Göteborgs Stadsteaters Mr Burns utforskar hur framtidens sagor kan formas med utgångspunkt i vår samtids simplaste berättelser, och utlovar en galen upplevelse. Uppsättningen är ett ambitiöst och vilt projekt, men kan Stadsteaterns leva upp till löftet?
Pjäs: Mr Burns
Författare: Anne Washburn
Översättning och dramaturgi: Sisela Lindblom
Regi: Nora Nilson
Scenografi och kostymdesign: Julia Przedmojska
Ljusdesign: Sofie Gynning
Komposition och ljuddesign: Tommy Carlsson
Maskdesign: Linda Gonçalves
Skådespelare: Fredrik Evers, Karin De Frumerie, Mia Höglund-Melin, Mattias Nordkvist, Daniel Nyström, Victoria Olmarker, Caroline Söderström
Var: Göteborgs Stadsteater
När: 9 april – 14 maj
Biljetter och info: Göteborgs Stadsteater
Med smittspridningen i pandemin än en gång på väg ner, vågar man gå och se på teater igen. Jag var uppenbarligen inte ensam om denna tanke, då sittplatserna i Studion i Stadsteatern är helt fyllda. Det är trångt, det är varmt och överallt sitter folk och läste på om pjäsen i broschyrer eller på internet, samtidigt som R.E.M:s It’s the end of the world spelas i bakgrunden. En hel diskussion kan föras om företeelsen att läsa på om en pjäs så mycket i förväg, men det enda jag hade att gå på var Stadsteaterns egen beskrivning av Mr Burns. Men jag skulle inte få det som jag hade förväntat mig. Inte på ett bra tag.
Pjäsen börjar med att en man som kommer fram med ett par skyltar som förklarar handlingens bakgrund. I en nära framtid har världen gått igenom en apokalyps av något slag (ett tema jag börjar se i Stadsteaterns uppsättningar, känns det som). En grupp sitter vid en lägereld och pratar om gamla Simpsonsavsnitt för att underhålla sig själva. Det känns nära och varmt, som om man är en del av deras grupp. Berättelserna avbryts då och då av ljud långt borta som får karaktärerna på scenen att skärpa sig, tills en främling kommer fram. Och det är vid den punkten pjäsen saktar ner ordentligt. De läser igenom långa listor med namn, de pratar om sorg, förlust och berättelser om apokalypsen, som står i extrem kontrast till den tidigare trevliga stämningen. Det hela känns som ett sidospår som hjälper bygga upp deras värld, men på ett väldigt klumpigt och ointressant sätt.
Den andra akten är en blandning av en dekonstruktion av den amerikanska TV-kulturen och svenskt konfliktdrivet drama. Det är byggt för att peta på vad publiken tar för givet och som man kan tänka sig att folk i en postapokalyptisk värld skulle vara desperata att återvända till, men lutar väldigt starkt åt drama vid alla tillfällen som bjuds. Det underminerar komedin och känns som att det drar ut på pjäsen väldigt mycket. Den misslyckas med att leverera den ”galna” upplevelsen som var utlovad, och känns som en köttbullemacka med bara två köttbullar.
När den tredje akten började ser jag flera tomma platser i teatersalen. Förstod folk inte att det bara var en paus, eller var de missnöjda? Jag själv kände mig missnöjd med vad jag hittills sett. Pjäsen har potential, men har visat sig ointressant, utdragen och splittrad. Men när den tredje akten börjar inser jag snabbt att det är här pjäsen börjar på riktigt. De har tagit ett vanligt Simpsonsavsnitt och byggt upp det till en psykedelisk och mörk barnteater. Det finns sång, musik, dockor och magnifikt scenarbete. Det är här den utlovade pjäsen finns. En galen show som visar hur forntidens sagor kan ha byggts upp, med vår tids simpla tv-program betraktade genom en apokalyps.
Den tredje akten är utan tvivel den mest intressanta delen av Mr Burns. Det är därför som marknadsföringen runt pjäsen bygger runt den, på gott och ont. Majoriteten av de bilder som visas är från tredje akten, beskrivningen av pjäsen går snabbt igenom de första två akterna och framhäver det som visas i slutet. Det väcker frågor hos mig om varför man inte kortar ner de första två akterna, om det nu bara är den tredje som anses så viktig? Kan en tredje akt rädda en medioker pjäs, om folk helt tappar intresset innan akten ens börjar? Det är upp till var och en att bedöma, men det känns som något viktigt att ha med sig om man bokar biljetter till denna pjäs.
Oaktat själva handlingen förtjänar pjäsen beröm på många sätt. Julia Przedmojska har gjort ett fantastiskt jobb med scenografi och kostym, och Linda Gonçalves masker är imponerande. Fredrik Evers helt otrolig karisma i både sång och skådespeleri gör honom oemotståndlig att se och lyssna på. Hela skådespelarensemblen har otroliga sångröster och koreografi, och det finns en stark kemi även under stunder av konflikt mellan karaktärerna. De får alla visa sin fulla sångtalang i tredje akten, och ger ett magnifikt framträdande i slutet som förtjänar mycket kredd. Att tänka tillbaka på allt som inte rörde själva handlingen i de första två akterna får en att inse allt arbete som gått in i föreställningen.
Om du vill se denna pjäs så krävs uthållighet och att hålla tillbaka sina förväntningar. Detta är en ovanlig berättelse, som är bra eller dålig beroende på vad du är villig att utstå. De första två akterna, som tar två timmar att komma igenom, har jag redan nämnt. Det är också väldigt tydlig att detta är en pjäs som bygger på ett amerikanskt – i synnerhet engelskspråkigt – manus, skrivet för en engelsktalande publik och skådespelare. Det går igen i namn, orter och referenser, och att försöka blanda det med svenskt tal och kultur sticker ut vid flera tillfällen. Det som kan vara subtilt eller naturligt för en amerikansk publik blir på svenska uppenbart eller till och med pinsamt, då de måste byta språk från ingenstans för att referensen ska funka. Man får även vara beredd på blinkande ljus och höga ljud/pistolskott utan förvarning, så folk som är obekväma eller kan ha problem med detta får vara försiktiga.
