I den lika vackra som vemodiga filmen Sparrows möter vi den blyga 16-åringen Ari som under större delen av sin uppväxt bott i Reykjavik tillsammans med sin mor. Hans alkoholiserade far lever kvar i familjens hemtrakter långt upp i norr, i en avlägsen fiskeby, och de har inte haft kontakt på många år. När så Aris mamma bestämmer sig för att resa till Afrika med sin nya man blir Ari tvungen att flytta tillbaka till sin pappa, vilket blir en rejäl omställning från det tidigare, trygga livet i storstaden.
Den känslomässigt instängda fadern är mest intresserad av att hänga med sina dryckesbröder, och här finns inte många andra att ty sig till. Barndomskompisen och hemliga kärleken Laŕa, och hans omsorgsfulla farmor, är de enda som hjälper Ari att finna sig någorlunda tillrätta. Laŕas våldsamma pojkvän låter dock inte Ari komma i närheten av henne, och när Laŕa senare råkar ut för en traumatisk händelse blir Ari tvungen att göra ett val som kommer förändra allt. Mot en fond av storslagen isländsk natur utspelar sig detta gripande drama som ger bilden av ett sargat samhälle präglat av fattigdom och patriarkala strukturer. Ari ankommer till denna gudsförgätna plats likt en skönsjungande (!) ängel som sakta kommer att besudlas av dess ruttenhet. Sparrows är en isländsk pärla och en av mina personliga favoriter på årets festival.
I det verklighetsbaserade dramat French Blood får vi ta del av en historia som spinner över 20 år, med inledning i Paris 1985. I centrum står den tystlåtna nynazisten Marco som tillsammans med sina kumpaner sprider skräck och trakasserier i Paris förorter. Med en svårt sjuk pappa, och hemförhållanden som är präglade av fattigdom och livsleda, ser tillvaron allt annat än ljus ut. Samtidigt börjar det högerextrema partiet Front National få allt större inflytande inom den franska politiken. De unga männen blir snart värvade som dess fotsoldater och får följa med på resan mot maktens korridorer. Den som kommer att göra den överlägset största resan är dock Marco själv, som efter att ha fått hjälp från ett oväntat håll, så sakteliga börjar omvärdera sina åsikter. Marco gestaltas suveränt av Alban Lenoir. Han förkroppsligar den växande ambivalensen hos en arg och hatisk man som gradvis tvingas göra upp både med sig själv och de destruktiva miljöer han så länge varit en del av. I minsta detalj är French Blood ett extremt välregisserat drama. Man imponeras av det goda hantverket – den här filmen är tveklöst en av mina favoriter på årets festival.
Liksom i Sparrows har även In Front of Others en blyg manskaraktär i huvudrollen, men denna romantiska komedi är en betydligt mer lättsam historia. Här möter vi Hubert som är en begåvad copywriter på en reklambyrå. Han är omtyckt på jobbet och hans chef har ett gott öga till honom. Dock tycker chefen att Hubert är lite väl reserverad, särskilt när det gäller att prata med kvinnor. Av en slump träffar han Hanna, blir förälskad, och lyckas till och med bjuda ut henne. Men Hubert har svårt för att komma ur sitt blyga skal, och vet inte vad han ska göra för att vinna Hannas gillande. Dessbättre har Hubert fler talanger än copywriting. Han är även en duktig imitatör, och med lite charm och roliga röster lyckas han få henne att skratta. Hanna tycker att Hubert är underhållande och annorlunda, och relationen utvecklas så bra att de så småningom flyttar ihop. Så långt allt gott.Men när Huberts imitationsiver sakta övergår i tvångsmässighet, och han till slut inte kan låta bli att imitera familjemedlemmar i de mest opassande situationer, börjar relationen knaka i fogarna. In front of others är en charmig feelgoodfilm som behandlar det komplexa ämnet OCD (tvångshandlingar) på ett både roligt och respektfullt sätt.
Under invigningen av filmfestivalen i Cannes visas det sällan film som kan anses vara kontroversiell, och lika ovanligt är det att en kvinna har regisserat filmen. Därför var årets invigningsfilm, det lika ruffiga som realistiska dramat Malony, en utstickare på flera plan. 16-åriga Malony träffade domaren Florence för första gången i femårsåldern, och det är en relation som har hållit i sig sedan dess. Malony är idag en ung kriminell och har inga ambitioner att byta livsstil.
Hans nya övervakare lyckas nå fram lika lite som den gamla, och hans missbrukande mor är till föga hjälp i arbetet med att hålla Malony borta från brottets bana. Och domare Florence vill väl, men misslyckas ständigt med att presentera konstruktiva förslag om hur man bäst ska hantera Malony, som fortsätter falla genom samhällets skyddsnät. Så småningom skickas han till ett ungdomshem vilket till en början inte blir någon bra lösning. Men så träffar han Tess, en annan ung och frustrerad tonåring, och för första gången skymtar en ljusglimt i en framtid som mestadels har tett sig svart. Emmanuelle Bercots Malony är ett högst välspelat och autentiskt drama som på kornet visar bristerna i statens hantering av missanpassade unga män, hur de som har makten och förväntas ha förståelse och hjälpinsatser saknar både empatin och förmågan till handling.
