Detta är ingen klagosång, bara ett konstaterande. Jag har nog egentligen aldrig upprörts särskilt mycket över min boendesituation. Den kunde ha varit bättre, men den kunde också ha varit betydligt sämre. Att skivor och böcker för det mesta legat kvar i sina kartonger, och att tavlor och affischer oftast inte hunnit komma upp på väggen, har helt enkelt varit en realitet.
Sen jag första gången flyttade ut ur mina föräldrars hus, och in i en tvåa tillsammans med ett par vänner, har jag bott på 15–20 olika adresser. Det blir c:a 2,2 lägenheter per år. Ibland har det varit tre flyttar på ett år, ibland inte ens en enda. Varför min boendesituation har sett ut som den gjort genom åren har många förklaringar. Men i den här texten vill jag inte peka finger, varken inåt eller utåt.
När jag flyttade från en mindre stad till den stora staden innebar det en frihetskänsla utan jämförelse. Att slå sig ur medelklasstryggheten för ett rotlöst liv har i många berättelser romantiserats. Jag hade inga problem med att varje månad lägga 6000 kronor i ett kuvert, för att sedan åka in till centralstationen och lämna över det till en person som hävdade att lägenheten var hans. Jag kanske var naiv, och jag hade annat att tänka på, som vilken klubb som spelade pop från Glasgow just den kvällen. Den självklara smällen kom några månader senare när det ringde på dörren. Utanför stod två herrar som sa att det var deras lägenhet och att vi, jag och en vän, hade tre dagar på oss att flytta ut. Förbetalda hyror och deposition var därmed borta. Ångesten var enorm, men att ge upp och åka tillbaka till min gamla stad var inget alternativ. Så man lånade en liten bil och packade in de tillhörigheter som fick plats, och slängde resten i en container. Sedan sov man på någon kompis golv tills en ny andrahandsbostad dök upp.
I den första lägenheten blev man alltså blåst. Men redan i den tredje var det ombytta roller. Detta var under en tid då det kändes mer relevant att använda sitt CSN i rekreativa syften än till att betala hyra. Så efter tre-fyra månader i denna lägenhet så ringde det även här på dörren. Denna gång var det tre personer som stod utanför, och denna gång skulle man vara ute redan samma kväll. Så man lånade en bil och startade samma procedur igen. Detta upprepades ett antal gånger under åren. Det finns nästan lika många otroliga historier som det fanns adresser, och tillslut började allt detta tära för mycket på kropp och själ.
Min mor började efter några år att undra om jag inte ville ”skapa ett eget hem”. Hon frågade om jag inte ville ha deras gamla köks- och vardagsrumsmöbler. Men i det lilla studentrummet som jag just då hyrde i andra hand, delvis möblerat, fanns det inte mycket plats för egna saker. Med åren har jag allt mer önskat att få sätta min egen prägel på min bostad, att doften i lägenheten inte tillhör någon annan. Jag vet inte var jag bor nästa år, det jag vet säkert är att jag inte kommer ha eget boende.
Nu känner jag ändå ett behov att peka lite finger. I vårbudgetpropositionen 2012 lägger den borgerliga regeringen ett antal förslag för att komma till rätta med bostadsbristen. Ett av förslagen är att göra vissa lättnader för bostadsrättsinnehavaren när denna hyr ut i andra hand. Risken med förslaget är, enligt både Hyresgästföreningen och Bostadsrättsägarna, att hyrorna höjs. En annan del i förslaget är att man vill slopa retroaktiviteten; möjligheten att få tillbaka den del av hyran som varit oskälig. En redan otrygg marknad för hyresgästen blir då ännu mer otrygg. Det är med andra ord uthyraren som ska skyddas. Min känsla är att det i de flesta fall är den som hyr som kan råka illa ut; oskäliga hyror och oseriösa kontrakt är allt för vanligt. Men som i många andra frågor som den här regeringen driver, så kommer jag och många med mig i andra hand.
