Socialförsäkringsministerns sjuka förslag

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger i Dagens Nyheter att psykiskt sjuka borde ordineras att gå till jobbet som en del av sjukskrivningen, för annars blir de borta så länge från arbetet. Det är hans lösning på problemet med ökade sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa.

Läs artikeln i DN här: Psykiskt sjuka kan ordineras att gå till jobbet.

Arbetet kan vara just det som gjort någon sjuk. Man kanske har bränt ut sig, blivit mobbad, haft problem med sin chef, arbetskamrater, arbetsmiljö eller något annat. Att tvinga någon att jobba i en sådan situation är tortyr, och kanske en dödsdom. Visst är dagliga rutiner bra för många. Men det går inte att bestämma något generellt för en så stor och varierad grupp av människor. Att tvingas jobba kan knäcka en person med psykisk ohälsa. Några få kan det kanske vara bra för – som en del av rehabiliteringen – men det är så individuellt och beroende på förutsättningar och jobbsituationen i sig. Det är inte regeringen som ska bestämma vad en sjuk kan och ska göra, de har inte den kompetensen. Regeringens uppgift är att se till att vården, tryggheten och möjligheterna finns! Vården ska finnas där och hjälpa, stötta och erbjuda bra rehabilitering – aldrig bygga på generella tvångsåtgärder. Det är omänskligt. Vad en person klarar vet hen bäst själv.

Alla människor behöver någon slags meningsfullhet i sina liv. En meningsfull sysselsättning borde vara en rättighet för alla med psykisk ohälsa, och finnas som en möjlighet – men en sådan sysselsättning kan behöva vara mer kravlös än ett jobb. Snälla, prata inte om tvång. Personer med psykisk ohälsa är olika. De som inte klarar att ta sig ur hemmet behöver få vården hem till sig, få hjälp med rutiner och att kunna ta sig ut. En del kan behöva rätt till färdtjänst, i alla fall en period. Många behöver en meningsfull och kravlös sysselsättning. Det kan vara en anpassad arbetsträning, men det kan man inte ha för bråttom med. Ofta behövs en positiv plats där man får träffa andra och göra något som känns meningsfullt. Inte något av alla dessa sociala företag som får pengar för rehabilitering utan att ens ha vårdkompetens eller kan erbjuda långsiktig vård. Inte något vuxendagis som tvingar en att göra sådant som inte är konstruktivt. Det behövs fler platser som ser människan, hennes möjligheter och som ger chans att utvecklas.

Bygg ut vården och förändra hela psykiatrin! Psykiatrin är den lägst prioriterade vården, och som det i praktiken alltid skärs ned mest på. Det anställs för få psykologer med rätt kompetenser och man får knappt komma in på sjukhusets psykiatriavdelning ens om det förekommer självmordstankar. Vården som erbjuds där är i och för sig ändå under all kritik; oftast erbjuds man bara piller, förvaring, sysslolöshet och brist på medmänsklighet. Självklart behövs mer pengar och personal. Men gamla, förlegade synsätt, ouppdaterad kunskap och kompetens, och brist på medmänsklighet och empati måste utrotas! Fler personer med egen erfarenhet av psykiska problem måste arbeta inom psykvården, de har en kompetens som ingen kan läsa sig till. Inom missbruksvården har man förstått detta bättre. Läkemedelsfixeringen borde ifrågasättas mer. För en del är mediciner nödvändigt, för andra inte alls. Och läkemedel borde aldrig ges utan ytterligare stöd! Det blir bara löjligt att tala om arbetstvång när man idag inte ens ger personer med psykisk ohälsa den vård, hjälp och trygghet de behöver. ”I den bästa av världar ska den som söker hjälp för sin psykiska ohälsa få hjälp …”, säger Kristersson i artikeln. Det är inte i den bästa av världar personer med psykisk ohälsa bör få hjälp – det är i denna världen. Det är en lagstadgad, mänsklig rättighet att få vård. Varför ser han inte i första hand till detta?

På tal om behovet av trygghet: sjukförsäkringssystemet är fruktansvärt otryggt och pressande, precis vad som gör personer med psykisk ohälsa sjukare. Att ha en ovärdigt låg inkomst och behöva oroa sig över ekonomin kan göra vem som helst sjuk. För en person med psykisk ohälsa kan detta och otryggheten vara övermäktigt. Att krångla med papper och myndigheter är jättesvårt när man lider av till exempel koncentrationssvårigheter, ångest och trötthet. Ofta tvingas man kämpa för att överhuvudtaget få en inkomst eller vettig vård – många orkar inte det. Att dessutom behöva hantera att myndighetspersoner beter sig illa, inte gör sitt jobb eller inte känner till de regler och möjligheter som finns, drar ned en ännu mer. ”Man måste vara frisk för att orka vara sjuk”, är så sant som det är sagt. Helt plötsligt tar sjukskrivningen slut, även om man inte blivit frisk. Utförsäkring borde inte ens finnas! Hur kan man förbjuda någon att vara sjuk?! Ingen styr över det. Det är så otroligt förnedrande – det kraschar tryggheten, ekonomin, hälsan, tillvaron. Det är så plågsamt och stressande att många av oss utförsäkrade får självmordstankar, och en del tar sitt liv. Det är folkmord som pågår!

Vill man någon väl så pratar man om möjligheter, rättigheter, stöd, hjälp och trygghet – inte om tvång.