Recension: Arcane

Det är inte ofta som tv-spel kan översättas till film. Att göra en två timmars film för att täcka en 20 timmars story (att förvänta sig att spel med en djup story tar mindre än 20 timmar är optimistiskt) kommer alltid att leda till att filmen blir övermättad. Att föra över en story till en serie ger större möjligheter, men det är samtidigt lätt att många detaljer missas eller att annat måste läggas till för att få det att funka. Serien Arcane – och adaptionen av spelet League of Legends, även känt som LoL – har inte detta problem. För League of Legends har ingen fast handling.

Titel: Arcane
Format: Animerad tv-serie
Genre: Fantasy/Action
Var: Netflix

League of Legends är ett MOBA-spel, en genre som är byggd runt att spelare möter varandra i strider om och om igen, utan någon story. Runeterra, världen som har byggts runt League of Legends, fanns inte ens i början. Det handlade istället om en turnering. Men med tiden så har storyn expanderats – vuxit, redigerats och ändrats om och om igen. Denna story har alltså varit väldigt lös och bara funnits på deras hemsida, fram till 2021 då de kom med ett nytt spel, The Ruined King, som fokuserade på storyn. Denna story får ännu mer fokus i och med Arcane.

Den värld som i bakgrunden har byggt upp kring League of Legends, utan ordentlig koppling till det som spelarna får uppleva, är väldigt imponerande. Det är en blandning av en mängd saker som man inte tänker borde funka, men som ändå gör det. Pirater, riddare, halv-djur, levande döda, halvgudar, demoner … en konstig mix, som ändå lyckas vara sammanhängande nog i storyn. Och trots att andra nationer nämns, så har serien Arcane fokus på bara en stad, eller snarare tvillingstad – det högteknologiska paradiset Piltover och dess lägre distrikt, Zaun. Det hindrar det hela från att bli överväldigande för nytillkomna till världen Runeterra.

Handling

Arcanes story inleds med en introduktion av de två systrarna Violet och Powder, som bor i den smutsiga, gasfyllda slummen Zaun tillsammans med sin adoptivfar Vander, en före detta frihetskämpe för slummen. Man får se både vad som krävs för att överleva i denna miljö, och den starka viljan hos folket att resa sig upp mot de som lever i de rena och finare delarna av staden Piltover.

Samtidigt följer handlingen Jayce, en ung forskare i Piltover som experimenterar med en teknologi som möjliggör användandet av magi. Magi är vanligt i världen men bannlyst i Piltower, på grund av farorna som är kopplade till det. Jayce ser dock den stora potentialen med den teknologi han jobbar med – teknologi som kan hjälpa folket i Piltover att uppnå det omöjliga. Men för att lyckas måste han ta risker och navigera i den politiska världen.

Handlingen runt systrarna och Jayce tangerar varandra vid flera tillfällen, men står samtidigt ut från varandra. Man kan nästan säga att det på sätt och vis inte handlar om de två systrarna, eller om Jayce. Det handlar om Piltover och Zaun. Två sidor av samma mynt, hur tvillingstäderna påverkas av karaktärernas handlingar och hur tvillingstäderna påverkar karaktärerna. Det en välbyggd historia, med välbyggda karaktärer.

Detta är en serie med sextonårsrekommendation, till skillnad från spelets trettonårsrekommendation. Folk blir skadade, det förekommer blod och folk dör. Det finns antydningar till sex, inklusive en mer smakfull sexscen. Men även utan dessa element skulle jag rekommendera Arcane till en äldre publik på grund av teman som moralisk kompromiss och fokus på ett starkt segregerat klassamhälle.

Musik

Arcane har ett väldigt bra soundtrack med stor variation och vikt. För de flesta serier är man van vid i bästa fall stämningsskapande bakgrundsmusik, eller generisk musik som passar genren. Man har hört många heroiska trumpeter när hjältar springer omkring och skjuter med gevär. Arcane låter istället musiken ta en stor plats, och ibland styra hela scenen. Att första gången få se Zaun, ackompanjerad av Bea Millers Playground, skapar ett starkt intryck av det farliga distriktet och hur osäkert det är för de två systrarna.

Mycket av musiken har en stark punk/rap-stil, men det finns även dystra ballader, klassisk feel good-musik och bandet Imagine Dragons. De sistnämnda har gjort introlåten Enemy, och framför till och med låten själva i ett avsnitt, animerade och allt. En oväntad och udda syn, men det visar även hur viktig musiken är för serien.

Animering

Netflix är vid det här laget inte främmande för animerade serier. För att bara nämna några få har vi tecknade serier som Masters of the Universe: Revelation och Castlevania, och datoranimerade serier som Drakprinsen och Beastars. Arcane har en unik stil, med en datoranimering som är snabb, rörlig och flytande – väl anpassad för actionscener men även för de mer lugna och emotionella stunderna. Effekter som rök, eld och magi har en mer handtecknad stil, vilket ger dem en visuell distinktion.

