Ni vet den här känslan man får när man är ny på en arbetsplats, kanske är man ny medarbetare på en webbtidning, och man har berättat att man är väldigt intresserad av litteratur och det liksom faller sig naturligt att skriva sin första artikel ”om litteratur” men man vet inte riktigt vad, för ”om litteratur” kan ju vara nästan vad som helst, om litteratur då, så man tänker att det kan vara smart att börja med något aktuellt och så kommer man på att det är hundra år sedan Strindberg dog och att det tydligen gör honom aktuell, för det har någon bestämt, Kulturrådet kanske, och förresten finns det en offentlig hemsida för ”Strindbergsåret 2012” så man är ju inte helt ute och cyklar.
Samtidigt känns det lite kluvet för Strindberg är ju överallt alla år och egentligen unnar man inte honom ett helt jubileumsår för man gillar inte Strindberg, det gör man inte, i själva verket hatar man människan och man älskar inte författarskapet heller och man har läst Hemsöborna, Fadren och Spöksonaten så det känns ju inte helt taget ur luften.
Alltså om man ska skilja författaren från verken så är det berättigat att man anser att Strindberg var en kvinnohatande träbock med fula mustascher, inte bara för att han faktiskt var det, men för att hans skrivande ändå inte gjort något djupt intryck på en, men då kommer alltid någon att invända och säga att Strindberg kommer man inte undan och han har visst gjort intryck, på hela vår kultur och vårt språk och var inte sån nu, måste du alltid positionera dig som ”ung och arg” och varför ska du ens skriva om Strindberg om du nu är så avigt inställd? Så man försvarar sig med att alla andra skriver ju om Strindberg och övervägande positivt dessutom, så det är väl inte hela världen om man är lite sur, herregud, det är väl inte så farligt? Man kan väl få unna sig att inte gilla Strindberg, unna sig att inte gå igång på den litterära kanon över huvud taget?
Man bestämmer sig för att det får man, men istället för att bara sätta igång och skriva en text om Strindberg och Strindbergsåret 2012 och att man inte uppskattar någondera skriver man ingenting för man har fått prestationsångest, så man sitter vid sitt skrivbord och försöker se upptagen ut, försöker se ut som en som är mitt uppe i sin skrivprocess, men man inser att man ju inte kan sitta och låtsas hur länge som helst, så man börjar skriva lite om det enda man kan komma på, vilket råkar vara att man inte kan skriva, och särskilt inte om Strindberg eller Strindbergsåret 2012, för det är som att en löjlig liten strindbergfigur sitter på ens rygg och hela tiden hånar en och säger
”Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!”
Och man blir trött och viftar irriterat bort karlen och tänker att det räcker nu, det får vara nog, folk får väl fira Strindberg bäst de vill, för själv tänker man inte engagera sig det minsta och varje gång någon nämner August Strindberg tänker man kontra med Victoria Benedictsson eller Anne Charlotte Leffler. Så man skriver ut Strindberg ur sin text och hoppas att ingen märker, känner sig nöjd med det beslutet och ägnar istället all sin arbetstid åt att dricka te och bildgoogla uttrar.
Ni vet den känslan?
Tack
Mycket bra. Jag älskar när man ältar Strindberg. =)
Peter