3 september 2024
Idag är det tre dagar sedan vi packade in vårt storleksmässigt olämpliga bohag i Norrköpings två största släp och åkte tvärs över landet till Göteborg och Nya varvet. Lägenheten vi landade i ser för närvarande ut ungefär som en treårings dockhus – det finns potential för harmoni, om bara någon vuxen kliver in och tar över precis allting. Min flickvän Maja är i det närmaste hysterisk. Hon kan inte vila, säger hon, när det ser ut såhär, och skenar runt till synes planlöst. När en hög försvinner tycks en ny plötsligt dyka upp någon annanstans.
Jag kan inte ta tag i kaoset förrän jag har vilat. Hon är orimlig på det sättet min tjej; hon lånar energi av framtiden för hon vet att hon kommer kunna ta igen det sen, kanske redan ikväll när vi spelar Lego Harry Potter på PS4 och dricker pepsi max. Jag kan inte göra så längre. Jag lånade så mycket energi för några år sedan att jag blev rejält skuldsatt och nu sitter jag här med skuldsanering och får klara mig på existensminimum. När jag övertrasserat mitt konto drabbas jag ofta av konsekvensen ”fel i huvudet”.
De senaste dagarna har varit ett enda långt fel inuti huvudet. Imorse skulle jag koka fyra ägg. Kastade två av dem i det vrålkokande vattnet som om jag spelade boule. Båda sprack. Skräll. Nu gällde det att agera snabbt. I vänster hand höll jag de övriga två äggen. De behövde placeras på köksbänken för att de massakrerade äggen skulle kunna fiskas upp med en sked och kasseras. Alltså placerades de två hela äggen på köksbänken. Där låg de i en respektive sju sekunder innan de rullade ut för kanten och blev ohela. Och där stod jag och stirrade. Och en bit bort stod Maja och undrade vad jag höll på med. ”Fick du fel i huvudet nu?”
Senare stängde jag in en man i en gång på Ica genom att vända runt kundvagnen precis när han skulle passera. Allt medan vi höll ögonkontakt. Han såg ut som killen på Kalles Kaviar-tuben om han fick genomgå puberteten och bli delägare i ett investmentbolag.
Det var förhoppningsvis allt för idag.
5 september 2024
Inför flytten hit sprängde jag skalorna för neuroticism. Det är kanske inte särskilt konstigt egentligen för något måste ju kompensera för min sent upptäckta, obehandlade ADHD. När de exekutiva funktionerna inte är som de ska krävs det ångest för att få ihop livet. I alla fall är det så jag löst utmaningen med att ha en inre struktur likt ett försummat garnnystan och en startmotor som kräver direktuppkoppling till Ringhals. Många med ADHD fungerar bäst under press, känner du dig då tillräckligt pressad kan du komma i princip hur långt som helst – tills du går in i väggen. När du då som jag, gått igenom väggen, är det ju förståeligt att mängden panik som behöver produceras för att genomföra en flytt är kolossal.
Jag är van vid att saker tar sån tid. Köer inom vården, långa handläggningstider hos Försäkringskassan och väntetider till rehabiliteringsinsatser. Det, kombinerat med den stora mängden panik jag genererat, fick mig att vara ute I GOD TID med att maila Aspekt-redaktionen för att se om de hade plats för mig. “Kom hit femte i nionde” sa de och jag dök upp. På mötet förstod jag att jag kunde härta ner mig. Togs emot med öppna armar och ett “såja, här finns plats för dig”.
På väg dit gjorde jag något mycket märkligt. När spårvagnen kom följde jag helt sonika efter en främmande tjej från hållplatsen och satte mig bredvid henne i den nästintill tomma vagnen. När jag insåg vad jag hade gjort vågade jag inte flytta på mig av rädsla för att hon skulle ta illa upp. Så vi satt där. Tysta. Stirrandes ut i tomma intet. Så nära men ack så långt ifrån. Hon gick av vid Majvallen. Kanske av rädsla för att smittas av mina fel i huvudet.
