Den räta vägen

Vi lever i tider där maskiner klarar av allt mer, ibland till och med bättre än vad en människa gör. Ändå väljer vissa att tillverka saker för hand. Det finns nämligen annat än själva slutprodukten som gör det mödan värt. Från ökad koncentrations­förmåga och kreativitet till minskad stress och aggressivitet – fördelarna med hantverk är både flera och lätta att tillägna sig.

Det klickande ljudet är knappt hörbart i rummet. Det är ett lugnt och rytmiskt ljud som till en början pockar på uppmärksamheten, men som efter ett tag smälter in i bakgrunden. Nej, det är inte ett tangentbord, utan ett par metallstickor som hörs. Garnet känns mjukt mot de flinka fingrarna som jobbar på nästan av sig själva. Den här gången är det inget komplicerat mönster så huvudet kan fokusera på något annat, men när det behövs, kan jag välja att åter koncentrera mig på det fingrarna ska göra. ”In med stickan, vira garnet och ta med det ut. Släpp maskan.” Detta hantverk kräver så lite, men är i sin tur väldigt givande.

Trots att jag alltid haft ett intresse för hur saker och ting är uppbyggda och fungerar, har jag aldrig sett mig själv som en person som skulle kunna tillverka något. När min livssituation förändrades för ett par år sedan och jag hade allt för mycket fritid, fann jag mig ofta i tv-soffan. Det var då som jag tänkte att om jag ändå satt stilla så många timmar om dagen, kunde jag kanske sysselsätta händerna med något. I dagens datorcentrerade samhälle är det lätt att som bisyssla alltid hålla på med en telefon, padda eller dator, men den här gången valde jag något mer handgripligt.

Hantverk är ett väldigt brett begrepp och kan innefatta den klassiska sy-, metall- och träslöjden, men även skulptur, stenhuggeri, måleri och skrivande. Trots den otroliga variationen är de flesta hantverk något som i takt med industrialiseringen försvunnit ur vardagslivet. Just stickning antas vara ”uppfunnen” på flera olika håll under olika tider, med den första tekniken som liknar dagens ska ha uppkommit i Mellanöstern på 700-talet. Det dröjde ytterligare sexhundra år innan denna slöjd etablerat sig i Europa.

I Sverige spreds stickningen först på 1600-talet då resande försäljningsmän, så kallade Västgötaknallar, inte bara sålde stickade tröjor och strumpor utan även lärde ut hantverket. I det gamla bondesamhället var stickning en god källa till inkomst och hjälpte människor att överleva de karga vintermånaderna. Hela familjen samlades för att umgås i det varmaste rummet och stickade tillsammans, både till sig själva och för avsalu. Under de långa sjöfärderna spenderade även sjömännen en del av sin lediga tid med att sticka egna tröjor, och de tidlösa fiskartröjorna var ett vanligt inslag runt kusten i hela Nordeuropa.

Under 1900-talet varierade orsakerna till stickandet mycket – från patriotism och ren nödvändighet under båda världskrigen till att på 70-talet bli ett ”led i kampen mot kommersialismen”, det sistnämnda dock stick i stäv med feministiska åsikter som fördömde stickningen som en ”förslöande kvinnosyssla”. I mitten av 80-talet hade det stickade och stickning blivit enormt trendigt, och när stickvågen var över i slutet av samma decennium hamnade hantverket i en dvala. För ungefär tio år sedan fick stickning ett nytt uppsving, och intresset har sedan dess ökat stadigt.

Nystart

Jag sätter mig till rätta och tar fram arbetet. Bussens mjuka gung stör mig inte längre, men jag måste ändå koncentrera mig. När jag tittar upp för att dubbelkolla vart jag är ser jag en medpassagerare som ler mot mig. Hon gör handtecken för att visa att hon också stickar, och jag förstår att hon inte kan svenska. Det spelar ingen roll. Med händerna berättar hon att hon har stickat strumpor, en mössa och tröjor. Storögt mumlar jag fram ett ”Wow!”; tröjor är ett mål som än ligger långt i framtiden för mig. Efter en stund sätter jag mig vid henne och visar stolt upp den strumpa som redan är färdig. Hon inspekterar den noggrant och ger mig sedan ett stort leende och en tummen upp; det internationella tecknet för godkännande. 

