Diskriminering, rasism, sexuella trakasserier, våld, missbruk. Med mera. Intresset för allvarliga sociala frågor i kombination med en interaktiv spelmetod har blivit TP-teaterns signum. För ett par år sedan blev denna göteborgska teaterensemble uppmärksammad för sin uppsättning Teatervagn 621, den så kallade ”spårvagnsteatern”. Aspekt.nu har träffat TP-teaterns producent Esso Petersson för en intervju.
Jag möter Esso Petersson på ett folkrikt och sorlande Studiefrämjandet på Falkgatan i Göteborg, där TP-teatern har sin hemvist. TP-teatern är en ideell förening och har Studiefrämjandet och Göteborgs vuxenutbildningsförvaltning bland sina samarbetspartners. Teatern har funnits i olika konstellationer sedan början av nittiotalet. Esso själv kom in i bilden i teatergruppens inledningsskede då han tog över jobbet som dess producent. Gruppen var då en del av ett arbetsmarknadsprojekt för ALU-arbetare där basämnen varvades med teater ett par gånger i veckan. Som erfaren musikproducent och text- och låtskrivare lockades Esso av det nya jobbets möjligheter till kreativ innovation. Av att hans roll i det nya jobbet skulle likna rollen han hade i sin musikgrupp; att han kom med en idé som sedan utvecklades gemensamt i gruppen.
– Jag har ingen utbildning inom teaterområdet. Men jag har musiken och jag har verkligheten och det tycker jag är lika viktigt. Jag kallar mig själv för kreatör, jag skapar projekt.
Förutom Esso och skådespelaren, manusförfattaren och regissören Erik Lundin har TP-teatern ingen fast ensemble, utan skådespelarna hyrs in beroende på projekt. På frågan vad prefixet ”TP” i teaterns namn står för svarar Esso att det står för talang och perfektion.
– Det är nämligen så att vi har talang och strävar efter perfektion. Så enkelt är det.
Socialt engagemang för verkliga människor
Sedan starten har TP-teatern arbetat med tunga och viktiga frågor i förebyggande syfte: utanförskap, diskriminering, sexuella trakasserier, rasism, våld, mobbing, missbruk, med flera. Esso berättar att teaterns arbete med dessa frågor grundar sig i hans egna mångåriga intresse för sociala frågor och människors utsatthet.
Foto: Lars Lejring
– Redan som barn var jag intresserad av samhället och stod på de utsattas sida. I vuxen ålder kände jag att jag måste göra någonting åt det. Jag ville tänka på min framtid, på din och min framtid, på våra ungdomar. Jag menar, vi är alla människor och vi ska bemöta varandra med respekt, det finns inget annat alternativ för mig. Min människosyn bygger på att respektera en människa även om denna ligger på gatan eller är en alkoholist som kommer fram och pratar med mig på spårvagnen. Hur många människor gör det? Jag gör det alltid. De är ju människor, de vill bli sedda på något sätt. Jag kallar min människosyn att se människor.
TP-teaterns målgrupper är olika institutioner som exempelvis myndigheter, skolor och kultur- och intresseföreningar. Teatern har bland annat arbetat med frågeställningar kring diskriminering vid rättsprocesser på uppdrag av Hovrätten i Göteborg och med hedersrelaterad problematik med invandrarföreningar som målgrupp.
– Ett problem beror ju på någonting och då vill jag uppmärksamma och komma till kärnan av problemet. Varför har alkoholisten, narkomanen och rasisten hamnat på så fel väg? Handlar det om bekräftelsebehov? Handlar det om prestationsångest? Handlar det om att mamma eller pappa genom att säga ”jävla svartskalle!” eller något liknade har sått ett litet frö för framtida främlingsfientliga åsikter hos sitt barn? Det är det jag vill diskutera och förebygga. Jag skapar scenarion som speglar verkliga situationer och problem. De som vill får spela andra pjäser, från förr i tiden, men jag vill leva i nuet, med verkliga människor.