Stod på Järntorget lite senare när 3:an stannade framför mig. Två tjejer i tolvårsåldern fick syn på mig, sa något till varandra och vinkade ut genom rutan. Såg mig omkring men det var bara jag där så jag vinkade tillbaka. Då såg de ut som tolvåringar gör när de ser en kändis och fnissade ända tills spårvagnen åkte. Jag var tvungen att fråga min lillasyster (även hon tolv år) om jag är lik någon som är känd i hennes tolvåriga kretsar, men hon kom inte på någon. Jag hade förvisso mina 15 minuter av fame på Tiktok i juli 2020 när jag färgade håret i en hysterisk röd nyans och filmade mina familjemedlemmars reaktioner. (En ganska kul video för övrigt, för det enda min bror gör är att krama mig och säga “Det blir bättre Eli”.) Men jag tvivlar starkt på att de skulle känna igen mig därifrån.
6 september 2024
Idag såg min kompis mig gå runt i skogen kring sjön Härlanda Tjärn fast jag satt hemma i soffan och kollade på Prison Break. Jag var runt 175, hade läderjacka, lockigt hår, glasögon och mitt ansikte. Allt pekar mot att jag har en dubbelgångare här i stan.
7 september 2024
Den här dagen fick Maja och jag uppleva ett äkta göteborgskt civilkurage. Det var ganska fint väder så vi åkte till Majorna för att äta glass. Vi kollade upp ett sånt oförskämt dyrt gelatoställe och begick sedan en lång rad logistiska misstag på väg dit. Om jag stundtals glömmer bort att jag kommer från en småstad blir jag påmind om det i kollektivtrafiken. Hemma i Norrköping behövs knappt tidtabellerna eftersom det går snabbt att lära sig det lilla som står utantill. Här behövs knappt tidtabellerna eftersom det går att ta sig var som helst när som helst. Söderköping, där jag växte upp, är så litet att den som vill förstöra en busskur kan sparka i godan ro. (Dä kommeu ändå ingen mer buss ida dö). Om det nu finns en busskur. Oftast är det ju bara en stolpe i diket bredvid en grusväg. I Göteborg skulle inte ens den snabbaste busskursvandal hinna slutföra sitt dåd innan nästa avgång.
Summan av de många (i huvudsak måttligt intressanta) fel som begicks var att vi fick gå flera kilometer i onödan innan vi kom fram. När vi trötta och svettiga (och vilse) kom gående uppför Karl Johansgatan (den första av totalt tre turer upp och ner i backen innan vi hittade tidigare nämnda gelatoställe) blev vi stoppade av två sammanbitna män som satt utanför en bar.
“UersÄktah!” (på svenska: Ursäkta!) “Har ni tänkt äta den där pizzan däröppe?”
“Nej, vadådå?”
“GÖR inte det! Den e helt FÖRKASTLIG! Tomatsåsen va som utspädd med vattön, knappt att det ens va nån tomat på! Helt katastrof! VARNING!”
“Ojdå, det lät ju inte bra.”
“Nej! Så gå inte dit!”
Vi lovade. Allt pekar mot att vi kommer vara tacksamma för resten av våra liv.
Min fördom om göteborgare som goa o gla’a har i mångt och mycket bekräftats, förutom när det kommer till busschaufförer. Jag är van vid att man alltid hälsar på föraren när man kliver på bussen; det känns som det enda rimliga när man möter en annan människa att åtminstone nicka lite grann. Men inte här. Tystnad! Frågande blickar! är vad jag möts av när jag kliver på med ett leende och säger hej och blippar min biljett. Varför?
Det är svårt att säga var problemet har sitt ursprung. Avskyr de sina jobb? Eller ligger problemet hos oss passagerare – är det oss de avskyr? Kanske brukade de hälsa i början av sina karriärer men brändes av att bli ignorerade hundratals gånger per dag av passagerare som ser åt ett annat håll. Jag kan tänka mig att det tär så mycket att man ger upp till slut.
När de sen möter en outsider lik mig blir de så ställda att de inte hinner reagera. Jag vet inte. Eller så har jag åkt på särskilt tjuriga linjer (främst 91 och 16). Oavsett så tycker jag att det är tragiskt. Det är trots allt de som ser till att du slipper gå när det regnar horisontellt rakt in i kragen på dig.