Tomma ord eller lättsamt vänligt bemötande? Kallpratet verkar ha en given plats i de flesta sammanhang. Som inledande fas i en konversation skapar det en känsla av igenkänning och förutsägbarhet. Samtidigt leder kallpratet också till frustration när vi inte når fram till varandra.
”Hur mår du?” är en artighetsfras vi alla är bekanta med. En öppningsreplik som ofta besvaras lika slentrianmässigt som när den ställs; ”Jo tack, det är bra. Själv?”
Och är det inte lite lustigt, och kanske lite sorgligt, att en av de viktigaste och mest personliga frågor vi kan ställa till en annan människa blivit ett givet inslag i det vi kallar kallprat? Denna själslösa artighet som visserligen kan vara bekväm, men också ganska plågsam att upprätthålla.
En viktig utgångspunkt för kallpratets existens är att det skapar en form av trygghet. När vi samtalar om väder, jobb, eller varandet i stort fast i väldigt små ord, gör vi det med vetskapen om att vi inte behöver avslöja någonting om vår inre värld. Den som ibland kan vara mörk även när vår omgivning är varm och ljus. Att ge ett uppriktigt svar på frågor kring vårt mående innebär ofta ett risktagande och försätter oss i en omedelbar sårbarhet. Kommer mottagaren av informationen att tycka att vi kliver över en outtalad gräns, kommer samtalet stanna av, blir situationen stel eller pinsam?
Jag har flera gånger funderat över vikten av djupgående konversationer, särskilt för någon med erfarenhet av psykisk ohälsa. I västvärlden är det terapeutiska samtalet en av de vanligaste behandlingarna vid depression, ångestproblematik et cetera. Mer än var fjärde svensk har gått i terapi, av olika anledningar. Men med en sak gemensamt; behovet av reflekterande och utforskande samtal.
Utanför terapirummet verkar dock samtalen kring hur vi egentligen mår vara ganska ovanliga. Kanske har vi dessa samtal med våra nära och kära, men sällan med personer vi inte känner oss trygga med. Kanske för att vi inte vill belasta någon annan med vårt emotionella bagage. Kanske för att vi är rädda att mötas av oförståelse. Kanske för att vi inte kan sätta ord på det vi upplever.
Sedan ett år tillbaka gör jag arbetsförberedande praktik här på Aspekt-redaktionen. Vi skriver artiklar, notiser, recensioner med mera om i princip vad som helst, men ofta med fokus på samhälle, kultur eller psykisk ohälsa. En annan sak vi gör, när vi tar pauser i arbetet, är att ägna oss åt samtal, oftast långt bortom kallpratets stelfrusna kärna. Atmosfären här är varmt och tillåtande. När någon frågar de andra hur de mår så ges svaret med eftertanke och uppriktighet.
Det är de varma konversationerna, de där som blottar vårt inre och gör oss sköra och starka samtidigt, som bygger upp tilliten mellan oss. De väsentliga dialogerna. De som berör brännpunkter under huden. De som känns i magen och i hjärtat. Jag tror att ett varmare samtalsklimat vore fördelaktigt för de flesta. Att våga ta steget utanför sin egen trygghetszon är alltid en risk men också en möjlighet till att nå en djupare förståelse och gemenskap med andra. Kallpratet kan i bästa fall fungera som en introduktion till något förtroligt samtalsämne, för om vi ska lyckas lära känna en annan människa behöver vi våga visa oss mänskliga. Och vi är trots allt varmblodiga varelser.
