När Amy Winehouse första skiva, Frank, nyligen firade 30-årsjubileum fick det mig att tänka på vad hon har betytt för mig under mina formativa tonår. Det var inte bara musiken som satte sina spår, utan också mystiken och den smått mystiska bilden av England som hon och många samtida musiker skildrade. denna bild av England har fått mig att flera gånger besöka London, resor som ofta gick i jazzdrottningens fotspår; sena kvällar i Camden Town, fyllda av dramatik, mystik och värme.
Nådens år 2003. Musiklandskapet känns närmast streamlineat, Billboard Hot 100 består nästan uteslutande av amerikansk R&B präglad av varierande mått misogyni och sexuella insinuationer. Den kreativa progressiviteten tycks ha stagnerat och musikbranschen är i skriande behov av en adrenalinspruta rakt in i sitt genomruttna hjärta. Lyckligtvis har en sådan spruta precis börjat sticka ut på andra sidan atlanten. Amy Winehouse är vid denna tidpunkt en sprudlande, Sinatra-frälst, uppkäftig nittonåring från norra London, mer än redo att skriva in sig i musikhistorien.
Juni är inte den bästa månaden på året att leta upp mindre uppmärksammade konserter – göteborgarna vill njuta av solen och inte stängas in i en svettig källare på Hisingen. Detta betyder att följande tips är av en något mer internationell palett. Det passar emellertid en anglofil som mig utmärkt, för i juni gästas vi av inte mindre än två av mina brittiska favoritband från tonåren.