Grundtanken med Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, numera Hemslöjden, var att bevara de kunskaper och färdigheter som i början av 1900-talet riskerade att falla i glömska till följd av industrialiseringens framfart. Riksförbundet startade tidningen Hemslöjd 1933, och via denna kunde förbundets ideal om traditionella och lokala hantverk spridas dit de lokala föreningarna inte nådde.

Trots att innehållet i Hemslöjd alltid varit väldigt varierande, har merparten av prenumeranterna bestått av kvinnor i övre medelåldern, vanligtvis boende i mindre samhällen. Detta speglade även hemslöjdsföreningens medlemskrets. 2011, året innan föreningen Hemslöjden fyllde 100 år, uppdaterade tidningen sitt format till den enkelt moderna som vi kan se ute i butiker och bibliotek idag. Och det har lönat sig! Antalet prenumeranter har sedan dess ökat stadigt, och tidningen har även vunnit Svenska Publishing-Priset de senaste fyra åren (2012-2015).

Om detta var endast tack vare tidningens transforma­tion, eller är relaterat till utställningar och samarbeten med lokala hantverks­föreningar runt om i landet, kan diskuteras. Läsekretsen har utökats med bland annat kvinnor i 20-40-årsåldern boende främst i urbana miljöer, och enligt tidningens egna undersökningar läses den likaväl av män i hushållet. Förutom den huvudsakliga inriktningen – hantverk som kulturarv – innehåller tidningen nuförtiden även hållbarhet, miljö och välmående som aspekter i hantverkens värld. Artiklarna har också ett mer globalt fokus, då tidningen vill visa exempel från hela världen.

Men varför detta förnyade intresse? Under 80-talet fortsatte utvecklingen av garnsorter, tillverkningstekniker och produktion (bland annat genom billig arbetskraft), vilket ledde till att utbudet av billiga klädesplagg var större än någonsin. I takt med det ekonomiska välståndet växte fenomenet som uppstod på 60-talet: slit- och slängkulturen. Nu lappades och lagades det inte för att få ett plagg att räcka längre utan tvärtom; modevärlden fick allt större inflytande och varje säsong skulle garderobens innehåll uppdateras till det senaste. Kanske var det i samband med den finansiella krisen 2007 som detta började förändras. Eller så tröttnade många på att händerna, i och med datorernas intåg i de flesta yrken, inte längre fick komma till användning för att producera något fysiskt. Det moderna livet har för de flesta inneburit att till och med fritiden skiftat från produktion till konsumtion av olika slag. En kontrakultur började formas – en väg ifrån masskonsum­tion till mer individuella val. Många började återanvända saker och även tillverka till exempel egna kläder, något som tidigare mest varit en nödvändighet påtvingad av yttre omständigheter.

Det är inte ovanligt att dessa personer är välutbildade och oavsett bakgrund lyckas de i hantverket förena kreativitet med ett analytiskt tankesätt. Hantverk i sig är speciellt just för den unika förmågan att aktivera flera olika processer och områden i hjärnan samtidigt. Minnet och koncentrationsförmågan nyttjas, samtidigt som det visuospatiala arbetsminnet, kreativiteten och problemlösningsförmågan involveras. Ytterligare en dimension av denna kultur är fokuset på ett grönare tanke- och levnadssätt. Att skapa något själv är i sig oftast mer miljövänligt än massproduktion, om inte annat för att produkten inte transporteras lika långt. Med rön som visar att vi sätter större värde vid saker vi vidrör, är det heller inte oväntat att vi, när vi jobbar med det dagligen, börjar bry oss om garnets ursprung. Men det är inte bara en viss typ av människor som leder en tyst massprotest mot det rådande kulturella status quo. Stickningen har krupit in i många samhällsskikt och arenor; skolor, fängelser och hem. Bilden av att det endast är äldre, pensionerade damer som pysslar är definitivt förlegad.

