Ett lättsamt anslag präglar Göteborgs stadsteaters uppsättning av George Bernard Shaws pjäs Pygmalion. Det hela är fräscht och behagligt underhållande, tack vare skådespelarnas väl avvägda distans till ursprungsmanuset.
Januari 2014. Västkustvinter. Depressiv onsdagskväll på Avenyn i Göteborg. En snål och bitande kall vind sveper upp från Kungsportsplatsen när jag vandrar upp mot en tröstlöst dunkel Götaplats. Men väl inne i Stadsteaterns stora salong – som en i publiken till teaterns uppsättning av Pygmalion – tinar jag upp rejält både fysiskt och mentalt ju mer aftonen lider.
Foto: Ola Kjelbye
George Bernard Shaws pjäs Pygmalion, uruppförd på tyska i Wien 1913, är ju en både lättsam och extremt välkänd story – språkprofessorn Higgins som lotsar in den outbildade blomsterflickan Eliza i Londons societet. Storyn filmatiserades på trettiotalet och omformades senare till musikalen My Fair Lady. Efter My Fair Ladys premiär på Broadway i New York hamnade pjäsen tämligen snabbt även på svenska teatrars repertoar.
I Göteborgs stadsteaters nya tappning av Pygmalion ser vi bland andra Thomas von Brömsen, Nina Zanjani, Eric Ericson och Sven-Åke Gustavsson i bärande roller. För regin står Eva Bergman.
Mycket av föreställningen handlar om musik. Ett av flera inslag som jag charmades av var en inledande sång av Eric Ericson. Musiker som är närvarande på scenen under hela föreställningen är Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm. När Eliza – Nina Zanjani – träffar professor Higgins är hennes språk präglat av Londons tuffa gatuliv. Zanjani har här hittat ett extremt tonläge i sin tolkning av den utsatta men ändå kaxiga Eliza. Det är närmast bisarra ljud hon utstöter, snarare än ett begripligt språk. Suveränt och synnerligen komiskt. Ännu en gång briljerar skådespelaren Nina Zanjani med sitt breda register.
Jag gillar verkligen det avspända och lättsamma anslaget som präglar hela föreställningen. Får känslan av att skådespelare och musiker har lekt fram föreställningen – och också leker sig fram i det skarpa läget på scenen.
Historien i sig är ju rätt banal, och också oändligt vältuggad genom åren. Det här är sannerligen inte teater med ambitioner att ändra världsordningen och skulle kunna bli hur sliskigt som helst. Men trots detta känns föreställningen fräsch – och behagligt underhållande – tack vare de suveräna aktörernas subtilt avvägda ironiska distans till ursprungsmanuskriptet.