Interaktiv teater som scenisk uttrycksform
Genom sitt signum, ett interaktivt samspel med publiken, vill TP-teatern i sina föreställningar uppmuntra till åskådarnas engagemang. De utgår ifrån konceptet interaktiv teater och variationerna av denna teaterform, exempelvis interaktiv forumteater. Konceptet har sitt ursprung hos den politiskt aktive brasilianske regissören, skådespelaren och författaren Augusto Boal (1931-2009). Boal spelade upp föreställningar på offentliga platser i syfte att engagera förbipasserande utan att informera om att det de bevittnade var skådespeleri. Improvisation och publikens åsikter var viktiga komponenter i föreställningen. TP-teatern har utvecklat Boals idéer till en egen pedagogisk spelmetod.
– Vi har komprimerat den interaktiva spelmetoden. Syftet är att göra åskådaren till aktiv producent istället för passiv konsument. Vi skiljer på forumteater och interaktiv formteater. I forumteater har åskådaren möjlighet att påverka händelseutvecklingen i föreställningen genom att helt enkelt avbryta den, gå upp på scenen och framföra sin åsikt. Men det innebär också att de som inte vågar sitter kvar och iakttar. Och även dessa människors åsikter behöver man ju, säger Esso.
De tysta åskådarnas åsikter kommer man åt genom interaktiv formteater, förklarar han. I denna spelmetod kan åskådaren påverka föreställningen genom att uttrycka sin åsikt sittande kvar i publiken.
– Denna spelform är av demokratisk natur. Alla får och ska vara med och uttrycka sig. Men majoritetens åsikt vinner. Vi kallar det för formteater i och med att man är med och formar, betonar Esso.
En tredje spelmetod som TP-teatern använder sig av är interaktiv designteater. I denna variant skapar teatern scenarion utifrån texter skrivna av människor som själva har upplevt sådant som föreställningen dramatiserar.
Teatervagn 621
TP-teaterns interaktiva metod i kombination med intresset för sociala frågor resulterade för ett par år sedan i den uppmärksammade föreställningen Teatervagn 621, eller ”spårvagnsteatern”, som den allmänt kom att kallas då den utspelade sig på ombord på en spårvagn. Föreställningen spelades över 500 gånger och blev utsedd till årets kulturhändelse i tv.
– Ja, det var helt fantastiskt. Det var så unikt. Människor köade, de kommer ihåg det än idag, säger Esso.
Inspirerad av Boals metod att iscensätta provokativa situationer på offentliga platser hade Esso inledningsvis en tanke om att skådespelarna skulle gå på vilken spårvagn som helst och uppträda. Den tanken fick han dock revidera i och med att iscensättningen faktiskt kunde bli farlig, för skådespelarna liksom för åskådarna. Istället användes en särskild vagn, märkt med teateremblemet, och kördes i utvalda delar av Göteborg. Föreställningens målgrupp var framförallt ungdomar och frågorna som berördes var bland annat droger, rasism, våld och skadegörelse. Det övergripande temat var tryggheten i samhället; tryggheten i det sociala umgänget, tryggheten på offentliga platser. Att välja en spårvagn som skådeplats föll sig därför naturligt för Esso.
– Spårvagnen är ett stort socialt rum där det dagligen samlas många människor och av den anledningen betyder det rummet mycket för människor. Men det förekommer rasism, missbruk, sexuella trakasserier, våld och hot där. Och ingen människa ska behöva råka ut för något av detta. Jag vill ha trygghet i samhället. För mina barn och dina barn. Trygghet i det sociala rummet ska vara en självklarhet.
Allvaret i vårt samtal kring Teatervagn 621 bryts något när Esso berättar om den humoristiska dramatiken som ensemblen fick uppleva under föreställningens gång.
