2015 recenserade jag Knut Larssons fria tolkning av Aniara – rymdeposet av Harry Martinsson från 1956 (som du kan läsa om här). Larssons tolkning var en seriebok och jag älskar serier, men jag älskade inte den. Alls. Jag förstod ingenting och efter ett års prokrastinering var jag tvungen att köpa mig original-Aniara och läsa den. Jag förstod lite, lite mer. Ingen underdrift. Det mesta i Aniara är nonsens och drömprat, påhittad slang och sidospår. Den är vacker, men oförståelig, samtidigt som Knut Larssons version är ännu skummare och dessutom läskig. I min recension sågade jag Larsson jäms med fotknölarna och han blev inte glad, vilket jag kan förstå.
Nyligen såg jag filmversionen av Aniara från 2019, regisserad av Pella Kågerman och Hugo Lilja. Jag har tänkt se den i flera år, men det har inte blivit av förrän nu. Och den var faktiskt en positiv överraskning. En deprimerande sådan, men likväl positiv.
Handlingen utspelar sig på rymdskeppet Aniara under dess resa mot Mars – som koloniserats eftersom jorden nästintill har blivit obeboelig på grund av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Resan ska ta tre veckor, men skeppet träffas tämligen omgående av en komet och sedan av rymdskrot. Den förstnämnda får Aniara ur kurs och det sistnämnda slår ut skeppets förmåga att styra, vilket resulterar i att hon åker rakt ut i världsrymden. Utan något i vägen på hennes färd fortsätter Aniara genom mörkret, medan hennes passagerare måste lära sig att acceptera sitt nya öde. Det är det inte alla som gör.
Personligen är jag inget fan av svenska filmer. Rättelse: jag är inget fan av de flesta svenska skådespelares stolpiga replikleverans. Jag vet inte vad det är de gör för fel; om de har stått för länge på en teaterscen eller om det bara är så svenskar pratar. Men trots detta tämligen distraherande skådespeleri, så lyckades skådespelarna i Aniara förmedla sorg, förtvivlan och uppgivenhet väldigt bra. För dessa känslor är de som tar absolut störst plats på rymdskeppet Aniara – hur hade du själv känt om din farkost hamnat ur kurs, oförmögen att styra, och bara seglat vidare i mörkret år efter år efter år? Medan resurserna långsamt sinar och folk dör, en efter en. Folks vilja att leva är inte starkare än rymdens kyla och oändlighet. Eller galenskapen, som bara väntar på rätt tillfälle att slå till. Den drabbar alla, förr eller senare.
En sak de har ändrat från bok till film är att protagonisten (Mimaroben) nu är kvinnlig. Eventuellt är hen könlös i originalboken, men i Knut Larssons version är det en man. Egentligen spelar det inte särskilt stor roll, men jag tyckte att Emelie Garbers (tidigare Jonsson) gör ett bra jobb i huvudrollen.
En mimarob är den som tar hand om Mima. Och Mima är ungefär deras AI – en mystisk tänkande maskin, som visar människor lugnande bilder från deras förflutna och från jorden. Många börjar så småningom att dyrka Miman, i ett försök att finna tröst. Tyvärr dör Mima av sorg ganska tidigt, eftersom folk vill se värre och värre bilder och hon får en existentiell kris. På ett ungefär; även detta är rörigt. I alla fall övergår folks dyrkan till sorg och sedan till att de flesta går med i olika sekter – där ballar det ur på riktigt.
Ibland blir det lite väl tydligt att filmen är inspelad på en Finlandsfärja och i olika köpcentrum, men på det stora hela ser den rätt bra ut för att vara en svensk science fiction-film.
Aniara är en väldigt deprimerande film, som till och med gav mig tårar i ögonen vid ett tillfälle. Och jag förstår verkligen de karaktärer som blev galna av tanken på all denna tomhet och ett evigt mörker framför dem. Det är hisnande. Det är även en konstig film, men i jämförelse med originalet fullkomligt glasklar. Så betyget från mig är stabila 3/5 rymdspjut.
