Det är många mödrar som inte har det lätt efter att ha satt ett barn till världen, vilket Folkteaterns uppsättning av Olga Ravns roman Mitt Arbete utforskar i en föreställning med en manisk, men samtidigt depressiv energi.
Pjäs: Mitt Arbete
Baserad på: romanen Mit arbejde av Olga Ravn
Regissör: Liv Helm
Skådespelare: Nina Haber, Anna Lundström
Var: Folkteatern
När: 23 oktober – 18 december
Efter en kort väntan i en varm och bekväm lobby är det dags. Publiken blir välkomnad in i en teatersal som är en av de simplaste jag sett. Ett mörkt, svart rum med nio taklampor och ett vitt golv. Inget särskilt spännande, men det finns tillräckligt med plats för benen när man sätter sig ner, vilket är en välsignelse för mig. Föga anar jag att denna simpla teatersal kommer att förändras över förmodan med hjälp av unik rekvisita och presentation
Pjäsen börjar med två kvinnor på scen, som berättar att det finns mödrar som har haft den mytomspunna ”lyckliga” upplevelsen av moderskapet. Och att dessa mödrar är lika välkomna att se denna pjäs. Det ger känslan av att detta troligen är baserad på en persons riktiga upplevelser, vilket gör senare delar av pjäsen mer oroväckande. Efter denna introduktion börjar pjäsen på riktigt med att en av kvinnorna kokar upp vatten och häller det i en fotbalja för den andra. Efter ett smärtsamt fotbad börjar den andra kvinnan att läsa upp en journalanteckning om den smärtsamma förlossningen som en kvinna vid namn Anna går igenom. Allt i en glad och positiv ton.
Föreställningen fortsätter sedan med att det i detalj redogörs för Annas liv efter förlossningen. De båda skådespelarna skiftar mellan vem som är Anna, hennes tankar, hennes pojkvän Aksel eller en berättarröst. Och vi får följa Anna när hon sjunker djupare ner i en förlossningsdepression, med det egna skrivandet som en av få utvägar.
Denna pjäs är rå. Den är mörk, och den skyggar inte för någon sida av ämnet. De förvridna tankar Anna har blir mörkare och mörkare. Det säger något om pjäsens tilltagande mörker att en placenta slängd i knät på en av skådespelarna tillhör föreställningens tidigare del. Dov, röd belysning och uppbruten industriell och elektronisk musik förstärker stämningen. Det hela är en djupdykning ner i den ångest och förtvivlan som Anna går igenom, och man själv blir själv dragen igenom denna till fullo. Trots allt vansinne och all ångest i pjäsen finns det stunder då man inte kan låta bli att bli tagen av den maniska energin och skratta själv. Jag och publiken skrattar gott ett par gånger, bara för att chockas av vad som sedan kommer. Detta är utan tvivel en av de mest uppslukande pjäser jag har sett.
Pjäsen beskrivs som en djupgående feministisk diskussion kring förlossningsdepression. Det finns de som sammankopplar feminism med manshat, men denna pjäs är välkomnande och exkluderar inte män från samtalet – även om Aksel blir hårt behandlad. Jag tycker att det är viktigt att få höra kvinnliga perspektiv på just denna pjäs, så jag bryter mot min princip att bara skriva ur mitt eget perspektiv, och pratar med två kvinnor som jag såg pjäsen tillsammans med.
Båda tyckte om pjäsen och gav den erkännande för att den stack hål på myten om att moderskap alltid leder till fullkomlig lycka och glädje. Att den visar att olika mödrar kan känna olika om moderskapet, och att det är okej – vare sig man känner den mytomspunna lyckan eller har svårt att knyta an till sitt barn efter födseln eller inte. Den ena kvinnan, som inte har några planer på att skaffa barn, kände sig mer okej med sitt val, och upplevde att pjäsen visar att det inte är något för alla. Den väckte mycket tankar, känslor och ångest. Hon säger även att som en person som har svårt att hålla koncentration, så lyckades pjäsen hålla hennes fokus genom hela föreställningen. Den andra kvinnan, som är förälder, kommenterar att det är mer öppet nu än tidigare att prata om förlossningsdepression och kraven som ställs på en mor. Utan denna öppenhet hade pjäsen förmodligen inte funnits. Hon gav den också beröm för att den inte var svart och vit utan visade upp olika perspektiv – både det hemska och det bra, med fokus på att alla mödrar har det olika.
Något vi alla tre kunde hålla med om var att de två skådespelarna, Nina Haber och Anna Lundström, gjorde ett fantastiskt framträdande. Nina kan snabbt och enkelt hoppa från djup depression till manisk sång och dans. Hon gör ett känsloladdat framträdande som speglar ett trauma. Anna – som råkar ha samma namn som huvudkaraktären – kunde gå från att i ena stunden läsa upp hemska detaljer från en sjukhusjournal med en peppig glädje, till att vifta omkring med en kniv, skrikande och spottande som ett vilt djur. De förtjänar båda den högsta formen av beröm.
Som tidigare nämnt är pjäsen väldigt rå – och rättfram. Det förekommer blod, inälvor, beskrivningar av kvinnors underliv och vad som kan hända dem efter förlossningen. Jag vill också varna för många scener som involverar knivar, självskadande beteende och tankar om självmord på ett väldigt grafiskt sätt. Det kan skapa obehag, särskilt för de som har haft liknande tankar innan. Det förekommer även väldigt mycket blinkande ljus, så personer som är känsliga för detta borde vara försiktiga.
Jag och de kvinnor som jag såg pjäsen tillsammans med rekommenderar alla denna pjäs, men man får vara beredd på en väldigt rå och mörk upplevelse som väcker tankar. Det är dock tankar som kan vara upplysande för dig som tror att det är lätt att vara en mor.
