Vi lever i en tid då det är möjligt att vara aktiv dygnet runt. Du kan jobba, shoppa, festa, träna eller spela 24/7. Med sådana möjligheter är det oundvikligt att det blir för mycket för många människor, och att många blir sjuka. Oftast rör det sig om någon typ av psykisk ohälsa, sjukdomar som inte ”syns”, men i regel är även somatiska krämpor, samsjuklighet och generellt försämrad hälsa vanligt förekommande.
Idag tvingas vi ta emot mycket budskap om hur vi ska leva. Jag förutsätter att den utbredda, nästan epidemiartade, psykiska ohälsan inte är en nyhet för någon. Eller fenomenet att vi har underförstådda eller direkta krav på oss att ”maxa” livet. Du tror dig vara tvungen att göra karriär och leva ett lyckligt och spännande liv späckat av resor, nöjen och gud vet vad. Drömmen om det perfekta livet, hälsan eller kroppen; en lyckosträvan som har blivit en norm. Stressen är inte bara kopplad till arbete och studier utan också till nöjen, upplevelser och njutning. Mycket pekar på att det här är bidragande orsaker till att många mår dåligt idag. En stor del av grunden till den psykiska ohälsan verkar helt enkelt vara en orealistisk föreställning om det perfekta livet. Och lyckas du inte upprätthålla eller ens komma i närheten av ett sådant liv är det också underförstått att du har misslyckats. För det finns en kollektiv föreställning om att allt hänger på individen. Och en allmän uppfattning att det är något fult att visa upp tecken på otillräcklighet eller misslyckande.
Drabbas du av psykisk ohälsa i någon form är det lätt att bli förlamad och låst i dig själv. Du fastnar inuti din egen sfär och omvärlden bleknar och blir något främmande. Du kan sluta bry dig om såväl hygien som hur det ser ut runtomkring dig. Tillvaron rasar och rutiner försvinner helt. Att återupprätta strukturen i en sådan situation görs inte i en handvändning. Och en fungerande vardag är ett ständigt arbete, sjuk eller ej. Det tar tid att planera inköp och gå till butiken. Det är ansträngande att komma i säng och ännu värre att stiga upp, städning är ett projekt som är tråkigt och busenkelt att skjuta upp. Hamnar du i en sådan situation, och måste hitta tillbaks till ett fungerande liv, behöver du hitta hållbara metoder.
Blir en sjuk krävs först och främst vård. Och vid sidan av vad sjukvården eller socialtjänsten kan bidra med finns en uppsjö av hälsobloggar, livsstilscoacher och självhjälpslitteratur. En metod jag själv fastnat för är mindfulness, vilken är vanligt förekommande inom både vården och självhjälpskulturen.
Jag vet att många skyr begreppet som pesten och tycker det mest är lalligt flum, vilket jag kan förstå. Ofta är det onödigt kryptiskt formulerat eller framställt som en ”quick fix”. Har någon kanske sagt att du skulle må bra av att meditera eller att ångesten försvinner om du bara tänker positivt? Att ”mindfulness” är grejen när du är deprimerad? För är du slutkörd, och utan betänklighet kan jämställa disken med en halvmara, känns det förmodligen ganska orimligt och provocerande. Det är helt enkelt inte möjligt att ”vara i sig själv” när ångesten rasar.
Det är synd att mindfulness presenteras på detta sätt, för som jag förstår begreppet är mindfulness egentligen väldigt enkelt och konkret. Mindfulness, eller medveten närvaro, har sitt ursprung i buddhismen och går i korta drag ut på att tillåta de tankar, känslor och förnimmelser som förekommer precis i stunden att bara vara. Det handlar inte om att förändra någonting. Du skall observera det som händer i och omkring dig, utan att lägga värde i, eller fastna vid vad du tänker och känner. En enkel och sammanfattande beskrivning är ett krasst konstaterande. Tillvägagångssättet för att kunna förhålla sig objektivt till sitt tanke- och känsloliv går i regel till genom att känna in hur kroppen känns del för del (bodyscan) och att räkna andetag. Just andningen fungerar som ett sorts ankare för att behålla lugnet, helst skall den få flöda fritt och inte kontrolleras. Olika metaforer är också vanliga förklaringar, exempelvis att föreställa sig sina tankar som moln på en himmel, som får flyta förbi och lösas upp. Låter det flummigt? Kanske, men det måste inte vara det.
När jag själv gick i terapi med inslag av mindfulness (KBT och DBT i kombination), lades mycket vikt vid att livet i sin helhet måste fungera för att du ska orka jobba med din psykiska hälsa. Ett holistiskt synsätt är förnuftigt och att det är viktigt att stärka känslan av att vara kompetent och självständig, oberoende av hur du mår. Att observera vad som händer inuti dig kan dock vara väldigt intensivt och obehagligt, i synnerhet när du inte mår bra. Det finns till och med risk att det gör mer skada än nytta. Vad som hjälpte mig att ta till mig metoden, var att konkretisera de övningar jag lärde mig i terapin. Det blev mindre påfrestande att ”låta allting vara” eller rikta uppmärksamhet på andetaget, om jag gjorde det i samband med att till exempel diska eller städa (det behöver inte vara just hushållsarbete, allting praktiskt är utmärkt). Att låta händerna arbeta under rinnande vatten och bara fokusera på vad de gör, har lugnande effekter både på kropp och själ. Dessutom ger det en känsla av kompetens att få disken undanröjd när du tvivlar på din funktionsduglighet. Det här tillvägagångssättet har blivit en viktig återfallspreventiv metod i mitt liv.
Eftersom just psykisk ohälsa är ganska abstrakt till karaktären, då det främst är tanke- och känslolivet som drabbas, kan mindfulness erbjuda en distans till det abstrakta. Själv fann jag den distansen genom att kanalisera min ångest, oro och stress in i vardagssysslor. Mindfulness och fokus på rutiner kommer aldrig kunna bota någon, inte heller att leda till ett perfekt liv. Men vad det kan göra är att bidra till en stabil grund att stå på, och förhoppningsvis göra livet lite enklare.