Bevisade fördelar

Det är bara jag som är hemma och det är väldigt tyst. Musiken är stoppad och videosekvensen som steg för steg visar hur man stickar en flexibel och förstärkt häl startar om för fjärde gången, för att bara tio sekunder senare pausas igen. Det här är mitt tredje försök på denna häl. Den andra gången hade jag nästan nått tå-partiet innan jag frustrerat repat upp en dryg decimeter. Felet var litet men tillräckligt störande för att jag utan att tveka skulle utplåna de senaste dagarnas jobb för att försöka på nytt. Igen. Jag är inte riktigt säker på om jag gör helt rätt nu heller, men denna gång tänker jag att det kanske kan få vara i alla fall. De är ju hemstickade, då är det kanske lite charmigt om det syns också. När jag litet senare visar upp den nygjorda hälen tycker min kompis att det ser jättefint ut. Hon ser inte att två av öglorna är lite större och mer uttöjda än de andra. Kritiskt granskar jag strumpan i ytterligare tio minuter innan jag bestämmer mig för att hon nog har rätt. Felen är mycket större i mitt huvud än i verkligheten. Jag försöker att ignorera dem och fokusera på målet: ett par färdiga strumpor. 

Förutom att man har något att pyssla med medan man fördriver tid, och i slutändan (förhoppningsvis) får något man kan ge bort eller använda själv, främjar hantverk oss både fysiskt och psykiskt. Stickning är så pass utbrett delvis för att det kräver relativt lite utrustning, som dessutom är okomplicerad och lätt att ta med sig. Det är även väldigt lätt att komma igång, samtidigt som det finns ett nästan oändligt antal möjligheter och svårighetsnivåer. En av de stora fördelarna med stickning är just att man mer eller mindre tvingas fokusera på det man har framför sig här och nu. Beroende på svårighetsgraden kan man till och med bli helt uppslukad av det. I stunder av hög koncentration upplever man det som att tid och rum försvinner, samtidigt som man inte klarar av att tänka på problem eller känna trötthet eller hunger. Detta är på grund av att vår hjärna bara klarar av att behandla en begränsad mängd information samtidigt. Mihaly Csikszentmihalyi, professor i psykologi, har under en stor del av sin karriär forskat om kreativitet och lycka, och är bland annat känd för att ha skapat en teori angående detta uppslukande tillstånd, kallat ”flow”. Tillståndet förutsätter att aktiviteten är krävande, men att man uppfattar den som genomförbar. Enligt Csikszentmihalyi är yoga och meditation exempel på de äldsta metoderna som framkallar en upplevelse av flow. Under meditation aktiveras det parasympatiska nervsystemet vilket sänker nivån av stresshormoner samt blodtryck. Kroppens läkningsprocesser kopplas även på, vilket minskar inflammationer i kroppen.

De välgörande effekterna av hantverk används, med positiva resultat, inom till exempel vården för att lindra psykiska besvär som depression, ångest och ätstörningar. Och Yvonne Rönnkvist, ledare för stickgrupper inom studieförbundet ABF, hade redan 2010 en tanke på att ha stickgrupper för arbetslösa och sjukskrivna.

”Att sticka gör gott för själen och det är viktigt att komma ut och träffa människor, särskilt för den som inte har ett jobb att gå till.”

De ofta repetitiva rörelserna har, tillsammans med den kreativitet som övas upp, en lugnande effekt och medför att man i skapandet känner stolthet över sin prestation. I dagens samhälle, med omedelbar tillfreds­ställelse bakom varje hörn, är den långsammare processen sällsynt, men påvisar att ihärdighet och uthållighet lönar sig, och på lång sikt lär man sig tålamodets gåva. Alla dessa fördelar kommer till nytta även i andra sammanhang, och hjälper oss att hantera problem och stressiga situationer.

