666, Nittiotal och Nostalgi
Nostalgins kraft är inte att leka med. Speciellt inte när det kommer till technoduor från Tyskland. Men frågan lyder: blir något automatiskt bra, bara för att du har väntat på det i 25 år?
Heartstopper
Heartstopper är en hjärtevärmande ungdomsserie, vars andra säsong nyligen släppte på Netflix. Serien är baserad på Alice Osemans omtyckta webcomic med samma namn.
Störningen
Antalet barn med en adhd-diagnos har femfaldigats de senaste tio åren. Ännu snabbare ökar det bland vuxna. Hur kommer det sig? I sin bok Störningen utreder Katarina Bjärvall vad detta kan bero på. Är det på grund av att psykiatrin har blivit bättre på att identifiera adhd eller ligger det något annat bakom?
Filmen som nästan dödade Disney
Det finns en Disneyfilm som ingen pratar om, som få har sett och inte många känner till, undertecknad inkluderad. Den har kallats för ”filmen Disney försökte begrava” och ”filmen som nästan dödade Disney”. Dessutom är det ingen som kan sångerna. Är detta oförtjänt? Nästan 34 år efter premiären valde jag …
Lilla Berlin 6
Ännu ett välarbetat seriealbum av Ellen Ekman. Med Bättre brinna upp än fejda ut kommer här det sjätte albumet med Lilla Berlin.
Disneydiagram
I tonåren gjorde jag ett flertal diagram över Disneyfilmer och deras tropes (trope = an overused plot device/ett överanvänt intrigverktyg). Främst de med döda mödrar, väna prinsessor och kärlek vid första ögonkastet. Dessa dokument är sedan länge borta – därför tänkte jag göra om dem, samt reflektera över och undersöka hur det kommer sig att Disney älskar att använda samma tropes om och om igen.
Dylan Morans standup
En kort recension av Dylan Morans show Dr Cosmos på Göteborgs Konserthus den fjärde mars 2019.
John Carter
Häromdagen såg jag John Carter (2012) – den omtalade megafloppen från Disney. Men är den så dålig som det sägs? Och vad var det egentligen som hände som gjorde den till ett sådant fiasko?
Säg att jag är duktig!
Att söka bekräftelse är inget ovanligt i dagens lajktörstande samhälle, men det kan snabbt bli en stor stress och skapa problem. Men om någon bara vill höra att den är duktig efter att till exempel ha dammsugit, trots att denna någon är över trettio år gammal. Hur farligt är det egentligen?
TV-spel och dåligt minne
För tre år sedan skrev jag en artikel om dåligt minne och adhd – och hur det ibland kunde sammanstråla, och då riktigt rejält. Hur jobbigt det är att studera och hur vardagen krånglas till. Här vill jag djupdyka i något jag bara snuddade vid då: att spela spel när en har dåligt minne. Det är inte bara jobbigt för en själv, det blir även problem för ens medspelare.
Otherland
Långt innan boken och filmen Ready Player One släpptes fanns bokserien Otherland av Tad Williams. Den tacklar frågeställningen om VR (virtuell verklighet) och internet flera år före dessa fanns i vart och vartannat hem. Och den är väldigt välskriven, trots att varje bok har mellan sju- och niohundra bibeltunna sidor.
What Remains of Edith Finch
Har du några timmar till övers en tråkig onsdagskväll? Då kan det prisbelönta tv-spelet What Remains of Edith Finch vara något för dig. Det tar två-tre timmar att spela igenom och är både sorgligt och vackert.
Uncharted 1-4 – en spelupplevelse i toppklass
Under sensommaren 2018 valde jag att spela igenom The Nathan Drake Collection, plus det fjärde spelet A Theif’s End. Uncharted 1-4 var en spännande tv-spelsupplevelse, med en tydlig utveckling i både dialog och spelmekanik. Varning! Denna spelrecension kan innehålla några mindre spoilers.
Statement Festival
En hundra procent mansfri musikfestival. Det har aldrig funnits förut. I alla fall inte i den här skalan eller utanför undergroundsammanhang. Men i år var det dags – i Sverige, i Göteborg, på Bananpiren. Statement Festival skapades som en reaktion på de sexuella övergrepp och trakasserier som sker på andra festivaler. Var Statement något att ha då? Som festival, upplevelse och som statement?
Borgholm Brinner
Redan på min första festival, Hultsfred 2005, visste jag att det här inte var något för mig. Ändå gick jag på fler och fler festivaler. Varje gång kände jag ”det här är inte min grej”. Det var för bullrigt, för mycket folk, för skräpigt och bara för mycket. Trots detta skulle jag, under mitt trettiotredje levnadsår, på min första metalfestival. På Öland dessutom.