En brittisk journalist beskrev Burials första, självbetitlade album som ett ljudlandskap ekandes genom ett framtida, dystopiskt London begravt under vatten. Det hyllades av en enad kritikerkår och satte ett helt nytt perspektiv på hur musik under 2000-talet kunde konstrueras. Tidigare i februari släpptes EP:n Kindred.
Pressen att leverera var hård när artisten Burial skulle ge ut sitt andra verk. 2007 färdigställdes albumet Untrue, en resa genom modifierade röster, trasiga beats och knastriga bakgrundsljud. Det kändes sexigt på ett könlöst sätt, tilltalande på en nivå som är svår att definiera. Produktionen var så pass säregen att det var svårt att hitta något liknande någonstans. Det var mörkt och vackert deprimerande samtidigt som det hade ett visst anslag av ömhet och kärlek.
Det skulle ta fyra år innan något nytt material av Burial skulle komma, bortsett från remixar och samarbeten med Four Tet och Radioheads vokalist Thom Yorke. 2011 släpptes EP:n Street Halo, ett alster med svepande stråkar och närmast trevande trumprogrammeringar. Samtidigt genomsyrades musiken bitvis av dansanta partier, något som skulle kunna beskrivas som suddiga minnen ekandes från någon klubb man nyss besökt.
Burial har under hela sin karriär behållit sin anonymitet, något som förklaras med hans skygga och tillbakadragna personlighet. När populariteten kring musiken började växa blev dock nyfikenheten större kring vem mannen bakom namnet var. Till slut skrev Burial i ett offentligt uttalande om hur han enbart är en person som lever ett simpelt liv i södra London och som försöker göra bra musik. Enligt honom själv är merparten av hans kompositioner ihopsnickrade nattetid vid datorn, egenproducerade och utan egentlig elitkunskap. Han har själv uttalat sig om sin begränsade förmåga att hantera musikprogram, och förklarar hur hans första album enbart byggdes genom att klippa ihop ljudvågor efter varandra. Detta kan nog vara en bidragande orsak till den unika ljudbild som Burial lyckas vrida till.
Till slut släpptes så Kindred, i februari 2012. Ett verk där Burial lyckats behålla sin tidigare unika stil och kompromisslöst klistrat ihop en skapelse beståendes av tre spår. Det som skiljer sig från det han tidigare gjort är dock konstruktionen av varje låt. Både låtarna Kindred och Ahstray Wasp klockar in på strax över 11 minuter och är var för sig uppdelad i olika partier. Det känns nästan som en underdrift att kalla det för en EP. Det är snarare dystra sviter omgivna av en mörk och tung slöja, ordlösa berättelser som målar upp svagt pulserande ljudvågor.
Hans främsta kännetecken finns dock kvar: De modifierande rösterna som ropar ut diffusa sångslingor genom vad som kan beskrivas som ett tjockt lager av dimma. De ogreppbara samplingarna och ljudmattorna som smetar ut sig som ett tunt skikt av sorg. Detta resulterar i att Kindred är en svårslagen kandidat som ett av 2012 års bästa album. Det saknar, precis som tidigare verk av Burial, motstycke. För även om någon med otränat öra kan känna att han håller sig till samma koncept genom hela sin diskografi, så är hans originaliet så pass betydande att det fungerar gång på gång. Så om Burials signum är att konstruera trasiga kompositioner, så finns det ändå ingen som helst anledning att försöka laga någonting. Burials musik fungerar bäst då den får ligga och kippa efter andan, rostig och utsliten men med en skimrande aura av vitalitet.