Långsiktiga effekter

I Sverige och de övriga nordiska länderna har vi lyxen att få lära oss både sy- och träslöjd, vanligen i årskurs 1-9. Sorgligt nog påverkas barn av sociala normer som gör att flickor väljer syslöjd och pojkar träslöjd, trots att det finns kreativa och sociala fördelar med att de två kombineras och kanske till och med korsbefruktas. En sådan korsbefruktning kan med fördel även appliceras på slöjd och helt andra ämnen. I vissa Waldorfskolor har man kombinerat läsning och matematik med virkning för de yngre barnen. Instruktionerna till virkningen ges som en hel text utan förkortningar, och läsningen och förståelsen tränar barnens förmåga att tänka abstrakt. Barnen får lära sig att räkna ut hur många varv behövs, om de måste öka eller minska antalet maskor och så vidare. Det ger även en försmak av geometriska former i två och tre dimensioner; halsduk (rektangel), sjal (triangel) och mössa (halv sfär), och algebra; två räta och tre aviga blir 2r, 3a. I vissa skolor blandar man även historia med stickning! Eleverna får lära sig om garn, tekniker och kanske testa på att sticka eller sy ett plagg från en viss tidsperiod.

I engelska skolor var stickning obligatoriskt för både pojkar och flickor från krigsåren fram till 1988, men har på senare år återkommit i flera skolor. Craft Club är ett initiativ av Craft Council i Storbritannien för att sprida stickningskonsten till skolorna, men även till andra via konstgallerier och grupper i bibliotek. Projektet växte naturligt genom att man, när man själv hade blivit upplärd, i sin tur lärde någon annan. Det hela byggde, förutom på faktiska (och fantastiska) lärare, på ett stort engagemang från lokala volontärer och ledde till att relationer formades och stärktes.

Det finns bevis för att det främjar elever att sticka även utanför skolan. Cat Bordhi, en välkänd amerikansk mönsterdesigner, workshopledare och författare av stickböcker, experimenterade med att inkludera stickning i sina klasser när hon var lärare i grundskolan. Experimentet växte och spred sig över hela skolan, till andra skolor och gav upphov till att en stickklubb för tonåringar bildades. Resultaten var tydliga. Eleverna beskrev hur stickningen fick dem att uppleva skolan som en tillflyktsort istället för en belastning, och lärarna observerade att eleverna verkade mycket mer alerta, lugna och delaktiga i och utanför klassrummet. Elever med koncentrations- och uppmärksamhetssvårigheter gynnades särskilt av att ha händerna sysselsatta under till exempel diskussioner. Förutom en allmänt lugnande effekt har stickningen en direkt inverkan på språkutvecklingen, framförallt läsning, samt matematik. Som medförfattaren Robert Säljö påpekar i boken Slöjda för livet – om pedagogisk slöjd (2008), har det även en mer övergripande påverkan:

”…genom slöjdande utvecklar [man] sina kunskaper på en mer allmän nivå; att lösa problem, att samarbeta med andra och att använda sitt intellekt och sina händer i skapande lärpraktiker som bidrar till en mångsidig utveckling av människor.”

Idag kan det vara extra viktigt att försöka skapa en miljö där ovan nämnda fördelar främjas, då man alltmer sällan ser barn använda händerna för att till exempel rita eller färglägga. Dagens elektroniska ”leksaker” har sina fördelar, men är inget substitut för den koncentration, fingerfärdighet och kreativitet som övas när man ägnar sig åt mer taktila sysslor.

