666, Nittiotal och Nostalgi

Nostalgins kraft är inte att leka med. Speciellt inte när det kommer till technoduor från Tyskland. Men frågan lyder: blir något automatiskt bra, bara för att du har väntat på det i 25 år?

Året är 1998. Den tyska technoduon 666 ska spela på konsertlokalen Diezel i Halmstad. Det är eventuellt vinter. Jag vet inte, mörkt ute är det i alla fall. Alla i mitt kompisgäng ska dit. Jag vill dit. Dock vill inte mina föräldrar att jag ska dit. Så jag ljuger. Säger att vi bara ska vara hos en kompis. En klassiker. Funkar varje gång. På ett ungefär. Men på något magiskt sätt får mina föräldrar reda på sanningen och åker in till förfesten i Veinge för att hämtar mig. Jag är vrålförbannad som bara en trettonårig som inte får som hon vill kan bli. Vi åker hem. Mina vänner får skjuts in till Halmstad och ser 666 på Diezel. Själv får jag utegångsförbud.

Bitterheten.

Åren går. Det blir 2023 och endagsfestivalen ”Vi som älskar 90 & 00-talet” ska komma till Göteborg. 666 ska spela igen. Jag tänker att det är nu eller aldrig; jag vill se dem för saken skull, för nostalgins skull och för mitt trettonåriga jags skull. Det kommer nog inte att vara så bra, men det skiter jag i. Jag frågar lite kompisar om de vill med. Två säger okej, vi köper biljetter och håller tummarna för att det för en gångs skull ska vara fint väder mitt i sommaren i Göteborg.

Lördagen den 15 juli 2023. Vi spenderar en halvmulen dag i Frihamnen med att dansa till nostalgimusik och häpnas över hur gamla alla artister har blivit på tjugo, trettio år. Vem hade kunnat ana?

666 spelar sist av alla. Egentligen hade jag varit nöjd ett par timmar tidigare och velat gå hem. Men huvudanledningen till att jag betalt tusen spänn för inträde (och avbokningsskydd) ska snart gå upp på scenen. Håll ut. Regnet slutar nog snart.

Runt 23:30 tränger vi oss närmare scenen, främst för att hitta ett par andra kompisar som vi tappat bort flera timmar tidigare. Kompisarna hittas så småningom och ut på scenen kliver nu en … ganska gammal man, i fräsig ansiktsmålning och med mikrofonen lite trött i handen. Och en DJ i bakgrunden. Oklart om det är originalduon på scen, eller om det bara är sångaren med en USB-sticka och någon herre de hittat på en bakgata i Berlin. Ingen vet!

666 river av några av sina hits, jag har en mini-moshpit ihop med en främmande tjej och vi hoppa rundor i det blöta gruset. Men jag är allt annat är imponerad. Har jag väntat i 25 år för det här? Jag visste såklart att 666 aldrig skulle kunna leva upp till de förväntningarna som byggts upp över åren, men lite roligare än så här kunde det väl ändå vara? Alla de andra artisterna de senaste tolv timmarna har bjudit på sig själva och levererat på rätt hög nivå (nästan; Dr Bombay var som vanligt bara pinsam), men det här var mest sorgligt. Tröttigt. Men klockan börjar ändå närma sig midnatt och mannen på scen ser faktiskt ut att närma sig sextio – inte konstigt om han är lite sömnig. Jag och mitt kvarvarande sällskap stannar inte ens konserten ut, utan drar oss hemåt under sista låten. Det är bra så. Ganska besviket, men bra.

Trots detta var ”Vi som älskar 90 & 00-talet” en av sommarens absoluta höjdpunkter. Men inte tack vare en avdankad technoduo. De kunde gott ha stannat kvar på nittiotalet.