Det här med läxor är krångligt för många, men svajar dina exekutiva funktioner (som till exempel för personer med ADHD) är det ofta sju resor värre.
Anekdotdags! När jag gick i lågstadiet spelade jag blockflöjt. Eller försökte spela, snarare. Jag gick i varje fall på blockflöjtslektioner. Och jag var skitkass, av den enkla anledningen att jag inte övade hemma. Jag gjorde inte läxorna, eftersom jag i princip aldrig gjorde några av skolans läxor och jag förstod inte riktigt varför man skulle göra dem. (Förutom engelska glosor – de gjorde jag för det mesta, av den enkla anledningen att jag inte kunde höfta fram stavningen på ”enough” och ”valuable” när vi plötsligt skulle stå framför svarta tavlan och skriva orden inför hela klassen.) Antagligen är det ännu en puckad ADHD-grej (vilket jag är diagnostiserad med), men plugga gjorde man i skolan. Inte hemma. Punkt slut. Hemma ville jag göra annat: läsa Kalle Anka och böcker, se på film och bråka med mina syskon. Läxor gav ingen glädje eller dopamin, så jag gjorde dem inte. Läxor var tråkiga och oftast gick det helt okej ändå. Eller så läste jag igenom läxan två gånger och tänkte ”nu sitter den nog”. Det gjorde den inte och jag lärde mig aldrig. ”Nu sitter den nog”-mentaliteten fungerade även inför prov, som jag inte heller pluggade ordentligt till. En gång i gymnasiet pluggade jag hårt inför ett prov, men kunskapen försvann direkt efter att provet var avklarat. Och jag gjorde aldrig om det (pluggade hårt), trots att jag fick MVG på provet.
Men med musikinstrument var man alltså tydligen tvungen att öva, för att bli bra på dem. Varför då?! Var det inte det vi gjorde på lektionerna? Till slut blev det så pinsamt att gå till de där flöjtlektionerna och inte kunna något (speciellt med tanke på att vi bara var tre elever) att jag slutade. Hemma ljög jag i en månad och sa att jag fortfarande spelade; ville inte göra pappa besviken, som hoppades på att vi skulle jamma ihop i framtiden. F’låt.
Hur förklarar man läxor för någon som inte förstår poängen med dem? ”Efter en dag fylld av studier och halvljummet pulvermos ska du nu gå hem och fortsätta att studera. Och komma ihåg att studera. Släpp serietidningen, du ska öva substantiv!” Varför välja att göra något tråkigt, när jag helt enkelt kan undvika att göra det? Och sedan antagligen ljuga för mamma om att jag visst gjort läxorna.
Den här oförståelsen kan också ha att göra med att jag redan som barn hade dåligt minne och behövde plugga mycket mer för att läxorna skulle fastna. Min hjärna är gjord av porslin: slät, kall, blank och stundtals fullkomligt värdelös. Inget fastnar på dess grårosa, glatta yta. Den är ogenomtränglig. Vilket som sagt gör läxor svårare och gör att det krävs mer jobb och energi – något jag inte har. Jag behöver liksom lära om mig vissa saker två gånger i veckan om jag verkligen vill att de ska fastna. Varje vecka. För evigt.
Om man ska se på det med vuxna ögon är det lite enklare; man måste koncentrera sig i skolan, vilket är något en person med ADHD har svårt för. Koncentration tar energi. Alltså är man väldigt trött i kolan efter skolan. Extremt supertrött. Är det då tänkt att man ska klara av att göra läxor också? Det känns inte rimligt. Speciellt inte eftersom det i 99 % av fallen var mitt eget ansvar att planera och göra läxorna, vilket kräver disciplin och motivation. Två saker som jag inte hade för läxläsning. Eller särskilt ofta för något. Framförallt inte för tråkiga saker. (Se de exekutiva funktionerna.)
Exekutiva funktioner: initiativförmåga, hålla kvar och/eller fördela uppmärksamhet, planera och organisera, tidsuppfattning (förstå samband mellan orsak och verkan), värdera egna handlingar, motivation, fokusering, kunna skjuta upp behovstillfredsställelse, struktur i vardagen, med mera. Läs mer om exekutiva funktioner på Wikipedia.
”Jag skaaa!” var nog den fras jag yttrade oftast där hemma, eftersom mina föräldrar fick påminna mig otaliga gånger när de ville att jag skulle göra något, som till exempel att bära in ved eller duka matbordet. Eller göra läxorna, men dessa försvann ofta i allt stök. Eller så ljög jag och sa att jag redan hade gjort dem, eller att vi inte hade några. Jag verkar ha ljugit rätt mycket som barn … F’låt för det också.
När jag googlar ”ADHD läxor” får jag upp väldigt många hemsidor som ger tips till föräldrar för hur de ska hjälpa sina ADHD-barn att göra läxorna. På nittiotalet fanns det inte sådana. Eller det gjorde det kanske, men mina föräldrar skulle inte förstå att jag hade ADHD förrän runt 2007 – samma år som jag själv kom till insikt, 22 år gammal. Lite sent kanske. Plus att de hade tre barn till, arbeten, husdjur och ett stort hus att ta hand om – läxor hamnade lite i skymundan. Antagligen för att jag ändå klarade mig så pass bra i skolan att jag aldrig fick hem en varning från lärarna. The power of lite högre IQ är ibland ganska dumt. I varje fall ger det i slutändan högst mediokra betyg.
Sedan trodde jag att alla hade det så här kämpigt med (till exempel) läxor, men att det bara var mig det var fel på. Att det var jag som var lat och odisciplinerad. Ni vet, klassikerna. Det hade kanske gått lättare om jag hade varit medveten om mina funktionshinder, medicinerad, samt fått hjälp och stöd av skolan och mina föräldrar. Men nu blev det inte så och jag får leva med att hemläxor var pest och pina hela min skolgång.
Vissa menar att kraven i skolan passar barn med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) väldigt dåligt, att upplägget går helt emot de här barnens funktionsnedsättningar. Barnen ska kunna analysera och reflektera, men tack vare problemen med de exekutiva funktionerna så går inte detta. Det står till och med i läroplanen att elever måste lära sig analysera och reflektera, och du måste kunna det för att få högre betyg. Så säger i alla fall idrottsläraren och NPF-föreläsaren Alexander Skytte till tidningen Skolvärlden. Det bästa vore kanske om alla slapp hemläxor? För har man inte förmågan eller förutsättningarna att göra läxan i 12+ år hamnar man givetvis efter de andra eleverna. Och hur är det rättvist eller inkluderande? Men för att förbud för hemläxor ska införas antar jag att skolan måste förändras i grunden. Och när vi ändå är igång – varför inte anställa fler specialpedagoger och göra klasserna mindre? Ergo mer finansiering till skolorna. Vad som helst; bara läxorna försvinner!
