Häromdagen såg jag John Carter (2012) – den omtalade megafloppen från Disney. Men är den så dålig som det sägs? Och vad var det egentligen som hände som gjorde den till ett sådant fiasko?
Allt började med elva böcker av Edgar Rice Burroughs (1875-1950), författaren som senare skulle skapa Tarzan. Den första boken, A Princess of Mars, utkom 1912 och hela bokserien handlar om John Carter, en krigsveteran från det amerikanska inbördeskriget. Efter att ha flytt undan ett gäng apachekrigare och gömt sig i en helig grotta i Arizonas öknar, finner sig Carter plötsligt förflyttad till en annan plats. Han stöter på gröna, fyrarmade krigare, som kallar världen för Barsoom – senare får Carter veta att han i själva verket befinner sig på Mars. Den låga gravitationen och hans bendensitet gör att han kan hoppa både övermänskligt högt och långt samt är otroligt stark, vilket särskiljer honom från de andra som bor på Barsoom. Men från att ha flytt ett inbördeskrig befinner Carter sig nu i mitten av ett annat – och där befinner sig även prinsessan Dejah Thoris.
Eftertraktad
Edgar Rice Burroughs beskrev en otrolig värld och bokserien blev inspiration till en serietidning från Marvel: John Carter, The Warlord of Mars. Men redan fyrtio år före serietidningen ville Looney Tunes-skaparen Bob Clampett göra en animerad långfilm av Burroughs böcker och Burroughs sade glatt ja. De hann komma ganska långt innan de blev nerskjutna av filmutställare runt om i landet, som tyckte att idén var för avancerad och utomjordisk för de nordamerikanska tittarna. Synd då att Universal Studios kom ut med filmföljetongen om Flash Gordon (1936-1940) senare samma år och att den blev succé. Hade Clampetts film kommit ut när den planerades, hade den antagligen slagit Snövit och de sju dvärgarna (1937) som den allra första animerade långfilmen.
Efter det var det flera som ville göra film av böckerna, men det var inte förrän på 1980-talet som Walt Disney Studios köpte upp rättigheterna, då för att skapa en konkurrent till Star Wars och Conan Barbaren. Men projektet kollapsade eftersom den tilltänkte regissören John McTiernan insåg att specialeffekterna ännu inte var tillräckligt avancerade för att visualisera Burroughs vision av Barsoom. Efter ett tag återvände rättigheterna till författaren.
Under tidigt 2000-tal började Colombia Pictures och Paramount Pictures ett budkrig om filmrättigheterna. De sistnämnda vann och hade storslagna idéer, men valde att 2006 släppa rättigheterna igen, för att istället fokusera på deras Star Trek-franchise. Efter det var det regissören Andrew Stantons (Hitta Nemo, WALL-E) tur att övertala Disney att återigen köpa rättigheterna till Barsoom-serien och låta Stanton stå bakom spakarna. Han pitchade den som ”Indiana Jones på Mars”. Sagt och gjort, 2009 fick Stanton grönt ljus att regissera John Carter, trots att han aldrig regisserat en live-actionfilm. Det här skulle bli Disneys svar på storfilmen Avatar (2009).
Vad hände?
Hundra år efter att första boken publicerats bestämde sig alltså Disney för att släppa en adaption av just A Princess of Mars, nu omdöpt till John Carter. Denna adaption blev den dyraste 3D-live action-långfilmen någonsin, på sina 263 miljoner dollar, men gjorde så dåligt ifrån sig på bio att Disney förlorade 200 miljoner dollar. Vissa anser att det är på grund av att marknadsföringen var för dålig, andra för att titeln på filmen var för intetsägande – Stantons originaltitel John Carter of Mars skrotades eftersom Disneys marknadsförare ansåg att ”folk gillar inte Mars”. (Året innan hade nämligen Disneyfilmen Mars Needs Moms misslyckats rejält.) I vilket fall har John Carter kallats för århundradets flopp.
I boken John Carter and the Gods of Hollywood (2013) skrivs det om många orsaker till filmens kommersiella förlust, men författaren Michael D. Sellers insisterar att testpubliken gillade filmen och att det var just marknadsföringen som hade stora problem. Däribland att de inte nämnde ”Mars”, ”Barsoom” eller ”Edgar Rice Burroughs” på reklamaffischerna, vilket betyder att många av fansen av Burroughs böcker var totalt omedvetna om filmen och dess ämne, fram tills efter att den floppat. Sellers menar även att filmen påverkades negativt av att studion bytte styrelse, i och med att den då nye ordföranden Rich Ross var oerfaren inom annat än tv-produktion. Andra anser att regissören Andrew Stanton fick för fria tyglar, för mycket pengar och att han skulle valt mer kända skådespelare till filmen.
Sedan har det pratats om att Stanton inte var van vid sättet att filma live action, nämligen att klara scener på första tagningen. På animationsstudion Pixar fick han göra om scener hur många gånger som helst och därför blev inspelningen av John Carter mycket dyrare. Dessutom lär han ha lyssnat mer på sina gamla kollegor från Pixar, än på personer med mer erfarenhet av live action-filmer. Kort sagt var det mycket som gick fel med John Carter och många verkar skylla på regissören. Vid tiden av premiären hade filmen mobbats på nätet i månader och begravningsstämningen var ett faktum. “I’ve never had something healthy get treated like a corpse,” sa Rich Ross till tidningen Variety. Stanton skakade bara av sig misstron och sa: “You just gotta trust us.”
Betyg och respons
När John Carter väl kom ut fick den blandad respons av kritikerna. Många tyckte den var helt okej, medan andra sågade den. Men den var inte riktigt så dålig som många hade förutsett. De flesta höll med om att den var visuellt snygg, men att det inte räckte. På Imdb har den fått det okej betyget 6.6/10 av över 200 000 tittare. På Metacritic har den fått 51/100 och på Rotten Tomatoes har den fått 51/100 av kritikerna och 60/100 av tittarna.
I Ryssland gjorde den bra ifrån sig på bio (slog bland annat flera öppningshelgsrekord) och i Kina kammade den hem ”nästbästa öppningshelgen för en Disney-film”. Men det räckte inte – trots att filmen drog in ofantliga mängder pengar var förlusterna för stora. John Carter hade behövt dra in ytterligare 200 miljoner dollar för att Disney skulle anse att de tjänat på filmen. Detta trots att när den kom ut på DVD (bland annat Blue-ray och 3D) såldes det nästan två miljoner kopior under första veckan. John Carter var helt enkelt för dyr att göra och även om de lade nästan 100 miljoner dollar på marknadsföring blev den ett rejält fiasko. Rich Ross fick sluta och de planerade uppföljarna lades ner.
Recension
Jag såg inte filmen när den kom ut, eftersom jag hört att den skulle vara riktigt dålig. Men nyligen dök den upp på Netflix och jag kände att den ändå kunde vara underhållande en måndagskväll. Och det var den. Jag tyckte att den till och med var lite över ”helt okej”. Effekterna var fortfarande snygga, skådisarna gjorde ett bra jobb, rymdgrodehunden Woola var underbar och även om handlingen emellanåt var rörig fungerade den också. När filmen var slut var jag glad att jag hade sett den. De jag har pratat med som har sett John Carter håller med mig om att den faktiskt är helt okej och jag tror att däri ligger problemet. Många ogillar den inte, men en ”helt okej” film tjänar inte 600 miljoner dollar i intäkter. Oavsett hur bra eller dålig marknadsföring den har.
Jag håller helt med Imdb, så av mig får John Carter 6.6/10 fyrarmade marsianer i betyg.