Det animerade formatet gör det möjligt att åstadkomma saker som man annars inte kunnat åstadkomma. Fantastiska miljöer, full kontroll över gnistor och rök och karaktärer med en visuell design helt byggd runt deras personlighet och historia, till skillnad från hur en skådespelare måste passa en roll i live action. Det visuella hjälper mycket med att berätta storyn, på ett sätt som gör det tvivelaktigt om serien någonsin skulle kunna fungera i ett annat medium. Hantverket bakom det hela är otroligt – flera scener som lämnar mig djupt imponerad över hur vacker men samtidigt rå de lyckats framställa världen.

Actionscenerna är magnifika. Koreografin är välorkestrerad, med känslan av mycket vikt bakom varje slag i striderna. Det är lätt att bli gripen av hur de olika slagsmålen framställs på ett sätt, för att plötsligt ändra stil och perspektiv. Ett gatuslagsmål gestaltas heroiskt för våra hjältar ena stunden, för att sen återges på ett sätt som framhäver vad det egentligen är – två grupper av desperata tonåringar, som slåss med alla medel för att överleva Zauns gator.

Röstskådespelare

Röstskådespelarna gör ett superbt jobb i serien. Oftast lägger många inte märke till deras arbete, men serien ger dessa skådespelare en utmärkt chans att visa vad de kan. Många av röstskådespelarna har erfarenhet inom spelbranschen och jag hoppas att deras prestation i Arcane hjälper dem att öka sin popularitet. Listan över skickliga framträdanden är så lång att jag kan tyvärr inte kan gå in i detalj på alla. Shohreh Aghdashloo som Grayson, JB Blanc som Vander, Toks Olagundoye som Mel Medara, Brett Tucker som Singed … deras framträdanden är ljuvliga, med mycket emotionell närvaro, eller precis den rätta känslan för att förhöja karaktärerna. Brett Tuckers som Singed har ett obekvämt lugn som snabbt ger en känsla av karaktären, trots att han inte syns mycket. Jason Spisak som Silco sticker dock ut, på grund av sin stora variation. Vrede, sorg, skräck, arrogans – han går igenom hela det emotionella spektret och gör en utmärkt insats som en av seriens skurkar.

League of Legends – Arcane

League of Legends har funnits sedan 2009, men detta borde inte skrämma personer som inte vet något om spelet men ändå är intresserad av att titta på Arcane. Serien introducerar dig på ett bra sätt till världen Runeterra, utan att försöka klämma in för mycket. För de som känner till världen så finns det många easter eggs och referenser till spelet och dess story att känna igen och exalteras över. Det kan dock vara värt att nämna att handlingen i Arcane kan ses som en prolog till storyn i League of Legends, vilket betyder att många karaktärer inte är som man känner dem från spelet.

För de som har sett Arcane och gärna vill testa på själva spelet, vill jag ge en förvarning: League of Legends är känt för att vara ett väldigt komplicerat spel, som inte heller är nybörjarvänligt – många spelar för att vinna, och kan vara väldigt ovänliga, och aggressiva, mot spelare som inte gör bra ifrån sig, eller som experimenterar med olika saker. Och mycket av det som gör Arcane intressant – världen, karaktärerna och den djupa handlingen – är inte så synligt i spelet. Det är bara massor av fristående matcher med spelare mot spelare. Som bäst har spelet intressanta karaktärer, men det finns också karaktärer från spelets tidiga dagar, som nästan inte har något att tillföra till storyn. För de som känner till League of Legends, så förstår de säkert vad jag menar om jag pekar ut Amumu eller Rammus.

Framtid

Det tog sex år för Arcane att skapas, och den första trailern möttes av ivrig förväntan. Den tog över rekordet som Netflix högst rankade serie redan efter sin första vecka, trots att säsongen släpptes i tre omgångar med tre avsnitt per gång. Det kom med detta som bakgrund inte som en överraskning när det annonserades att Arcane kommer att få en andra säsong. Tyvärr kan vi inte förvänta oss att serien kommer att komma ut 2022. Det tog två år från det att Arcane annonserades till att den släpptes, men detta var också under perioden då pandemin var som värst. Man kan kanske hoppas att säsong två kommer ut sent under 2023, om man är optimistisk.

Arcane har även inspirerat Riot, skaparna av League of Legends, till ytterligare projekt. Inte bara i samarbete med den animeringsstudio som har gjort Arcane (om detta antyder en tredje säsong eller en helt annan serie är osäkert), utan även i andra konstellationer. Det har också nämnts att det inte bara handlar om animerade produktioner, vilket betyder att en live-action-serie kopplad till League of Legends kan komma i framtiden. Något som är fullt möjligt, men det kommer att vara svårt att översätta League of Legends till detta format.

Framtiden ser ljus ut för League of Legends story, med mer fokus på handling och karaktärsutveckling. Jag hoppas på fler spännande historier som utspelar sig i Runeterras värld.

Text: Martin Eriksson

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera