Ett år bröt jag till slut ihop, kroppen och sinnet orkade inte mer. Jag orkade inte mer. Min syster bjöd in mig på fika, men det visade sig att hon hade andra planer i åtanke. ”Nu ska vi gå till doktorn”, sa hon resolut och tog mig i handen.
Domen kom snabbt. Medicin för sinnet, eller ”Jag är sjuk i huvudet” som jag så skämtsamt skulle börja säga, när folk undrade vad som var fel på mig. Det var då det började. Staden, stället, drömmen. En bieffekt av medicinen var livliga och lucida drömmar. Jag tackade och bockade, tårögt tacksam över gåvan. Den gav mig en möjlighet att fly in i det som alltid varit en stor del av mitt jag – den inre resan, fantasin, det som jag odlat inom mig själv sedan jag var barn. Jag började leva ett annat liv, polera på en ny karaktär; den som jag alltid velat vara. Agil och kvicktänkt, med en kropp som jag kunde lita på. Alltså allt det som jag inte var i verkligheten. Dåligt mående stjäl nämligen sådana saker. Det började med sinnet, sedan kroppen, tills jag knappt kunde gå utanför dörren utan att få en panikattack. Men i drömmen – där återfick jag allt jag förlorat.
Jag återvänder varje natt. Samma stad, samma arkipelag, samma oändliga vidder. Arealen utökas. I början var det bara en skog med höga träd och tigrar. En gång fick jag röra vid tigrarnas tandkött. Det är fortfarande ett av mina finaste minnen. Det var första gången jag tämjde min drömvärld. Jag kan rita upp en karta över alla ytor som har växt fram genom åren.
I drömmen har jag återigen packat ner en grön klänning och öst med mig så många Vivienne Westwood-smycken som möjligt i en kappsäck. En kudde. Konserver. Saltlakrits. Ett par kängor för vintern. En halsduk, en jacka, ett täcke, allt som är varmt. En till klänning med pärlbrodyr på, en med spets, allt som är vackert, men totalt oanvändbart när man är på rymmen. Jag är alltid på rymmen. Springer alltid, snabbt och outtröttligt.
Jag känner ingen hopplöshet över ännu en natts eviga springande. Jag har lärt mig att uppskatta de pressade situationerna. Att aldrig hinna i tid, aldrig hinna förbereda mig – men styrkan som för mig fram, som visar vad mina lemmar är kapabla till, är rusframkallande. Jag vaknar upp med eufori. Stirrar upp i taket. Ler.
Men det finns ett pris. Besvikelsen över verkligheten som jag alltid måste återvända till. Stretandet med dåligt samvete över att jag måste, måste klara av mitt riktiga liv. Alla timmar bortkastade på tiden jag sovit för mycket, för länge. Kungörelsen från nära och kära, från vården som anser att det inte är hälsosamt. Avsaknaden av att kunna avgöra vad som hänt och inte hänt. Mardrömmar som etsar sig fast i flera dagar för att de känts så verkliga. Bästa vännen som undrar varför jag är arg på henne (”Du var elak i min dröm”, ”Men det var ju bara en dröm”, ”Ja, men det känns inte så”). Min bisarra önskan att hon ska be om förlåtelse. Allt detta ackumuleras och blir ibland övermäktigt.
Samtidigt skulle jag inte byta bort min drömtillvaro för allt i världen. Den potentiella frågan från människor som undrar om jag skulle vilja slippa mitt dåliga mående. Mitt svar är nej, om det skulle innebära att den intensiva lyckan också försvann? Aldrig i mitt liv har jag varit mer säker på något. Aldrig någonsin skulle jag släppa taget om min inre värld eller euforin som infinner sig när dalarna ersätts av toppar.
När människor frågar hur jag mäktar med två liv, kan jag inte svara annat än att det är vemodigt. Det är det vackraste jag äger, det allra mörkaste, men framför allt – det mest basala som gör mig till mig.
