Recension: Rövarna

Med Rövarna erbjuder Folkteatern oss möjligheten att gå in i ”kaosets dimma”, och uppleva en pjäs från 1780-talet som chockade teatervärlden på sin tid. I denna moderna uppsättning lyckas pjäsen fortfarande förmedla en teaterupplevelse olik den man brukar få på teater.

Pjäs: Rövarna
Fritt efter Friedrich Schiller
Bearbetning: Magnus Lindman och Frida Röhl
Översättning/manus: Magnus Lindman
Regi: Frida Röhl
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund
Ljusdesign: Carina Persson Backman
Kompositör: “Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg
Dramaturg: Magnus Lindman
Skådespelare: Andrea Paddington Edwards, Lilja Fredrikson, Pelle Grytt, Sanna Hultman, Emma Mehonic, Li Molnár Kronlid, Lena B Nilsson, Ylva Olaison, Rebecca Riggo och Alexander Öhrstrand
Var: Folkteatern Göteborg
När: 12 november – 18 december

Återigen befinner jag mig i Folkteaterns fina lobby. Jag har inget intresse att sitta och vänta där och ser att teatersalen är öppen för publiken, så jag skyndar mig dit. När jag kommer in möts jag av något både unikt och förvirrande. Den stora teatersalen har blivit ombyggd till en magnifik klubb i tidig 1900-talsstil. Sammetssoffor överallt, bord, och en bar längst bak på scenen som folk är välkomna att gå och beställa ifrån. Det tar mig ett bra tag att övertyga mig själv om att jag har kommit till rätt pjäs. Är inte detta pjäsen Rövarna, som på hemsidan beskrivs som ett klassiskt drama om två bröder som båda vill ha en tron?

Foto: Mats Bäcker

Jag ser folk mingla och prata med varandra och sätter mig ner för att suga in den festliga atmosfären. Det tar dock inte lång tid att se en person som sticker ut. En man med fin klädsel – kostym, bar mage, högklackade skor – som osar karisma och charm. En person som helt klart är en skådespelare, men som minglar med gästerna och gör dem mer bekväma, helt i karaktär. Det hjälper mig att inse att detta kommer att bli en unik upplevelse.

Till slut är det dags för pjäsen att börja. Den karismatiska mannen går omkring med en ringklocka och skakar den lätt för att skapa just tillräckligt med ljud för att fånga folks uppmärksamhet och få dem att sätta sig ner. När alla har kommit i ro börjar pjäsen. En kvinna i fin klänning, Franz, pratar med sin mor och den karismatiske mannen om ett brev gällande hennes bror, som har begått omoraliska, hemska brott. De lyckas hoppa in i en mer vanlig teaterstil så snabbt att det känns som en whiplash. Vi får följa hur en ondskefull bror (som är en syster i denna uppsättning, men som ibland också refereras till med manliga pronomen) försöker smutskasta sin (av andra) högt älskade och populära bror som kommer att ärva allt. Man får därefter träffa den äldre brodern Karl (som också spelas av en kvinna), som lever ett vilt studentliv. Men efter att Franz skickar ett falskt meddelande, tror Karl sig vara utkastad ur familjen och bestämmer sig därför för att lämna studierna och bli en rövare, tillsammans med sina tidigare studentkamrater.

Hela pjäsen är en intressant mix av modernt och klassiskt. Å ena sidan så är den klassiskt shakespeariansk, med manipulation och förräderi, förförelse och lojalitet. Den får en att tänka på Hamlet eller Romeo och Julia. Å andra sidan finns en modern humor, som får hela publiken att skratta till. Rövarna har en bra balans mellan pjäsens klassiska dialog och modern komedi och kultur.

Folkteatern beskriver hur kontroversiell den ursprungliga uppsättningen var med sin handling för att ha haft huvudkaraktärer med tvivelaktig moral, något som inte är ovanligt nuförtiden. Istället väljer Folkteatern att skapa kaos med andra medel; att få publiken mer involverad, och att peka ut den klassiska källan så att den sticker ut mer emot den nya texten. Det påminner om hur West Side Story är en mer ”modern” version av Romeo och Julia.

Foto: Mats Bäcker

Om pjäsens handling är shakespeariansk, så är allt annat långt ifrån detta. Musiken är svängig för att förstärka känslan av att befinna sig på en klassisk klubb. Även om handlingen i sin grund kanske inte är något nytt, kan man uppskatta allt som finns runt den, som gör uppsättningen till något helt nytt och unikt.

Man får heller inte glömma att ge erkännande till skådespelarna på scen, vilket det fanns många av. Emma Mehonic spelar den ondskefulla brodern Franz med ett listigt och energiskt framträdande som för tankarna till klassiska skurkar. Rebecca Riggo framställer den klassiska ”lojala flickvännen som ivrigt väntar på sin älskade” med en övertygande optimism och glädje, men också förmåga att stå upp för sig själv vid behov. Alla rövarna har en fantastisk kemi, som verkligen visar deras kamratskap. Andrea Paddington Edwards (Karl) förenar den tragiska Shakespeare-hjälten med en ledares karisma. Och Alexander Öhrstrand, värden som går omkring innan pjäsen börjar, förtjänar beröm för att utan manus och helt i karaktär interagera med teaterbesökare för att göra dem mer bekväma i teatersalen.

Detta är helt klart en föreställning som jag kan rekommendera. Den passar för den som vill ha en känsla av klassisk teater, men som också vill få ett gott skratt – eller helt enkelt njuta av en trevlig kväll på en klubb efter att ha varit instängd efter karantänen. Det enda negativa jag kan peka ut är att det ibland är svårt att höra vad som sägs, då skådespelarna inte kan vara vända mot hela publiken samtidigt eftersom det finns sittplatser längs nästan alla väggar. Jag kan även nämna att eftersom det serveras alkohol från scenen både innan pjäsen och under pauserna, kan det vara så att personer blir lite onyktra och glömmer att de är på en teater. Drick ansvarsfullt och med måtta, gott folk!

Text: Martin Eriksson

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst. Bokmärk permalänken.

Kommentera