Aspekt.nu:s skribent Daniel Brodén recenserar det tionde spelet i UbiSofts spelserie Assassin’s Creed. Ett spel som under ytan visade sig innehålla mer än syftet att bara mörda.
Assassin’s Creed är en av världens bästsäljande spelserier genom tiderna och är generellt omtyckt av både kritiker och fans. Spelet tog sin början när spelföretaget UbiSoft jobbade på en uppföljare till den klassiska spelserien Prince of Persia, och efter att ha tagit inspiration av Vladimir Bartols roman Alamut, utgiven 1938, föddes det som så småningom blev Assassin’s Creed. Första spelet i serien släpptes 2007. Sedan dess har sammanlagt tio spel i huvudserien, flertalet spin-offs, romaner och en biofilm släppts.
I Assassin’s Creed Origins iklär du dig rollen som Bayek av Siwa, en Medjay – den sista i sitt slag – som beskyddar folket i antikens Egypten. TV-spelet utspelar sig huvudsakligen år 49-47 före Kristus och återskapar kampen för att återföra Kleopatra till tronen som drottning av det ptolemeiska riket, efter att hon drivits i exil av sin yngre broder, Ptolemaios XIII.
Vi introduceras också till Bayeks fru Aya, en självständig kvinna och tillika kapabel slagskämpe. Aya har svurit trohet till Kleopatra och är redo att göra allt som krävs för att se sin drottning återta makten över riket, något som hennes make inte är helt tillfreds med. Bayek själv drivs av en personlig vendetta. Den korrupta sammansvärjning som fört Ptolemaios XIII till makten, har även splittrat Bayeks familj och svikit folket han svurit att beskydda.
Detta är det första Assassin’s Creed-spel som jag har lyckats spela igenom men det är långt ifrån första gången jag har gett serien ett försök. Faktum är att jag har försökt spela igenom fyra tidigare spel i serien, men aldrig känt att de har varit något för mig.
Hur kommer det sig då att Origins blev det första spel jag slutförde? Det är något så enkelt som att storyn lyckats engagera mig mer än de tidigare spelen. Assassin’s Creed Origins är en historia om hämnd, och även om den är aningen klichéartad, blev jag snabbt emotionellt investerad. Jag brydde mig om Bayek och Aya och var fast besluten att följa historien till slutet.
Det gamla ordspråket ”övning ger färdighet” passar väldigt bra in på Origins, eftersom processen att bygga upp karaktären under spelets gång är enormt viktig. Är inte Bayek stark nog blir slutförandet av spelet omöjligt. Det var under denna process som jag märkte hur repetitivt spelet kan vara emellanåt.
Viss grundläggande förförståelse för spelserien är nyttig men inte ett krav. De få tillfällen då jag stötte på något jag som spelare förväntades känna igen, till exempel namn på karaktärer från tidigare spel, kunde en snabb Google-sökning ge mig svar.
Efter ungefär 45 timmar nådde min resa ett känslofyllt och tillfredsställande slut. Assassin’s Creed Origins är ett fängslande äventyr, som jag är glad att jag tog mig an. För att vara ett spel i en serie där huvudsyftet är att lönnmörda folk, är det ett oväntat mångfacetterat spel om kärlek, politik, vänskap, familjeband och såklart magiska element från en av de mest storslagna historiska epokerna. Antikens Egypten utgör en oerhört vacker spelmiljö, spännande att utforska och gå vilse i. Kontrollerna är smidiga och känns snabbt naturliga. Storyn och spelet flyter klanderfritt, och förutom några grafiska buggar och viss upprepning i spelmomenten så är jag väldigt nöjd med upplevelsen.
Har du tid över och är sugen på ett äventyr så är Assassin’s Creed Origins väl värt att ta en titt på, ny som gammal spelare.
Mycket nöje!
