Det är inte ofta jag går till kyrkan, i alla fall inte frivilligt. Men den här söndagen handlade det varken om begravning, predikan eller något annat trist. Det var istället musikfilmsfestivalen Music Doc som hade filmvisning och livemusik i Domkyrkan.
Filmen som visades var dokumentären Feist – Look at what the light did now. Den skildrar musikern Leslie Feist och hennes medarbetare. Jag som inte hade hört talas om Feist tidigare hade lite svårt att greppa filmen först. Den stora och mäktiga akustiken i Domkyrkan gjorde dessutom att ljudet blev väldigt grötigt och det var otroligt svårt att höra vad som sades. Jag vet inte om jag vande mig vid ljudet efter ett tag, eller om ljudteknikern sänkte ljudet lite, för senare under filmen stördes jag inte lika mycket av det stora reverbet.
Visualiserar det man kan höra
Det unika med Feist är att hon samarbetar med konstnärer och scenografer. I hennes musikvideor och liveframträdanden får det visuella en stor roll och samspelar med musiken. Feist säger själv att hennes ambition är att synliggöra det man kan höra. I filmen växlas intervjuer med klipp från konserter och musikvideor. Vi får även följa med vid en skivinspelning som sker i ett stort hus. Feist utnyttjar huset och dess rum. En inspelning börjar med att hon går ned för en trappa och vidare in i ett rum, samtidigt som hon nynnar lite. Detta spelar hon in på en liten bandspelare. När hon kommer in i rummet så börjar hennes medmusiker att spela och inspelningen av låten med hela bandet fortgår. Lite senare får vi se när Feist sitter vid pianot, medan några av musikerna sitter i en soffa och kompar med skålar innehållandes snacks.
En påfågel
Hon säger flera gånger i intervjuerna att hon vill ge personerna hon jobbar med frihet att lägga in sina egna personligheter i vad de skapar tillsammans med henne. Jag fascineras lite av att se denna kvinna leda produktionen, för det tycker jag verkligen att hon gör. Det är henne alla kretsar kring och det är ingen annan som tar över. Hon styr över medmusikerna (som främst består av män) och hon verkar veta vad hon vill. Leslie Feist beskriver dock sig själv som en fjäderlös påfågel. Där hon är den pyttelilla fula fågeln i mitten, och alla andra som jobbar med henne är de vackra färgrika fjädrarna som växer ut från den lilla kroppen, och tillsammans skapar de en vacker kreation. Hon jämför sina medarbetare med fysiska pusselbitar, där hon delar med sig av sin skapelse och låter andra ta över de delar de är födda till att göra. Detta tror hon gör att alla växer och gör sitt allra bästa. I ett klipp från en konsert står Feist i högklackat och kort kjol, halvt headbangandes och rockar loss på gitarren. Leslie Feist är cool, men hon är naturligt cool. Hon försöker inte göra sig till utan allt känns äkta, både Leslie själv, musiken och allt runtomkring som hon skapar.
Stegets liveframträdande
En bit in i filmen börjar den hårda träbänken i kyrkan göra sig påmind. Jag hade gärna bytt ut bänken mot en skön biofåtölj. En del folk lämnade lokalen under filmens gång, och många gick redan när filmen skulle starta. Det märktes tydligt att det inte var filmen som var kvällens höjdpunkt, fokus låg snarare på live-akten som egentligen bara var uppvärmning inför filmen. Jag delar den uppfattningen, det var Stegets spelning som var kvällens stora behållning. Här gjorde den fylliga akustiken i kyrkan mer nytta, och duon fick uppbackning av ett rejält reverb. Steget består av Matilda Sjöström (sång) och Nils Dahl (piano, stämsång). Jag hade inte hört dem tidigare, men det blev en positiv ny bekantskap. Matildas vackra sång tillsammans med Nils sköna pianospel förhöjdes ytterligare när Nils kompletterade med vackra stämmor. Jag fick rysningar när allt smältes samman i den stora akustiken.
Underhållande mellansnack
– Då vill jag att ni tar fram psalmboken. Nej jag bara skojar, skrattade Matilda efter första låten.
De bjöd på en ny låt och pianisten påpekade att den kanske var lite vågad med tanke på kyrkomiljön. I refrängen sjöng de starkt: helvete! Men jag tror inte att någon tog illa upp, inte ens den stackars prästen med kryckor som hälsade alla välkomna i början.
– Ni kommer hit och gottar er åt mitt misslyckande, skojar Matilda med publiken när hon presenterar sina texter. Men säger sedan till sig själv:
– Nej. Prata mindre, sjunga mer.
Och de avslutade med att spela låten ”Baby baby baby”. Men för min del hade hon gärna fått både prata och sjunga mer. Mellansnacket var mycket underhållande, och musiken ljuvlig.
Text: Lisa Sundberg
Lyssna på Steget:
http://www.myspace.com/steget