– Du ska veta, att även om vi hade teateremblem på vagnen, även om chauffören och vi i ensemblen informerade de ombordstigande om att en teaterföreställning var på gång, även om vi bad lärarna som kom till föreställningen med skolklasser att beskriva scenariot för sina elever, även då hände det att hela klassen, med läraren i spetsen, rusade ut när skådespelarna som spelade drogmissbrukaren, alkoholisten och rasisten hoppade på vagnen! De trodde att det var på riktigt!
Den dramatiska höjdpunkten nåddes dock under sista föreställningen då polisen fick för sig att vagnen var kapad och stormade den med dragna vapen. Detta trots den omfattande mediala uppmärksamheten som föreställningen hade fått, trots teateremblemet och trots att Västtrafik inte hade skickat ut något larm om en kapad vagn. En kommunikationsbrist vars konsekvenser i det här fallet är mer allvarliga och skrämmande än komiska.
Till EU med integration på agendan
I flera av sina projekt har TP-teatern berört integrationsfrågor. Föreställningen Genom väggar, som vi på aspekt.nu fick se, var riktad till språkstuderande och handlade om arbetsmarknaden, arbetslivet och det utanförskap som någon med utländsk bakgrund och bristfälliga kunskaper i svenska kan uppleva. Föreställningen var ett samarbetsprojekt mellan TP-teatern, ABF och Sveas (Svenska för alla, utbildningsanordnare av sfi-undervisning och grundläggande utbildning för vuxna invandrare) och skrevs utifrån research av SFI-elevers upplevelser av denna problematik. Utifrån deras oro över att man utan ett svenskt namn, svenskt körkort och bra språkkunskaper inte har någon chans i arbetslivet eller på arbetsmarknaden. Esso berättar hur SFI-eleverna själva sammanfattade sin situation: ”För det första har vi inga nycklar till dörrarna, sen är inte dörrarna till för oss utan vi får gå genom väggar.”
– Och då faller dessa människor längre och längre och längre ner, säger Esso allvarligt. Men vad jag vill visa med den här föreställningen är att man kan få mer kontroll över situationen om man har vidare perspektiv. Om muren är hög när man står en meter ifrån den, backa tio steg så blir den inte så hög. Då kanske man ser en dörr i den, olika möjligheter och alternativ. Som kontakterna man får genom att inkludera sig i samhället på olika sätt.
I föreställningen Iver, som har premiär i januari, har Esso arbetat vidare med temat integration på arbetsmarknaden. Men denna föreställning utgår ifrån SFI-elevers egna texter samt låter eleverna själva agera i föreställningen. Syftet är att ge eleverna en chans att själva skildra sin situation och belysa de frågor som de anser är mest relevanta.
– De här människorna har kanske upplevt diktatur, tortyr och liknande. De vill därför inte bara känna sig trygga i det här nya landet, men också bli respekterade. Få en chans. De har ju kunskaper och kapacitet. Så hur kan vi låta dessa kunskaper interagera med varandra? Hur kan vi nå ökad förståelse för varandra och minska rasismen? Jag vill att det ska råda jämlikhet. Det är det Iver vill förmedla.
Tillsammans med två kollegor från aspekt.nu besökte jag en repetition av föreställningen.
Foto: Lars Lejring
Vi fick träffa Erik Lundin, som regisserar Iver, samt två av skådespelarna, Isabela Duarte Nilsson, 25, och Dissoloka De Oliveira, 23. Isabela är utbildad skådespelerska och har projektanställning på TP-teatern, och Dissoloka, en av de unga medverkande SFI-eleverna, har skådespelarutbildning från sitt hemland Angola.
Jag slogs omedelbart av seriositeten i repetitionen, av de inblandades kompetens och nitiska omtagningar av en och samma scen. Och av Dissolokas svenskakunskaper, som jag upplever som vida överträffande den normala nivån för någon som har bott i Sverige i bara sex månader. Och det är just det som Essos krav, att hela föreställningen ska vara på svenska, syftar till; att hjälpa eleverna med språkinlärningen.
