Efter en publiksuccé med monologen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva hösten 2010, sätter nu Stadsteatern upp pjäsen ytterligare en period. Pjäsen bygger på teologen och författaren Ann Heberleins omtalade självbiografi med samma namn, en historia om att leva med bipolär sjukdom.
Skådespelerskan Lisa Lindgren avbryter plötsligt publiksorlet i salongen och frågar om allt är okej med oss. Hon står i ett väntrum på S:t Lars psykakut. Det mesta går i grått och svart. Ett stort fönster gapar mot världen utanför och släpper in lite färger. Hon förklarar för oss att det här inne finns vissa regler. Man ska värna om integriteten och aldrig störa någon med sin ångest. Ironiskt, då just ångest lär vara det mest centrala för dem som spenderar tid innanför dessa väggar. Och för Ann Heberlein har den funnits där så länge hon kan minnas.
Barnen viktiga
Som tonåring var hon med om en våldtäkt. Inte långt senare gjorde hon sin debut på psykakuten efter ett misslyckat självmordsförsök. När hon rabblar upp namnen på alla mediciner hon satt i sig genom åren tycks listan oändlig. Anns ångest är inte romantisk, den passar inte med rödvin och poesi. Hennes ångest dunkar, bultar, river, rycker, krälar sig fram på golvet och vill bara ha blod. ”Det här är på riktigt”, häver hon ur sig i frustration. I sina maniska perioder har hon haft lätt för att skena iväg, både i otrohet och i en ovanligt stark shoppinglusta. Hon pratar om hur hon köpte ett nytt hus för sju miljoner innan hon ens sålt av det gamla. ”Vadå, vem har inte gjort ett impulsköp förut?”.
Hennes kärlek till de egna barnen finns med som en röd tråd genom pjäsen. Tanken på vad det skulle innebära att överge dem har många gånger hindrat henne från att begå självmord. Samtidigt har hon en kluven relation till moderskapet. Hon undrar varför en kvinna som överger sitt barn anses vara mer eller mindre galen, men att det inte alls är lika konstigt ifall en man skulle göra samma sak. En intressant frågeställning som rymmer en djupare diskussion om vad det faktiskt innebär att vara man respektive kvinna. Faktum är att Lisa Lindgren hinner förmedla en hel del intressanta frågeställningar under pjäsens en och en halv timme. Samtidigt hinner hon inte gå på djupet med någon av dem. Vi får rätt och slätt höra spridda tankar och reflektioner ur en manodepressiv kvinnas liv.
Intressant personlighet
Ibland blir det predikan i överkant, ett tecken på hur sjukdomen lätt yttrar sig i självupptagenhet. Hennes utläggning om människors oansvar och ondska mynnar till slut ut i att hon vill skilja sig från sin man. Det hela visar på ett tragikomiskt sätt hur resonemanget kanske mest bottnar i den egna olyckan. Känslan av predikan förstärks självklart av att det är en monolog, och att hon inte har några andra än publiken att spela emot.
Eftersom jag inte har läst boken vet jag inte hur mycket pjäsen bygger på förlagan. En sak är säker: det måste vara svårt att banta ner en bok till monologformat. Vad ska man ta med? Vad ska man slopa? När pjäsen nu avhandlar ett såpass intressant och angeläget ämne som psykisk sjukdom, tänker jag att man ska göra det ordentligt. I det avseendet kunde pjäsen ha varit mer djupgående. Ändå vittnar texten om att Ann Heberlein är en intressant människa med mycket tankar och åsikter. Hon tar plats för att hon har något att säga och kräver inte uppmärksamhet för inget. Det är sådana historier jag vill se mer av. Jag ser fram emot att läsa boken.
