Vi lever i en skrämmande tidsålder. Samtidigt som de reella katastroferna tar ett allt hårdare grepp om mänskligheten har påhittade hotbilder, i form av monster, stort inflytande på kulturscenen.
Att vara människa är att vara mänsklig. Det kan tyckas vara en ganska självklar ekvation, en truism. Likväl skiljer sig ordets innebörd avsevärt åt beroende på vilken kontext det används i. Det mänskliga subjektet till exempel, beskrivs ofta som en kropp-och-själ-konstellation. Den mänskliga faktorn avser var och ens förmåga att göra fel, att begå misstag. Det mänskliga varandet kanske är det mest komplexa att konkretisera, men generellt brukar man mena att en mänsklig person är empatisk.
Det omänskliga beskrivs med dramatiska synonymer som drakonisk, monstruös och bestialisk. Ändå är det ett egenskapsord som inte är förvisat till att enbart beskriva varelser som inte är människor. Det monstruösa existerar otvivelaktigt både inom och utanför oss själva.
Den inneboende monstrositeten har, under hela den tid vi människor haft förmåga att dokumentera vår historia, varit föremål för både filosofiska och psykologiska analyser. Det har gjorts en mängd olika försök att avgränsa och kartlägga dess natur. Och i vår moderna tidsålder är monstren fortfarande högst närvarande i vår tillvaro.
Exempel på detta kan vi se bland annat genom en inflytelserik skräckkultur. Den självvalda skräckupplevelsen har dock ofta väldigt lite att göra med reella hot. Monstren vi bekantar oss med i populärkulturen är sällan fruktade för att de skrämmer oss med sådant vi faktiskt oroar oss för, till exempel ekonomisk otrygghet, växthuseffekten eller ensamhet. Allt oftare är de ute efter att äta upp oss eller invadera våra själar. Därmed har vi redan distanserat oss till dem; vi tar dem inte helt på allvar.
Men oavsett om vi lyckas hålla monstren på replängds avstånd eller inte finns det också en lockelse i att lära känna deras natur, att utforska dess ursprung. Det handlar om att söka svar på en av mänsklighetens äldsta frågeställningar, vad är ondska. De mest omfattande redogörelserna som gjorts för att konkretisera idén om onda, och goda, energier och/eller entiteter, återfinner vi i de skrifter som tillhör de stora världsreligionerna. I samtliga dessa verk har ondska konkretiserats till en fysisk varelse eller ett koncept.
Inom skräckkulturen är det just gestaltningen av ondska som står i centrum. Iden om ondska som en varelse med ett medvetande må vara skrämmande, men en sådan manifestation är också på många sätt ett förenklat förhållningssätt. Genom att förkroppsliga de mest destruktiva förgörande krafter vår fantasi kan uppbåda inskränker vi entitetens handlingsutrymme till fysiska gränser. Att ge ondska en kropp är ett effektivt sätt att förse den med en akilleshäl. För i den bästa av världar kan vi göra monstren sårbara. Vi kan hålla dem ansvariga för sina handlingar. Vi kan konfrontera dem. Möjligheter som vi sällan har privilegiet att kunna tillämpa i vårt verkliga liv, där ondska kan te sig gränslös.
Kanske hade våra existentiella livsvillkor varit enklare om monstren varit verkliga. Kanske är den rädsla vi känner inför dem ingenting i jämförelse med den ångest och oro vi känner inför vår egen inneboende destruktivitet, den som sakta men säkert förgör vår planet och dess mångfald av liv. Kanske är det inte konstigt att vi utvecklat ett behov av att fly in i olika uppdiktade universum där skiftningarna mellan det ondskefullt svarta och det oskuldsfullt vita är få och tydliga.
Men det finns också åtminstone en annan trolig anledning till varför vi är så förtjusta i olika monstruösa inkarnationer av ondska. När vi ser oss själva i förhållande till ett ondskefullt monster får vi nämligen, äntligen, en möjlighet att definiera oss själva som goda. Som hjältar. Det är en efterlängtad omständighet som står i stark kontrast till den både brutaliserande och onyanserade människosyn som vanligtvis reproduceras i exempelvis våra nyhetsflöden.
Människan är komplex. Vi begår brott och ondskefulla handlingar, men vi har också gång på gång visat oss vara empatiska, kloka, vänliga och inkännande varelser. Själva dualiteten i vårt varande gör oss oberäkneliga, men den innebär också en stor förbättringspotential och utvecklingsmöjligheter för vårt släkte och vår framtid.
Det finns en uppenbar önskan hos oss människor att styra och ställa över inkarnationen av ondska. Men jag hoppas, och önskar, att vi inom en snar framtid också kommer att få uppleva fler verk, både fiktiva och reella, där representationen av godhet också får stå i centrum. För först då har vi lyckats konstruera en någorlunda komplett föreställning om vad det innebär att vara mänsklig.
