanske är rollen som huvudperson helt enkelt uppdelad i fjärdedelar.
Jag ramlade mer eller mindre av en slump på ett exemplar av boken för några veckor sedan, en pocketutgåva som säkert skickats ut som premie med någon veckotidning. Eftersom jag gärna läser om böcker på jakt efter poänger jag missat vid den första genomläsningen, bestämde jag mig för att läsa den på nytt. Berättelsen var fortfarande lika hemsk som jag mindes den. Tillvaron som beskrivs i boken är så full av faror och elände. Vid ett tillfälle nämns till och med att Kip inte aktar sig för att bli träffad av blixten, eftersom hans arbete är så farofyllt att det blir en överdriven säkerhetsåtgärd att hålla sig inne under åskväder. Dessutom figurerar så många döda och skadade människor i berättelsen att allt det hemska ibland blir nästintill överväldigande. Men boken var också lika bra som jag mindes den. Språket är så lättillgängligt men samtidigt så fängslande att det är svårt att inte bli berörd av huvudpersonernas historier om svek, förlust, moraliskt tveksamma beslut och utanförskap. Även om boken vid båda läsningarna synliggjorde mycket lidande, visade den också hur otroligt starka människor kan vara. I den tanken finns en stor portion hopp.
Oklarhet präglar ”Den engelske patienten”, men det är inte någon svaghet hos boken. Den förvirring läsaren stundom drabbas av skiljer ut läsupplevelsen från mängden. Ondaatjes sätt att skriva påminner i vissa drag om den litterära teknik som kallas stream of consciousness, en teknik som använts av författare som James Joyce och Virginia Woolf och kännetecknas av att fokuset får lov att skifta. Boken består av tio kapitel som utspelar sig vid skilda tider och behandlar skilda ämnen som berör olika personer och händelser i berättelsen. Jag som läsare var inte alltid ens säker på om berättarrösten tillhörde en allvetande berättare eller någon av personerna i boken. Men det är som sagt just den förvirringen som gör boken unik. Dessutom tolkar jag den som en symbol för det allmänna kaos som rådde på många ställen vid krigsslutet.
Jag har så länge jag kan minnas letat efter litterära personer och situationer att känna igen mig i. Det hittade jag i ”Den engelske patienten”, även om mina problem och motgångar naturligtvis inte var lika allvarliga. Och jag tror att många skulle kunna identifiera sig med personerna i boken: med den brände mannen vars skador är så gott som oläkliga; med Hanas slit trots utmattning; med Caravaggio som genom sin självsvåldighet har förlorat sitt levebröd; med Kip som aldrig känner sig riktigt delaktig i gemenskapen. Mycket av det de brottas med liknar sådant som många människor brottas med. Till exempel vet väl alla vad det vill mena att vara tvungen att fortsätta anstränga sig trots att krafterna är uttömda. Jag tror att det var igenkänningsfaktorn som fick mig att tycka om boken redan första gången jag läste den.
Vem är den engelske patienten? Vem är egentligen den anonyme, svårt brännskadade mannen? Den frågan följer som en röd tråd genom hela boken och penseldrag för penseldrag målas ett porträtt upp. Tillbakablickarna ur hans förflutna berättar vem han är och hur han har hamnat i villan. Men jag tror att frågan även kan ses ur vidare perspektiv. Vem är den engelske patienten på en mer bildlig och konceptuell nivå? Är han inte en produkt av ett krig? Som jag tolkar det är han en skadad rest av en människa, ett land, en värld som drabbats av krigets vansinne. Även Caravaggio är skadad, men han har ådragit sig sina skador genom att ha utsatt sig själv för risker. På så sätt kan båda hävdas symbolisera parter i ett krig, anfallande respektive anfallen. Hana kan sägas representera de akuta åtgärder som behöver vidtas för att få ett krigsdrabbat område på fötter och Kip det arbete som krävs för att se till att en bräcklig fred blir mer stabil.
Jag har läst ”Den engelske patienten” två gånger, trots att den på många sätt är mörk och skrämmande. Det är som sagt en sådan bok folk kan rekommendera andra att läsa med råd som: ”Läs den här, så ska du se att du egentligen har det rätt bra”. Men enligt mig är det nästan detsamma som att säga att barn som blir mobbade i skolan inte ska klaga, eftersom det finns barn som inte ens får gå i skolan. Lidande går inte att mäta och jämföra på det viset. Jag tror inte att någon som verkligen mår dåligt skulle må bättre av att läsa om någon som har det värre. Därför skulle jag aldrig ge någon rådet att läsa den här eller någon annan bok av den specifika anledningen. Däremot är ”Den engelske patienten” en alldeles utmärkt roman för alla som vill hämta styrka i tanken på att människor kan klara av det mesta. Och för alla som tycker om välskriven litteratur i allmänhet.