Iver kommer att spelas för Göteborgs alla SFI-studerande och 30-40 föreställningar är inplanerade än så länge. Esso hoppas att hans sätt att arbeta med SFI-elever ska inspirera andra kommuner att använda metoden i sitt integrationsarbete.
TP-teaterns arbete med sociokulturella integrationsfrågor har också lett till internationellt samarbete genom flera projekt. I EU-projektet ThEA, Theater as an Educational Tool for Adults, medverkar TP-teatern tillsammans med representanter för flera europeiska länder. Syftet är att dela med sig arbetssätt och kunskaper om integrations- och språkfrågor. I fokus står teaterns, inte minst den interaktiva teaterformens, förmåga att hjälpa människor med språkinlärning. Sedan projektet drog igång 2007 har de involverade ländernas företrädare hunnit med flera träffar: i Göteborg, i Dundee (Skottland) samt i Schwerin (Tyskland). TP-teatern bidrog då med föreställningen Genom väggar och vid nästkommande internationella samarbete ska Iver spelas upp.
Samspel berör psyket
I samarbete med IFS, Intresseföreningen för schizofreni, arbetar TP-teatern för tillfället med ytterliggare ett projekt, föreställningen Samspel. Den vänder sig till beslutsfattande kommunalanställda som i sitt arbete möter människor med svåra och långsvariga psykiska funktionsnedsättningar. Med utgångspunkt i texter skrivna av personer som lider av någon form av psykossjukdom skildrar uppsättningen psykiskt sjuka människors livsvillkor. Liksom SFI-elevernas egna berättelser syftar de själverfarnas texter att åskådliggöra allvaret i deras livssituation. Esso ser oroat på den allmänna föreställningen om psykiskt sjuka som farliga. En föreställning som fråntar människor deras potential och värdighet och reducerar dem till sjukdomsfall.
– Vi vill visa att de faktiskt kan fungera i samhället. Jag menar, det är människor vi pratar om, med hjärta och själ. Otroligt intelligenta och formidabla på att skriva! Och de ska behandlas som människor! Så enkelt är det.
Publiken kommer att ha möjlighet att framföra sina åsikter och påverka föreställningens utveckling. Någon av textskribenterna kommer att närvara för att svara på publikens frågor.
Utöver Samspel tar IFS fram en handbok på temat psykisk ohälsa. Syftet är att anordna utbildningsdagar med föreställningen och handboken som utgångspunkt.
Att skriva morgondagens historia
Nej, det är inte Molière han vill sätta upp, betonar Esso i slutet av intervjun. Även om man faktiskt hittar Molièrs Den girige, med Esso som producent, bland TP-teaterns tidigare uppsättningar. Och det är fullt förståeligt. Det är inte bara en passerad och förlegad historia Molière kan åskådliggöra.
Foto: Lars Lejring
Dagens och morgondagens samhällshistoria, som Esso strävar att skriva, kan också uttryckas genom Molière. Den kan uttryckas genom Ibsen, Tjechov och Shakespeare. Men den kan likväl uttryckas och förhoppningsvis påverkas genom det ambitiösa gräsrotsengagemanget som teatergrupper som TP-teatern ägnar sig åt. Som belyser marginaliserade och utsatta människor genom att bokstavligen ge dem en röst. Devisen ”att se människor” blir på så vis också bokstavlig, tillämpad i praktiken och inte bara en tom fras. Den är den röda tråden som löper genom Essos teaterprojekt, som skapar kontinuitet i teaterns engagemang.
– Vår verksamhet går ut på att ta tag i saker och ting innan de händer, att så ett frö för människor som sen får förvalta det själva. Att ta hand om vår framtid.
Det är en stor ambition. Och kräver stort engagemang, påpekar jag.
– Det gör ingenting. Det gör ingenting, får jag till svar.
