Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek är ett verk som får det att knyta sig i magen. Med sitt intelligenta och vackra språk förmedlar hon en desperat kärlekshistoria. Vi får följa poeten Esther Nilsson och hennes besatthet inför den blinda kärleken.
Titel: Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlekFörfattare: Lena Andersson
Kategori: Skönlitteratur
Utgivningsår: 2013
Förlag: Natur & Kultur
En dag får Esther ett uppdrag att skriva ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Hon lägger ned tid och noga valda ord, något som konstnären i fråga uppskattar. De utvecklar ett vänskapligt umgänge som hastigt växer till något annat. I alla fall från Esthers sida.
Detta är utgångspunkten i boken Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, Augustprisets vinnare i kategorin skönlitteratur 2013. Vi möter en förvriden syn på kärlek, och hur den kan göra en blind – med andra ord en historia om högst oromantisk kärlek. Jag undrar om allt ansvar för detta otillräckliga förhållande ligger på Esthers axlar eller ej, såsom titeln indikerar. Frågor om lust och kärlek uppstår, och när har en relation eller känslor egentligen gått för långt?
Esther är en intelligent kvinna med en vass, ifrågasättande tunga. Hon vrider och vänder på argument, har alltid insyn i diskussioner, och har åsikter som kan motsägas. Just dessa samtal, som oftast handlar om filosofi, är något som ibland kan gå överstyr i språket Lena Andersson använder. Om man inte har ett stort ordförråd eller insikt i den terminologi som används, kan det uppstå en viss förvirring i de många diskussionernas innehåll. Man kan bli sittande som ett frågetecken i vissa passager. Anderssons vackra språk kan därmed tyvärr stundtals få en att känna sig obildad, och med ett starkt behov av en ordbok. Samtidigt finns det en underliggande humor i hennes komplicerade men samtidigt kala språk. Jag förvånas över hur en författare kan lyckas komprimera allt detta.
“Med en hämndlystnad som förvånade henne vällde tankarna på hans obetydlighet fram. Hon fann att det var storsint av henne att älska honom trots dessa brister och att han borde vara tacksam.”
Det finns en stor igenkänningsfaktor för den som någonsin upplevt kärlek. De tankar man vrider och vänder på – Hen kanske bara fått förhinder..? – och försöken att hitta logik i företeelser som motsäger sig själva. I bakgrunden finns det ett ständigt, evigt surrande av otålighet.
Som läsare är det svårt att inte vältra sig i Esthers misär. Man tycker synd om henne, samtidigt som man vill sluka varenda hjärtslitande ord. Denna kontradiktion gör att jag snart läst ut Esthers historia. Det är sannerligen den sortens bok man sträckläser, ett verk som lämnar en med en känsla av gastkramande längtan av att få läsa mer.
Tack och lov är detta möjligt, då Andersson har skrivit en uppföljare till Egenmäktigt förfarande; denna vid namn Utan personligt ansvar. Båda dessa titlar summerar den resa man får följa med på, och vi kan pusta ut i vetskapen om att berättelsen fortsätter.
Lena Andersson har med denna bok skapat en tornado av känslor, olikt något annat jag någonsin läst.
Jag rekommenderar dig att genast går till biblioteket och lånar ett exemplar. Du kommer inte att bli besviken.
