Alex Garland har regisserat sin andra film: en sällsam science fiction med Natalie Portman i huvudrollen, ett upplägg som bäddar för en unik upplevelse på gott och ont.
Nyligen hade filmen Area X: Annihilation premiär på Netflix, något som gjorde mig förvånad. Trailern som släpptes ett par månader tidigare skvallrade om att planerna för filmen var stora. Men efter en testvisning i USA tidigare i år fick en av finansiärerna kalla fötter; publiken var inte alls nöjd med filmen. De hade kallat den ”för komplicerad” och ”för intellektuell”, och finansiären ställde krav på att den skulle klippas om. Regissören vägrade. Sista ordet hade dock en av filmens producenter, som valde att ta regissörens parti och filmen klipptes aldrig om. Efter en överenskommelse valde man att släppa filmen på bio enbart i Nordamerika, medan resten av världen fick vända sig till Netflix.
Area X: Annihilation är regissören Alex Garlands andra film. Han debuterade som regissör med den kritikerrosade filmen Ex Machina från 2015, en film som många svenskar associerar med Alicia Vikanders stora genombrott i Hollywood. Men Alex Garland är ingen duvunge. På sitt CV kan han stoltsera med att vara författare till tre böcker och flertalet filmmanus (bland annat 28 Dagar Senare och Sunshine). Han var även med och skrev manuset till det gravt förbisedda och underskattade TV-spelet Enslaved: Odyssey to the West från 2010.
Filmen inleds med att något mystiskt från himlen slår ner i närheten av en fyr vid en liten kuststad i USA. Ovetande om vad som slagit ner bestämmer sig amerikanska armén för att spärra av området. Vi hoppar direkt ett år framåt i tiden och får stifta bekantskap med biologen Lena (spelad av Natalie Portman). Hon undervisar vid ett universitet och det framgår efter en konversation med en lärarkollega att allt inte står rätt till i Lenas liv. Hennes make, soldaten Kane (spelad av Oscar Isaac), har varit försvunnen sedan tolv månader och Lena har inte kunnat få någon förklaring.
Det avspärrade området kring fyren omges av en glimrande sfär som ingen kan förklara. Området döps av amerikanska armén till ”Område X”. Sfären växer sig större för var dag. I hopp om att förstå vad det är som har inträffat och varför sfären växer, skickas ett flertal grupper av människor in för att undersöka saken. Problemet är att ingen återvänder. Efter ett kort händelseförlopp, som jag lämnar till tittaren själv att uppleva, finner sig Lena i en grupp tillsammans med fyra andra kvinnor. De beger sig in i sfären, redo att upptäcka dess hemlighet.
Area X: Annihilation är en surrealistisk upplevelse. Det är en film som vågar ta risker. Den tar ut svängarna utan att ta hänsyn till tittaren, något som är riskabelt, men som också gör den unik. Filmen är vacker att titta på och tankarna for genast till när jag som liten tittade i ett kalejdoskop för första gången. Färgerna är många, starka och sticker ut.
Emellanåt känns det som att storyn hade passat perfekt in i ett TV-spel. Den gåtfulla ensligheten påminner om det klassiska pusselspelet Myst, och obehaget väcker känslan av mer actionorienterade spel som Dead Space eller Prey. Stämningen i filmen är lite kuslig och det finns ett par scener som skrämde mig. Tempot är något långsamt ibland men inte långsamt nog för att ta död på min nyfikenhet. Filmen är väldigt välspelad och det är extra kul att se svenska Tuva Novotny i en av rollerna.
Sammanfattningsvis tycker jag att Area X: Annihilation är en film som alla bör se – gärna mer än en gång om man tycker om den. Jag är övertygad om att det finns fler ledtrådar att upptäcka vid en andra genomtittning. I slutändan är jag glad att Alex Garlands film och vision förblev orörd. Även om filmen kanske inte kommer falla alla i smaken, är den något så ovanligt som en Hollywoodfilm som går mot strömmen.
