För många är berättelsen om Dune en okänd saga. En ny sci-fi film som visas på bio och på streamingtjänster och som handlar om en ung adelsman vid namn Paul, som kämpar med visioner om framtiden, och om den farliga politiska värld han lever i. För de som har sett filmen från 1984 så handlar det om en ung man som skriker Muad’dib för att skjuta med en pistol, samtidigt som en onaturligt fet man sväva omkring i en gimp–kostym. Det är och var en bisarr upplevelse, minst sagt. Men nu har det äntligen kommit ett verk baserat på Dune, som bättre fångar känslan och tyngden i Frank Herberts bok.
Boken kom ut redan 1965. När jag tidigare nämnt hur gammal boken är så är det många som blivit förvånade. När jag nämner att Dune har varit inspirationen till många science fiction-berättelser, så erkänner folk att de aldrig ens hört talas om boken. Jag har till och med läst kommentarer online som för fram påståendet att Dune har stulit mycket från andra berättelser, som till exempel Star Wars. Fast det är det motsatta som är sanningen.
Böckerna i Dune-serien följer adelsfamiljen Atredis och deras kamp för överlevnad i en galax med djupa skuggor inom politiken. Mystiska ordnar och avundsjuka konkurrenter gör allt de kan för att med rå makt eller kalkylerad manipulation få galaxen att följa deras vilja. Det finns inga utomjordingar eller robotar, och resor genom rymden är farliga eller rent av omöjliga – om man inte har en navigatör med en sån hög hjärnkapacitet att den kan räkna ut framtiden. Mystiska ordnar och avundsjuka konkurrenter får kanske vissa att tänka “Game of Thrones i rymden”, eller något annat politiskt drama som kan ta plats i vilken genre som helst. Men Dune tacklar teman som politik, religion och miljöism i en sci-fi-miljö på ett så intelligent sätt att andra skapare inte kan undvika att ta inspiration från det.
Dess influens i science-fiction-kretsar är i princip oundviklig. Star Wars har influerats av den, inte minst genom vikten av profetior och förmågor i en sci-fi-värld som mer liknar magi. Att den följer berättelsen om en “utvald” med ett djupt band med en ökenplanet, som behöver gå in i närstrid är troligtvis inte heller en slump. Även om Star Trek å andra sidan är dess motsats på många punkter, med en optimistisk framtid fylld av utforskande och utomjordingar, så kan man se kopplingar mellan dem i deras fokus på den filosofiska sidan av sci-fi. Och för de som är fans av den kända Warhammer 40.000-världen så finns det väldigt många paralleller att dra. Båda deras historia kring AI och navigatörer är väldigt bekanta. Den fjärde boken i Dune-serien, God Emperor of Dune, väcker säkert tankar hos dig som känner till historien i Warhammer. Till och med Studio Ghibli, en av de största filmstudiorna i Japan, har erkänt att Nausicaä and the Valley of the Wind är inspirerat av Dune.
Dune är en berättelse som tog science-fiction från spekulation om framtiden och dess teknologi, till fokus på det personliga. Den nya filmen speglar det väl genom att teknologin som förekommer inte är så visuellt imponerande. Visst, rymdskeppen är mäktiga och maskineriet är magnifikt, men även trasigt och klumpigt. Skjutvapen har blivit utbytta mot svärd och dolk, som kan ta sig förbi personliga sköldar, så varje mord blir obekvämt nära. Dune erbjuder oftast inte en visuellt unik värld, men den erbjuder en värld med djup politik och utmärkta karaktärer. Det är en berättelse som lägger vikten på politiken och kontrollen av universum, och på hur långt man kan styra den mänskliga viljan genom religion och manipulation.
Författaren Frank Herbert har även haft en otrolig förmåga att se vad framtiden håller. Dune är en berättelse som utspelar sig på en ökenplanet, där många kämpar över ett sällsynt material som kallas “Krydda”, som är ett måste för att resa i rymden. På planeten så kämpar de även om vatten, något som är en värdefull resurs där. Detta kommer från en bok gjord 1965, och har starka paralleller med förutsagda brister av olja och vatten. Det finns mycket mer man kan säga om detta, men det är svårt att göra utan att gå in i detaljer som avslöjar de stora händelserna i böckerna och framtida Dune-filmer.
Man kan ändå säga att Dune-serien haft samma betydelse för sci-fi som Sagan om ringen-serien haft för fantasy. En källa till inspiration, som har format hela sin genrens landskap. Trots att den har varit inspiration för mycket så har den dock, till skillnad från Sagan om Ringen, inte varit överväldigande i sin närvaro. Den har inte blivit själva grunden till sci-fi. Det är bara att jämföra med hur alver och dvärgar är med överallt efter Tolkiens berättelse. Dock är det underbart att se och höra att Dune får mer erkännande och beröm nu.
Om vi nu bara kunde få fler än de två första böckerna av sammanlagt fyra skrivna av Frank Herbert översatta till svenska, så hade det varit jättebra …