Den karismatiska skådespelerskan Blanca Engström såg vi senast i det vackra, poetiska dramat Flickan från 2009. I Granny’s dancing on the table, en betydligt mörkare historia, syns hon som den hunsade flickan Eini. Tillsammans med en annan svensk scenstorhet, Lennart Jähkel, gestaltas en högst dysfunktionell far-dotterrelation. Djupt inne i skogen lever de, isolerade från omvärlden som enligt fadern är en mörk och farlig plats.
Dagarna består av hårt arbete på gården, och fadern utsätter Eini för idel kontroller och förhör på olika frågor som leder till stränga straff om de inte besvaras korrekt. Parallellt med livet i skogen berättas historian om Einis farmor och hennes syster, en berättelse som kastar ljus över varför fadern och Eini så länge har levt i denna emotionellt och själsligt dränerade tillvaro. Just dessa sekvenser blir extra spännande att följa då de berättas med hjälp av fantasifulla leranimationer, och de ger ytterligare dimensioner åt filmen som formas till en mörk och trolsk saga. Granny’s dancing on the table är en av årets mest originella filmer. Och den är svensk!
Det ska bli ännu mer franskt i form av Bang Gang (A modern love story), en film som träffar rakt i solar plexus. Vi introduceras för de två vännerna George och Laetitia, två tonårstjejer som lever i en sömnig villaförort. De börjar umgås med de äldre frisinnade killarna Alex och Nikita som bjuder hem dem till Alex föräldrafria lyxvilla. Killarna gör inte mycket för att dölja sina sexuella intressen, och tjejerna är inte sena med att haka på.
Efter att George fått ihop det med Alex tror hon att det kan bli något seriöst, men Alex verkar mest intresserad av sexet. För att göra Alex svartsjuk introducerar hon därför en lek som går ut på att alla ska ha sex med alla, och de sprit- och drogstinna festerna utvecklas snart till regelrätta orgier där det inte tycks finnas några gränser för vad som kan levas ut. Sammankomsterna kommer att kallas för Bang Gang, och blir snart ett stående inslag i ungdomarnas vardag. Dock får det inte den effekten som George först hoppades på, och när hon senare figurerar i ett videoklipp som laddas upp på nätet ställs hela tillvaron på sin spets. Bang Gang (A modern love story) är en lika välgjord som drabbande film som ger en skrämmande bild av en ungdomsgeneration som i sin kärlekstörst tycks vara beredd att gå över vilka gränser som helst för att få närhet och gemenskap. En gränslöshet som kommer få allvarliga konsekvenser.
Vi ska till Argentina och filmen The Fire där vi möter paret Lucia och Marcelo som äntligen ska flytta från lägenheten till sitt nya hus. Med hundra tusen i kontanter beger de sig iväg för att betala mäklaren och skriva kontrakt, ett möte som visar sig svårt att få till och processen drar ut på tiden. Detta blir gnistan till ett intensivt brinnande relationsdrama. I takt med att frustrationen växer dem emellan blottläggs sprickor i fasaden för stora att ignorera.
De följande 24 timmarna ska kulminera i en livskris för paret, där hela tillvaron vänds upp och ner och deras mörkaste sidor kommer upp till ytan. Likt en nutida Ingmar Bergman skildrar regissör Juan Schnitman ett kammarspel där huvudkaraktärerna tvingas konfrontera varandra och den relation de så länge tagit för given, och det blir smärtsamt uppenbart hur dysfunktionell relationen verkligen är. Pilar Gamboa och Juan Barberini är fenomenala i rollerna som det ångestridna paret, och gestaltar hur svårt det kan vara att släppa taget och lämna något invant, hur destruktivt det än må vara.
Slutligen blickar vi mot Belgien och filmen Det helt nya testamentet, som handlar om ingen mindre än gud själv. Den här gudsversionen är dock raka motsatsen till den bild av gud som vi är vana vid. Här bor han i Bryssel och är en bitter och alkoholiserad familjefar som dagarna i ända sitter instängd på sitt kontor där han med hjälp av sin dator styr in så mycket djävulskap som möjligt i människornas liv.
Hans fru och dotter har aldrig varit utanför lägenheten, och han regerar i hemmet med järnhand. Dottern Ea får till slut nog och ber sin storebror Jesus om hjälp. Han ger henne ett uppdrag; att ta sig ut från lägenheten för att hitta sex apostlar. Ea har också begåvats med viss gudakraft, och med lite list ger hon sig ut på Bryssels gator för att fullfölja sitt uppdrag; att skriva det helt nya testamentet. Den här filmen är tveklöst en av detta årets mest egna och skruvade verk. Samtidigt som den är väldigt underhållande så lyckas den även vara djupt humanistisk, och tar upp alla de stora livsfrågorna på ett fantasifullt och originellt vis. Och Benoît Poelvoorde är, som så ofta, i högform som gud i en elak tappning. När regissören Jaco van Dormael skrev manuset tillsammans med Thomas Gunzig hade de som mål att få varandra att skratta, och skrattar gör man verkligen när man ser detta spirituella filmfyrverkeri fullt av udda karaktärer. Det helt nya testamentet är med andra ord ännu en höjdpunkt på årets filmfest.