En för alla? Från början till slutet och allt mittemellan

Målmedvetet har jag stickat i flera veckor, och äntligen kan jag se att resultatet faktiskt liknar det jag föreställde mig i början. Tankarna dras mot hur min vän kommer reagera på den omsorgsfullt gjorda presenten, och det pushar mig att göra färdigt arbetet. Den sköna känslan av att ha tillverkat något helt själv, och avslutat det, brukar stanna hos mig ett tag, men sedan börjar planeringen av nästa projekt. Jag måste till och med erkänna att jag oftast har flera projekt i gång samtidigt, men det är inte alltid som jag återvänder direkt till det föregående när ett har avslutats. Strumporna får vänta lite till, efter det senaste paret behöver jag en paus i form av en halsduk.

Inom de flesta hantverk finns det utövare i alla åldrar, med olika bakgrund, erfarenhet och kön, men fortfarande kan vi överraskas när någon inte svarar mot våra förväntningar. Liksom lärare som har introducerat stickning i sina klassrum har förvånats över hur pojkar anammar denna syssla, förvånas utomstående över den breda åldersfördelningen i många stick­klubbar. Även om det inte längre är lika vanligt att ha en äldre släkting som kan sticka, finns det för den äldre generationen, män inräknade, flera fördelar med att både lära sig och utöva det. Handarbete minskar, på samma sätt som korsord eller sudoku, risken att utveckla Alzheimers och andra kognitiva försvagning­ar med 30-50%! Själva rörelserna bidrar också till ökad cirkulation i händerna, i synnerhet fingrarna, vilket mjukar upp dem och mildrar värk associerad med reumatism.

De flesta börjar inte sticka med handarbetets fördelar i åtanke utan får dem på köpet, och fördelarna är relaterade till många olika områden. Vare sig om det rör sig om stökiga tonåringar eller interner på ett fängelse, gynnas dessa särskilt av det lugn hantverket kräver. Lynn Zwerling, grundare och ledare av stickgruppen på fängelset Dorsey Run Correctional Facility i Jessup, USA, inser kanske inte själv hur hennes påstående klingar sant inte endast för interner:

”Detta handlar inte om stickning. Det handlar om resocialisering.”

Kanske är det själva normbrytande valet att sticka, trots de förutfattade meningarna om stickning, som gör en mer sårbar och därmed mer öppen. Skillnaderna kan vara kulturella, sociala eller ekonomiska, stickningen är något som får människan att dela med sig av sig själv. En tonåring som medverkar i KnitLAB, en stickklubb i en av Chicagos mest utsatta delar, är väldigt medveten om detta:

”I början var jag generad när det gällde att skapa och dela med mig med mina egna mönster. Nu är jag mer öppen för det. Stickning tvingar dig att vara öppen för andra idéer. ”

– Shukurieya McClennon, 13 år

När händerna är upptagna med att sticka främjas en mer inkluderande miljö och gränserna mellan människor suddas lättare ut. Samtidigt ligger fokus ofta på att inte bara skapa något åt sig själv, utan åt någon annan, någon som kanske behöver det mer. Både internerna på Dorsey Run och de som är med i ”Annan Strukturerad Verksamhet” i häktet i Göteborg, har stickat mössor som sedan donerats till välgörenhet. Den tid som används på ett produktivt sätt, som lugnar och rensar tankarna och som hjälper till att knyta an till andra, är klart mer rehabiliterande än tid som bara avtjänas.

Många håller med om att det handgjorda och personliga har förskjutits allt för länge. Eller som 2012 års kulturpolitiska talesperson i Miljöpartiet, Tina Ehn, uttryckte sig angående dagens slöjdintresse:

”… Det är en motpol mot vårt digitala, uppkopplade och stressade samhälle, att ta något i händerna och göra något från början till slut.”

Detta och de stickgrupper som poppar upp här och var på caféer, bibliotek, museer eller i garnbutiker kan kanske ses som ett tecken på ett skiftande fokus hos människor och i samhället. Mot individer som är mer tillfreds med sig själva och livet, och ett mer generöst, tålmodigt och förstående samhälle.

---