Om man kollar upp superhjälten Moon Knight på nätet får man intryck av en tokstolle med total brist på verklighetsuppfattning. En Batman-wannabe som är hög på droger, frågar folk efter ketamin och jagar Dracula för att denne är skyldig honom pengar. Det är den bild som internet har skapat kring Moon Knight, men om man läser serietidningarna får man en helt annan bild. En karaktär djupt plågad av sitt splittrade psyke, tvingad till lydnad av en omänsklig mästare, samtidigt som han kämpar med sin verklighetsuppfattning – att skilja mellan vad som är sant och vad som är reflektioner av hans inre demoner.
Titel: Moon Knight
Baserad på: MCU/Serietidnings-karaktären Moon Knight
Genre: Action, Superhjälte, ”Fantasy”, Psykologisk skräck
Säsonger: 1 säsong (6 avsnitt)
Var: Disney+
Så, internet hade åtminstone rätt i att han inte är helt frisk.
Som tur är verkar skaparna av tv-serien gjort sin läxa och bjuder på en mer proper tolkning av karaktären. De skiftar fokus från de mer bombastiska och lättsamma Marvelfilmerna, och ger oss mer av obehagskänslor, rörelser i skuggorna och osäkerhet kring vad som är sanning – allt mixat med en kaotisk energi. Det är inte skräck hela tiden, det finns också mer sorglösa stunder och en nervös britt som strör komedi över serien, men på ett sätt som förstärker obehaget när hans liv kraschar runt honom.
Handling
Steven Grant har det inte lätt. Han är en socialt klumpig man, med hemska sömnproblem. Varje natt går han igenom sin rutin. Mata guldfisken, försöka hålla sig uppe så länge som möjligt och sen tejpa igen sin dörr, sprida sand runt sängen och kedja fast sig själv vid sängen. Han tror sig ha kontroll över sitt liv, att han har ett stadigt jobb som försäljare på ett museum i London, men en dag vaknar han helt plötsligt med en käke ur led, blod rinnande från sidan, och en mystisk röst i huvudet som ger honom order.
En mystisk kult med en karismatisk ledare jagar honom. Han upptäcker saker i sitt hem som inte borde vara där. Han förföljs av mystiska varelser som försöker kontrollera hans handlingar. Vad är sant? Vad är falskt? Är han galen? Eller är han aldrig ensam, inte ens i sitt eget huvud?
Denna serie har en mycket mörkare känsla än tidigare Marvelproduktioner och skapar en spänning som inte har funnits i de andra filmerna och serierna. Steven är en vanlig (om än kanske komiskt klumpig) man, som utsätts för en enorm stress. Det han får utstå är både obehagligt och skrämmande, och är (oftast) inte baserat på att något hoppar fram och skriker i publikens ansikte. Men trots allt detta ger Moon Knight inte upp sina rötter som superhjälteserie. Det finns både actionscener och mer lättsamma stunder.
Om du börjar titta på serien och förväntar dig Deadpool efter att ha sett alla skämt online blir du förmodligen besviken, men förväntar du dig The Shining får du inte heller vad du tänkt dig. Det är en udda blandning av en vanlig superhjälteshow och en thriller.
Övrigt
CGI och koreografi av strider är inte den smidigaste. Det är imponerande för vad man brukar få se i en serie, men om man jämför det med vad man kan förvänta sig av Marvels filmer är det inte något speciellt. Användningen av ljus och effekter är däremot väldigt bra, särskilt när fokuset ligger på att skapa obehag och rädsla. När storyn håller sig på en nära och personlig nivå är den som bäst, men när fokuset hamnar på den stora och magnifika superhjältesidan av saker, har den väldigt mycket konkurrens att leva upp till.
Skådespeleriet är på en väldigt hög nivå. Ethan Hawkes är karismatisk i rollen som kultledaren Arthur Harrow, och lyckas smidigt glida över till hotfullhet vid behov. Men showens stjärna är helt klart Oscar Isaac som vår huvudkaraktär. Han visar skicklighet i sina komiska scener som en klumpig men älskvärd nobody för att sedan, helt plötsligt, ta sig an rollen av en klassisk actionhjälte. Den rädsla och förvirring som Steven upplever känns verklig, och de gånger karaktären bryter ihop är det känslomässigt laddat och man har svårt att inte ha sympati för honom. Särskilt i de senare avsnitten av säsongen.
Musiken består, precis som serien, av en udda mix av stilar. Den skiftar mellan mystisk musik som hämtad ur en mumie-film, glad och peppig 60-talsmusik och egyptisk klubbmusik. Ibland används musiken för att spegla stämningen i scenerna, men i flera kaotiska scener används musiken för att skapa kontrast. Kontrasten mellan musiken och det som händer framhäver Stevens förvirring när han befinner sig i en situation som spårar ut helt och glider ur hans kontroll. Tyvärr lyckas detta inte alltid och musiken känns inte på sin plats, även om man förstår syftet.
Framtid
Moon Knight är unik bland Marvels senaste filmer och serier, i och med att den inte har en koppling till Marvels stora cinematiska universum (MCU). Inget tal om ”the Blip”, om Avengers eller om något annat av det som skapats sen 2008. Detta gör serien lätt för vem som helst att titta på utan att ha sett något annat, men det betyder också att serien kan ta slut här utan att skapa ett tomrum i den större handlingen i MCU.
Det är osäkert hur framtiden ser ut för Moon Knight. Regissören Mohamed Diab säger att han har mer historier att berätta om karaktären, men att han inte själv vet vad Marvel vill göra. Oscar Isaac har inte kontrakt med Marvel för fler produktioner, så om det blir något mer av Moon Knight, är det inte säkert att vi får se honom i huvudrollen igen, vilket skulle vara en stor förlust.
Det spekuleras bland fans om att Moon Knight är det första steget i att producera flera mer ”mogna” serier och filmer. I serietidningarnas historia finns varumärket Marvel Knights, som är serietidningar med en rekommenderad 15-års åldersgräns. Med karaktärer som Daredevil tillbaka i MCU och kommande filmer och serier med Blade och Black Knight, finns en väldigt bra grund för att starta upp Marvel Knights på stora duken. Men detta är bara spekulation.
