Vi har ett samhälle där det ätstörda beteende uppmuntras, där idealet är osunt och där den sjukas svaghet ska vändas till styrka. Där ska den ätstörda göra sig själv frisk.
Det går sakta, och ändå så snabbt att ingen riktigt märker. Smidigt rör man sig närmare och närmare, och till slut över gränsen till det sjuka. Med ett brak slår dörrarna igen bakom en och inte ens det märks. Den härligt rusiga självbehärskningen blev en överdos, och svagare än någonsin förväntas man vara starkare än någonsin, och resa sig upp igen.
Resurserna för ätstörningsvård är begränsade, och det man får höra är att motivation är den absolut viktigaste faktorn i tillfrisknandet. Vilket är synnerligen märkligt. Visst vill jag bli frisk, men det finns inget jag är så ambivalent inför som att släppa taget om min ätstörning. I ett kallt och kravfyllt samhälle blev den min vän, min trygghet, min tröst, mitt hopp om en bättre framtid och ett bättre jag. Att släppa den betyder inte bara att börja äta normalt, utan också att behöva hitta ett nytt svar för hur man lever sitt liv. Jag tror inte att motivationen att föra den kampen kommer naturligt. Man flyger inte upp på morgonen, äter en rejäl frukost och känner sig motiverad. På sin höjd accepterar man att läget är ohållbart och måste förändras. Men under det första telefonsamtalet, det första mötet på ätstörningsenheten, den första insikten i hur allvarligt det är och vilken kamp som ligger framför en, då känner man sig allt annat än stark.
Men det finns inte utrymme inom vården för dem som inte orkar kämpa. Den ätstörda blir den svaga, den som föll för trycket, som gick för långt och nu skakande ligger kvar medan resten fortsätter framåt. Samtidigt ska hon vara stark, motiverad i sin behandling och göra sig själv frisk.
Genom att ansvaret läggs på individen blundar man för den övergripande problematiken; den som sträcker sig bortom reklambilder och jakten på smalhet, och som skulle kunna få oss att uppmärksamma sjukdomens ursprung istället för att bara peka på symptomen. Det behövs en djupare analys, för det är ett samhällsproblem som delas upp, rationaliseras och läggs tillbaka på de drabbade. Därmed kan livet ha sin gilla gång medan unga kvinnor sondmatas och begränsas i sin rörelsefrihet på sjukhus runt om i landet. Ännu fler för sin tysta kamp dag efter dag, tugga efter tugga, överallt. I alla hålor, byar, städer och samhällsklasser. Vi har en allt fler unga kvinnor som späker, svälter, räknar och spyr. En generations förmågor och egenskaper som går förlorade i kriget mot kalorierna. För det är ett krig och en kamp. En kamp att vara sjuk, och en kamp att blir frisk.
Ätstördhet går dock lång bortom de klassiska diagnoserna anorexi och bulimi. Det handlar om en ständig upptagenhet och besatthet av mat och vikt, och kan gå från självsvält till BED (binge eating disorder). Men det handlar också om en mentalitet i samhället. En obestridlig hälsohets som finns överallt och som mynnar ut i överdrift. För det är så lätt att gå över gränsen, och då kan man lika gärna fortsätta. Överdriften blir ett svar på ouppnåeliga mål och begränsat rörelseutrymme.
Tänk er en sjukdom som drabbade unga pojkar, som hindrade dem i deras fysiska och mentala utveckling, och skapade hålögda, magra, trötta, frusna, sönderspydda, trasiga män, vars begåvningar och talanger sakta tynade bort. Föreställ er reaktionen. Föreställ er forskingsresurserna, insatserna, pengarna, politikernas panikartade framträdande inför förvirrade föräldrar. Men det är inte i första hand pojkarna som drabbas, det är flickorna.
Därmed blir ätstörningar plötsligt inte bara en personlig tragedi, utan också en politisk och feministisk fråga. Det är ett samhällsproblem, en sjukdom som utlöses av olika orsaker, och som bör studeras av samhället ur ett självkritiskt perspektiv. Hjälpen bör ges till individerna, men lösningen finns inte i matscheman och terapi. Problemet är allomfattande, det tränger in i varje vrå av samhället, förgiftar allt som lever och gör oss blinda. Och när vi indoktrinerats i ett samhälle där man skippar kolhydraterna, powerwalkar till jobbet och räknar points, så hägrar sjukdomen alldeles i närheten.
Det sjuka måste ses i relation till det normala. Men vad händer om det normala är sjukt? Det ätstörda beteendet uppmuntras och upphöjs tills individen går över gränsen och blir sjuk. Men beteendet är fortfarande eftersträvansvärt, och individen bestraffas för sin oförmåga att hålla sig inom de extremt luddiga gränserna.
Ett ganska talande exempel är en bild på prinsessan Victoria som cirkulerade i pressen när hon var yngre. Ena veckan hette det att Victoria strålade och såg fantastisk ut, veckan efter fick samma bild illustrera prinsessans anorexia, som hovet gått ut med.
Vi upphöjer smalhet, sundhet och träning överallt, hela tiden. Vi har ett ätstört samhälle som skapar en störd normalitet, men som förväntar sig lagom sjuka individer. Det handlar inte bara om modellernas BMI, utan också om att brödet är osötad, att det står antal kalorier på chokladen, att människor svettas på tv medan det gottas i deras matintag. Vikt och utseende blir något mer, det blir en statusmarkör, en klassfråga, en ambitionsfråga och ett val.
Vi är inte svaga/dumma/kontrollerande/utseendefixerade. Samhället är genomruttet och skapar ångest. Ångest som måste ut.
Förklaringen att ätstörningar handlar om ideal och smalhet är för enkel. Det handlar om något mer, om utrymme, om att lyckas med något konkret i ett samhälle där perfektion eftersträvas men ständigt omformuleras. Det handlar om kontroll, om ursinne, om makt. Och här kommer politiken in. Det har alltid funnits typiska kvinnosjukdomar – hysteri, svimningar, selektiv mutism och ätstörningar – och om de ses i ljuset av kvinnors begränsade situation genom historien, så blir de plötsligt mer begripliga. Energin och förmågan som inte får utrymme kanaliseras och riktas mot något, för den måste ut. Det, kombinerat med fettstigmat, perfektionshysterin och ökade krav, har i dagens samhälle resulterat i en epidemi av ätstörningar. I andra tider har det tagit andra uttryck, men kanske är det bara olika symptom på samma sjukdom. En sjukdom som inte finns hos oss, utan i själva samhällskroppen.
De människor jag mött i vården är inte bara ätstörda. De är så mycket mer. Fantastiska, intelligenta, omtänksamma och kreativa människor, som samhället bör ta vara på. Vår svaghet är att vi gick för långt. Men vi har stöttat, hejat, gråtit och skrattat tillsammans, och vi kommer att bli friska.
Ibland är jag bitter över att vi är drabbade, arg över att vi inte får komma till vår rätt, förbannad när jag inser hur många som kommer att drabbas. Och där hittar jag styrkan. Hos dem jag önskar allt gott, i oviljan att vara del i det sjuka samhället, i tron på att det finns ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att leva. Vi måste vara motiverade, starka och drivna och vi måste göra oss själva friska. Ingen gör det åt oss. Men det är svårt att vara stolt över ett uppfyllt matschema när den underliggande tonen alltid är less is more, svårt att vila när rörelse hyllas, svårt att se skillnad på konstruerade måsten och vad som verkligen är viktigt. Och kanske bara några kilo till?
Vi kommer att lyckas, men det är svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle.
Gud vad jag håller med dig om vartenda ord i den här texten. Och du formulerar det så bra! ”Men det är svårt att vara stolt över ett uppfyllt matschema när den underliggande tonen alltid är less is more,” <– Exakt så minns jag att det var. Jag minns hur jag beskrev mitt matschema för andra och fick höra, "Men oj, sådär mycket äter inte ens jag och jag är ju frisk. INGEN äter så mycket." Och jag minns att jag tänkte att "hur ska jag klara det här?" Och nu är jag FRISK men vill ändå gå ner några kilon och får ångest över "för mycket". Men det är ju normalt. Det är så det ska vara. För jag är tjej och finns det någon tjej idag som inte vill gå ner i vikt och hellre väljer en sallad än en krämig pastarätt till lunch? Det känns så hopplöst, men något man bara måste finna sig i. Friskare än såhär blir man ju inte liksom.. Oj, nu bara babblade jag på hahah. Men det jag ville säga var i alla fall att jag gillade din text. Mycket. Ta hand om dig <3
En mycket välformulerad text som gör att man som utomstående får en bättre insikt och möjligtvis kan förstå vad det innebär att ha en ätstörning. Eller i alla fall försöka förstå. Jag hoppas att personer som arbetar med ungdomar och unga vuxna får ta del av dessa kloka ord och att kunskapen sprids så att vi tillsammans kan förändra de sjuka idealen.